För ett drygt år sedan skrev jag på Smedjan om Northvolts etablering i min hemstad Skellefteå. 

Det var en berättelse om hur stora investeringar, arbetskraft från världens alla hörn och teknikoptimism drev på en nödvändig förändring – inte bara sett till klimatomställningen – utan också i Skellefteå som stad. 

Med ett par exempel försökte jag visa på hur den lilla staden förändrats av den stora världens behov. När utländska ingenjörer kom till Skellefteå ville de ha skolor på engelska, och plötsligt krokade S-styret arm med Internationella Engelska Skolan. Politiska traditioner fick ge vika för verkligheten. 

Skellefteå med hög kommunalskatt, där Socialdemokraterna bara för några val sedan hade egen majoritet, var en politisk tidsmaskin som nu var på väg att normaliseras, tänkte och hoppades jag. 

När jag en sommar senare, en torsdagkväll, tar bussen från Umeå hem till Skellefteå för att skriva den här uppföljaren, åker de 13,5 milen på E4:an som med regionens “expressbuss” tar över 2 timmar, är min känsla inte lika hoppfull. 

I snart ett års tid har de mörka rubrikerna om Northvolt duggat tätt. Arbetsmiljöproblem, olyckor och dödsfall har uppmärksammats, även bolagets kamp med att få produktionen att fungera har givits stort medialt utrymme. 

***

När en medarbetare på Northvolt under förra hösten skulle byta filter på en rengöringsmaskin utbröt en kraftig explosion. Den anställde, en 25-årig man, fick svåra brännskador och avled en tid senare på sjukhus. 

En dryg månad senare rasade en maskindel över två anställda på fabriken. I olyckan avled en 60-årig man. Den andra medarbetaren, en man i dryga tjugoårsåldern, förlorade en arm. 

I sommar har polisen upprättat en utredning mot Northvolt efter att tre arbetare på batterifabriken, under ett halvårs tid, oförklarligt dött i sina hem. 

I juli fördes två anställda till sjukhus efter att ha andats in gaser på fabriken. Senare under samma månad berättade källor till Dagens Arbete att ventilationsproblem på fabriken gör att det läcker ut gas bland de anställda. 

Ekot har berättat om hur Northvolt uppmanat de anställda att fortsätta jobba trots att ammoniakhalterna på fabriken översteg Arbetsmiljöverkets gränser. Företaget hade ett eget gränsvärde för gasen som var tio gånger högre än myndighetens.  

Även om tragiska arbetsplatsolyckor fortfarande är en realitet i den svenska industrin, tyder omfattningen av olyckor på just Northvolt att företaget har organisatoriska brister.  

***

Dagen efter att jag anlänt till Skellefteå passar jag på att köra ett varv runt fabriksområdet. Kring den framväxande företagsparken, de olika entréerna till fabriken och det nya områdets busshållsplatser, pågår vardagen för fullt. Någon ska hem efter sitt pass, en bygglift ska transporteras från området, en grupp arbetare som ska kliva på sina skift visar id-handlingar för att passera grindarna. 

Innanför väggarna är tempot däremot inte vad det borde. De organisatoriska problemen har det gångna året varit så pass omfattande att de satt krokben för företagets affärer. 

I juni rev BMW upp ett kontrakt med Northvolt värt två miljarder euro efter att leveranserna från fabriken försenats. I samband med det fanns uppgifter om att även Volkswagen sonderade terrängen efter andra batterileverantörer – bilföretaget som alltså är Northvolts enskilt största ägare. 

När fabriken etablerades i Skellefteå var målet att nå full produktion under 2023. Men för de tre första kvartalen förra året levererade Nortvolt 5 promille av den planerade årskapaciteten. Årets tre sista månader beskrev fabrikschefen Mark Duchesne som “sannolikt det värsta kvartalet i min karriär”. 

Fabrikschefen har förklarat de organisatoriska problemen med att batteritillverkning fortfarande är en ung industri, att många medarbetare på fabriken saknar erfarenhet och att själva tillverkningsprocessen i sig är en stor utmaning. Givet de här förutsättningarna är barnsjukdomar egentligen ingenting att förfasa sig över. 

Mycket tyder på att det omfattande offentliga stödet har förvärrat uppstartsproblemen. 

I Northvolts fall finns det däremot mycket som pekar på att det omfattande offentliga stödet har förvärrat uppstartsproblemen. 

88 av de 214 miljarder som Northvolt hade tagit in i finansiering i våras bottnar på olika sätt i det offentliga, antingen genom direkta stöd, lån eller subventioner. 

Nästan 18 miljarder kronor har bolaget tilldelats genom bidrag och lån. De största delarna kommer i låneform från Europeiska Investeringsbanken, den bank som ägs av EU:s medlemsländer. Även Energimyndigheten, Tyska statens bank och Nordiska Investeringsbanken är långivare till bolaget. 

Från tyska och kanadensiska staten har man fått över 60 miljarder kronor i bygg- och driftssubventioner. 

Utöver det tillkommer kreditgarantier på drygt 20 miljarder kronor som statliga institutioner, som Riksgälden, står för. Garantierna betalar Northvolt visserligen marknadsmässiga avgifter för, men skattekollektivet står för den yttersta risken. 

