Fredrik Segerfeldt: Imperialisten Putin är en del av en lång tradition

”We did not believe that the war was coming.” Så sade EU:s utrikeschef Josep Borrell efter att den amerikanske utrikesministern Antony Blinken ringde honom och varnade för att Ryssland skulle genomföra en fullskalig invasion av Ukraina. Det var två dagar innan bombningarna av Kiev inleddes den 24 februari 2022.

Trots att Putin hade sagt att han skulle göra det, trots att han hade gjort det förut och delar av Ukraina redan var ockuperade och trots att trupperna stod redo längs gränsen var det många som vägrade inse vad som skulle ske. Hur kommer det sig att så många hade så fel om något så viktigt? 

Ett av skälen, tror jag, är ett antal missuppfattningar om Rysslands historia. Vi känner inte igen imperialismen, ens när vi har den mitt framför näsan. 

Även om det inte var förrän 1721, efter Peter den stores seger över Karl XII:s Sverige i Stora nordiska kriget, som Ryssland började kalla sig ett imperium, har landet länge varit expansivt. Faktiskt ända sedan Moskva på 1300-talet, genom att dess furste Ivan Penningpung var den skickligaste skatteindrivaren åt de mongoler som styrde området, växte fram som den ledande staden i de östslaviska och ortodoxa trakter som var under det tatariska oket. Moskva växte från en stad i östra Europa till ett imperium som sträckte sig från Warszawa till Vladivostok, från Ishavet till Svarta havet. Ryssland koloniserade Kalifornien innan amerikanerna gjorde det.

Trots att det ryska imperiet fram till 1917 hette just så har vi haft en tendens att betrakta den ryska erövringen och dominansen av omvärlden som något annat än det de västeuropeiska makterna gjorde från 1400-talet och framåt. Den främsta skillnaden var att de västeuropeiska imperierna skapades på andra sidan havet, medan det ryska imperiet var landbaserat. I övrigt var processerna lika. Man erövrade, utrotade och utnyttjade. 

Ryssland har enligt den egna självbilden en särställning i världen.

Ryssland har sin egen version av britternas den vite mannens börda, ett civilisationsuppdrag i stil med det franska. Moskva uppfattade sig efter Konstantinopels fall till osmanerna 1453 som ett tredje Rom, som den riktiga, ortodoxa kristendomens försvarare. Det var därför Ivan den förskräcklige några år senare tog titeln tsar, den ryska versionen av Caesar eller kejsare. Landet har enligt den egna självbilden en särställning i världen.

Rysslands förhållande till Ukraina har historiskt varit imperialistiskt. Precis som fransmännen kallade sina besittningar i Nordamerika Nouvelle France (Nya Frankrike) och britterna har allt från Nova Scotia till New South Wales kallade ryssarna (delar av) Ukraina för Novorossija (Nya Ryssland). Man russifierade landet genom att tränga undan det ukrainska språket och flytta in rysktalande människor. Utan Ukraina kan Ryssland inte vara ett imperium. Och Putin vill för allt i världen inte acceptera Ryssland som en nationalstat av medelstor karaktär.

Sovjetunionen var trots all sin antiimperialistiska retorik de facto ett imperium. Inte bara ärvde bolsjevikerna det tsarryska imperiet, de utökade också maktsfären, inte minst västerut, långt in i Tyskland. Den ryska kulturen och det ryska språket hade en särställning i Warszawapakten. Invasionerna av kolonierna i Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968 var två imperialistiska interventioner mot nationella självständighetsrörelser. De ägde rum ungefär samtidigt som de västeuropeiska motsvarigheterna, det franska Algerietkriget och Mau-mau-upproret i Brittiska Kenya. Invasionen av Afghanistan 1979 var en fortsättning på The Great Game, nämligen 1800-talets rivalitet mellan det ryska imperiet och dess brittiska motsvarighet om kontroll över området.

Även om ovanstående historiska fakta knappast är okänd materia, tror jag att perspektiven är obekanta för många. De flesta västerlänningar fick, åtminstone inte före den 24 februari 2022, nog inte Ryssland på näthinnan när de hörde orden kolonialism och imperialism.

Det beror delvis på att imperialism har förknippats med väst och med vårt ekonomiska system. Bolsjevikledaren Lenin skrev en berömd bok med titeln Imperialismen som kapitalismens högsta stadium och det är den västerländska vänstern som har varit mest intresserad av företeelsen. Det kan vara åtminstone en förklaring till att varken det främst förkapitalistiska ryska imperiet eller det kommunistiska Sovjetunionen brukar inkluderas i begreppet.

På samma sätt var de västliga kalla krigarna till höger så besatta av Sovjetunionens ideologiska innehåll att de inte såg stormaktsbeteendet och de imperialistiska vanorna och praktikerna.   

Att Putin såg Sovjetunionens sammanbrott som 1900-talets största geopolitiska katastrof handlade inte om kommunismen. Trots sin bakgrund i KGB har den ryska presidenten inte mycket till övers för bolsjevikerna. Det handlade om att det ryska imperiet sprack.

Vi ignorerade en 600-årig imperialistisk kontinuitet – en röd tråd från Ivan den förskräcklige till Vladimir Putin – och missbedömde därför Kremls ambitioner. Det är inte förrän Ryssland och ryssarna har accepterat vad man är för slags land – en bensinstation med kärnvapen, en vanlig nationalstat och en makt på mellannivå  – som vi kan få en varaktig fred med Ryssland. Fram till dess ska vi hjälpa Ukraina så mycket vi kan. Dessutom bör vi läsa på om Rysslands historia så att vi förstår vad det är vi har att göra med.