I min förra artikel här i Smedjan skrev jag om 1980-talets stora socialdemokratiska flaggskeppsprojekt: ”Förnyelsen av den offentliga sektorn”. Om de stora ambitioner som fanns i samband med regeringsskiftet 1982. Stjärnskottet Bo Holmberg sattes vid rodret i det återinrättade civildepartementet och spåddes en lysande framtid i parti och stat. Det producerades långa utredningar och man inventerade olika ”förnyelse”-projekt i kommuner och landsting runt om i landet. Men ju längre 1980-talet förflöt, desto mer rann planerna ut i sanden. Banbrytande tankar om ”brukarinflytande” och ”folkrörelsernas” övertagande av olika funktioner i välfärdsstaten förblev just bara stora tankar. Eller i alla fall tankar.

För när ord skulle översättas i handling blev det svårare. ”Brukarinflytande” visade sig ha både konstitutionella och praktiska begränsningar, samtidigt som många medborgare inte nödvändigtvis såg framför sig att de skulle lägga sin knappa lediga tid på kommunalt arrangerade möten där de i egenskap av ”brukare” förväntades utöva inflytande. Oklart hur och över vad.

”Förnyelsen av den offentliga sektorn” kan ses som ett ambitiöst försök att hantera stämningar som växer fram i det svenska samhället under 1970-talet, samtidigt som dåtidens ledande socialdemokrater vill behålla ”kontrollen” över välfärden. En sorts offensiv defensiv. Det fungerade inte. Verkliga förändringar skulle komma när medborgarna på allvar gavs valfrihet och produktionen av välfärdstjänster öppnades upp för en mångfald av aktörer. Just det som ”förnyelsen” avsåg att motverka. Det är lätt att se parallellerna i dagens politiska debatt.

Det var en socialdemokrati som inte bara upplevde sig vara i fortsatt god samklang med samhällsutvecklingen, man var dess motor. 

Ett annat ambitiöst politiskt projekt som inte blev vad man hade tänkt sig var den politik för statligt företagande och statliga investeringar som sjösattes under andra hälften av 1960-talet. Skillnaden mot förnyelseprojektet var att det var en betydligt mer renodlad offensiv. Det var en socialdemokrati som inte bara upplevde sig vara i fortsatt god samklang med samhällsutvecklingen, man var dess motor. 

Också den historien har relevans för vår tid. I samband med partikongressen i våras förklarade Magdalena Andersson i Dagens Industri att ”Därför föreslår vi bland annat i partistyrelsen att Sverige ska införa en svensk investeringsbank som skulle kunna öka investeringstakten i viktiga framtidsteknologier.” Ett område av särskilt intresse sades vara ”gröna” investeringar.

Partiets ekonomisk-politiske talesperson Mikael Damberg fyllde på: 

Vi vill sluta en svensk tillväxtpakt där industrin, forskningen och arbetsmarknadens parter tillsammans arbetar för en färdplan för hur svensk industri ska stärkas. En tillväxtpakt skulle innebära att vi i Sverige för första gången definierar teknologiskiften som vi tycker är extra viktiga för Sverige.

Det är naturligtvis inte sant. Svenska politiker har vid många tillfällen försökt definiera teknologiskiften som är extra viktiga för Sverige. För 65 år sedan skrev Socialdemokraterna exempelvis in atomkraften i partiprogrammet. 

Men det stannar inte där. I dag vill man även ha ett statligt fastighetsbolag med uppdrag att förvärva eller bygga fastigheter i utsatta områden. (Även idén om offentligt ägda och politiskt styrda byggbolag har för övrigt prövats förut. Med väntat resultat. Men det är en annan historia.) Inflytelserika delar av partiet vill gå längre. 

Det stora levande svenska socialiseringsminnet från den här tidsepoken är löntagarfonderna.

Det kan därför finnas anledning att se hur det gick när staten på 1960- och 70-talen inte bara startade en investeringsbank, utan dessutom ett särskilt förvaltningsbolag med uppgift att samordna de statliga företagen. 

Det stora levande svenska socialiseringsminnet från den här tidsepoken är löntagarfonderna. Det var fonderna som mobiliserade motståndet, fick medialt genomslag och påverkade samhällsdebatten på allvar. Men redan under 1960-talet fanns en ekonomisk politik som i många delar har större relevans i dag än löntagarfondernas mer renodlade socialiseringsambitioner. Även om en del av de mer självdestruktiva krafterna inom det socialdemokratiska partiet antyder att löntagarfondsidén kan väckas till liv igen.