De statliga finansieringsstöden till Northvolt har samtidigt inte uppstått i ett vakuum eller utan anledning. Internationellt pågår en storpolitisk maktkamp där klimatomställning och bolagsbyggande hamnat i centrum. 

Kina har länge arbetat aktivt med att ta en global ledartröja när det gäller ny teknik och grön industri. 2022 lanserade Joe Biden Inflation Reduction Act, ett subventionspaket där nästan 400 miljarder dollar skulle tilldelas den gröna industrin i USA. Det fick 2023 Northvolt, enligt uppgifter till Financial Times, att kräva “mer konkret stöd” från EU. I EU:s gröna giv ska 1 000 miljarder euro investeras fram till 2050 för att uppnå kllimatneutralitet i unionen. 

***

Men alldeles oavsett syftet bakom stöden till de gröna industrierna går det inte att blunda för att finansiering, ytterst från skattebetalare, alltid riskerar att påverka riskbedömningar och strategiska beslut hos de berörda företagen.   

De stora kapitaltillskotten välkomnas förstås av de gröna bolagen. De nya industrierna, som Northvolt, är nämligen kapitalintensiva verksamheter. I och med att de är aktiva på ännu “omogna” marknader, ligger dessutom fokus på att så snabbt som möjligt plocka marknadsandelar och skala upp produktionen. 

Det här gör att än mer industri, från politikens perspektiv, “hämtas hem”. Men också att den nya marknaden snabbare kan utvecklas mot större volymer och lägre kostnader. Politiken och företagens intresse drar på många sätt åt samma håll – åtminstone kortsiktigt. 

Samtidigt ser den stora kapitaltillgången till Northvolt ut att ha försvårat för bolaget. Den generösa finansieringen verkar ha påverkat företaget i sina strategiska beslut, något som har straffat sig. 

Ord som “luftslott” eller “grön bubbla” aldrig riktigt stämt in på Northvolt. 

Redan när Northvolt Ett i Skellefteå etablerades hade man en stabil orderbok från ett flertal biltillverkare. Orderboken innebar i praktiken att om bara produktionen kom igång (med tillverkningskostnader som höll budget) skulle bolaget vara lönsamt och livskraftigt. Även grundaren och vd:n Peter Carlsson är en nyckel i sammanhanget, med sin bakgrund som inköps- och logistikchef på Tesla, fanns viktig kompetens redan från början i bolaget. Därför har ord som “luftslott” eller “grön bubbla” aldrig riktigt stämt in på Northvolt. 

Det som i stället verkar ha skett är att företaget drabbats av rejäl växtvärk – förvärrat av de statliga pengarna. För när skattebetalarna genom lån och kreditgarantier ytterst tar på sig en betydande del av risken är det lätt att man fattar expansionsbeslut som är mer riskfyllda än vad man annars skulle ha gjort. Så tycks vara fallet i Northvolt.  

Den stora tillgången till kapital har gjort att bolaget hela tiden haft tillväxtfokus och sökt sig dit det funnits kapital. Snabbt efter att Skellefteåfabriken var ett faktum skulle expansionen vidare med olika verksamheter i andra delar av Sverige samt USA, Polen, Kanada och Tyskland (de två sistnämnda efter direkta subventioner från deras stater). Detta snarare än att först etablera fabriken i Skellefteå, leverera på den orderbok som fanns, och växa organiskt. 

Expansionen har fortsatt innan man byggt upp intern organisatorisk kunskap om hur en batterifabrik i praktiken ska fungera. I den globala maktkampen om den nya industrin, i samspelet mellan stat och näringsliv, har ingen part haft incitament att dra ned på expansionstempot. 

I dagsläget håller Northvolt på med en “strategisk översyn” där just växtvärken efter expansionen försöker hanteras. 

Man har nyligen lagt ned det amerikanska dotterföretaget Cuberg som sysslade med batteriutveckling, för att i stället samla den verksamheten i Sverige. Den tilltänkta fabriken i Borlänge kommer inte att bli av. På det hela taget nödvändiga och välkomna beslut för att parera den uppkomna situationen. 

I Skellefteå har mycket hänt sedan Northvolts etablering, för det mesta till det bättre. Längs “min” joggingrunda har nya bostadsområden vuxit fram med stora lägenhetshus i modernt snitt. Befolkningsantalet har ökat med fyratusen, går man ut för att dricka öl på stan varierar numera både åldrarna och språken bland de andra krogbesökarna, många har sitt ursprung i södra eller östra Europa, andra från Asien. Tack vare den sistnämnda gruppen håller cricket på att etablera sig som sport på Anderstorps IP. 

Men när jag under söndagen, efter en helg i Skellefteå, sitter på bussen tillbaka till Umeå, kan jag inte undgå att tänka på hur situationen på Northvolt hade sett ut med en annan näringslivspolitik. 

En politik där EU och enskilda stater, i stället för att finansiera enskilda bolag, hade skapat grundläggande förutsättningar för industrin att ställa om. 

Kanske hade massiv utbyggnad av grön el, brytning av de metaller som omställningen kräver, fri rörlighet för högkvalificerad arbetskraft, kapitalskatter som premierar investeringar, sänkta personalkostnader och satsning på grundläggande infrastruktur – också kunnat uppmuntra ett företag som Northvolt. Möjligen med ett lite lägre tempo, men med en mindre skakig resa för både skattebetalarna och för bolaget.

Omslagsfoto: Magnus Lejhall/TT