Om löntagarfonderna handlade om makt och om att hantera påstådda oönskade strukturella konsekvenser av den solidariska lönepolitiken (företag där produktivitetsutvecklingen var starkare än lönehöjningarna sades göra ”övervinster”), så präglades 60-talets industri- och näringspolitik av en delvis annan tidstypisk optimistisk syn på statens roll i ekonomin. Likheterna med vår tid blir också tydligare. 

När den socialdemokratiska partikongressen 1960 beslutade om ett nytt partiprogram sattes mycket av tonen för det kommande decenniets utveckling. Makten över produktionen var fortfarande central, men programmet var mindre radikalt socialistiskt än tidigare. Det karaktäriseras snarare av välfärdsstatens konsolidering och ger uttryck för en mer blandekonomisk modell. De tidigare programmen – 1920 och 1944 – hade haft en betydligt mer negativ syn på privat ägande generellt. 1960 är det nedtonat.

Statens aktiva roll i ekonomin var dock tydlig. Av sociala skäl och för stärkt jämlikhet, men också för att det privata näringslivet ansågs otillräckligt. Det fanns en otålighet med företagens förmåga att driva på den ekonomiska utvecklingen: ”Den privata maktkoncentrationen har också i många fall skapat hindren för uppkomsten av nya, framstegsdugliga företag”, slår programmet fast. 

Det nya partiprogrammet lägger basen för en politikutveckling som under 1960-talet leder fram till olika industripolitiska initiativ. Under hela 60-talet finns en stark föreställning om att staten behöver vara pådrivande för en modernisering och ”strukturomvandling” av ekonomin som företagen inte fullt ut klarar av. 

Näringslivet sågs som konservativt, kortsiktigt och småskaligt. Staten som progressiv, rationell och samhällsomvandlande.

Näringslivet sågs som konservativt, kortsiktigt och småskaligt. Staten som progressiv, rationell och samhällsomvandlande. Som redan nämnts lyfter 1960 års program behovet av statlig politik i utbyggnaden av atomkraften i Sverige. Men synen på staten som företagare och investerare stannar inte där. Den centrala politiska makten är motorn och möjliggöraren i samhällsutvecklingen i allmänhet och i ”strukturomvandlingen” i synnerhet.

Föreställningen om den rationella och utvecklingsfrämjande staten är inte isolerad till Sverige. Flera västeuropeiska industriländer har detaljerade och ambitiösa ”långtidsplaner” för den ekonomiska utvecklingen och för näringslivet. Det är under den här tiden som flera spektakulära statliga industrisatsningar ser sitt ljus. Allra mest känd är kanske det gemensamma brittisk-franska beslutet att 1962 ta fram ett överljudsflygplan för passagerartrafik, det som sedermera blir Concorde. 

I den proposition som 1967 utmynnade i inrättandet av den statliga investeringsbanken beskriver den svenska regeringen utvecklingen med entusiasm:

I Frankrike läggs f. n. tonvikten på en koordinerad och målmedveten samhällelig näringspolitik i fråga om både planering och praktiskt handlande. I den nu gällande franska långtidsplanen för andra hälften av 1960-talet anges en strukturell omdaning av näringslivet för att nå högre effektivitet och konkurrensförmåga som en av de centrala målsättningarna för den ekonomiska politiken.

Statliga företag och stora statliga industriprojekt är framtiden. Sverige får inte halka efter.

***

Men det finns också två andra pådrivande nationella faktorer. 

För det första en hård företagsekonomisk realitet. Näringslivet i Sverige går förvisso på högvarv under rekordåren, men många företag har växande svårigheter att finansiera sig. Det sker en omfattande strukturrationalisering, men företagen har inte tillgång till tillräckliga resurser för att investera. Det beror i sin tur på den politik som drivits i Sverige sedan andra världskriget och den omfattande och växande statliga kontrollen över finans- och kapitalmarknader.

Efter andra världskriget behåller staten inte bara ett fast grepp över kapitalallokeringen i ekonomin, den skärps ytterligare. Som Lars Jonung beskrivit i en genomgång av Sveriges ekonomiska utveckling de senaste 170 åren (Ekonomisk debatt 4/2025), så införs i början av 1950-talet räntereglering och stigande likviditetskvoter för bankerna. Det finns statliga regleringar för hur och under vilka villkor företag får emittera obligationer. Företags utlandsinvesteringar måste godkännas av staten. På Stockholmsbörsen råder under fyra decennier en – med Jonungs ord – ”finansiell istid”. Staten styr investeringsflödena till politiskt prioriterade områden som bostadsbyggande och offentliga investeringar (och över tid alltmer till hantering av växande offentliga underskott). Politikens makt ökar ytterligare när ATP-systemet införs.

På Stockholmsbörsen råder under fyra decennier en – med Jonungs ord – ”finansiell istid”.

Det privata näringslivet får svårare att finansiera sig. Befintliga och väletablerade företag med goda relationer till affärsbankerna, men också till politiken, har uppenbara konkurrensfördelar. Att finansiera en helt ny affärsidé och expandera den till någon större storlek är närmast uteslutet då det måste vila på eget kassaflöde. Det är ingen slump att Sverige nästan inte producerar några nya storföretag under decennierna efter andra världskriget. IKEA och H&M är två undantag, båda intressant nog verksamma inom detaljhandeln och inte industrin.

Under 1960-talet sprider sig problemen till företag som nöjaktigt kunnat finansiera sina investeringar med tidigare vinster och reserver. I boken Staten som ägare (Barbro Anell m fl, SNS 1992) beskrivs hur detta tas till intäkt för det privata näringslivets och affärsbankernas otillräcklighet: 

På flera håll inom det socialdemokratiska partiet menade man att det privata affärsbanksväsendet inte förmådde tillgodose näringslivets alla krav. En anledning var den nära kontakten mellan de tre storbankerna (Stockholms Enskilda Bank, Skandinaviska Banken och Svenska Handelsbanken) och ett antal stora och medelstora industriföretag. Man menade också att denna koppling medverkade till att bankerna hellre prioriterade korta krediter till gamla kunder framför mer riskbetonade långsiktiga projekt som kunde tänkas befrämja strukturrationaliseringen i samhället.

Kopplingen mellan affärsbankerna och de industriföretag som fanns i deras respektive ”sfärer” ska antagligen inte underskattas, men bankerna har inte heller de muskler och de möjligheter som krävs för att vara finansieringsmotorn i ett förnyelseinriktat näringsliv. Konservatismen är en nödvändig konsekvens av de regler som finns. Möjligheterna att starta konkurrerande bankverksamhet är vid tiden naturligtvis närmast obefintliga, likaså den internationella konkurrensen.

Problemet identifieras också i propositionen om en statlig investeringsbank:

Vid bedömningen av frågan hur sparandet skall kunna överföras till de företag som kräver tillskott utifrån är det av vikt att, såsom gjorts i det föregående, konstatera att den svenska kreditmarknadens möjligheter att finansiera långsiktiga, riskbärande investeringar f. n. är begränsade. Att genom emission av aktier anskaffa riskvilligt kapital kan f. n. inte bedömas erbjuda en väg att i mer väsentlig mån lösa företagens finansieringsproblem. Förutsättningarna för affärsbanker och andra kreditinstitut att inom nuvarande institutionella ram och efter hittills använda kreditvägar lämna företagen de lån som behövs för en omfattande investeringsverksam het kan även konstateras vara otillräckliga.

Att detta bottnar i den statliga kontrollen och styrningen över finansmarknaden berör man inte. Politiken ligger som en våt filt över marknaden för företagsfinansiering, men i stället för att lyfta på denna så tar staten på sig den uppgift som finansmarknaden ska ha i en marknadsekonomi.

***

Det andra skälet till den näringspolitiska offensiven handlar om Socialdemokraternas inre liv. 1966 års kommunalval gick dåligt och valmotgången tolkas av många som att man behöver bli mer offensiva och lägga fram mer radikala förslag.

Detta kan man också se mot bakgrund av Tage Erlanders profetiska idé om ”de stora förväntningarna missnöje”, det vill säga att medborgarna i takt med ett växande materiellt välstånd skulle rikta sin förväntan mot ytterligare politiska insatser och ”reformer”. Genom sin framgångsrika omdaning av samhället skapar Socialdemokraterna en efterfrågan på mer socialdemokratisk politik. En sorts reformpolitikens självspelande piano. 

Från delar av partiet höjs röster om mer långtgående socialiseringssträvanden. Vissa branscher – banker, försäkringsbolag, läkemedelsföretag etc – behöver förstatligas. Av sociala skäl, men också för att stärka det politiska inflytandet över ekonomin generellt. 

Så långt kan partiet inte gå. Minnena av bakslagen för den socialistiska politik som presenterades under 1940-talet är fortfarande starka. Medborgarna må vara missnöjda med sina stora förväntningar, men partiledningen inser att det finns en gräns. Någon verklig socialism har inte folkligt stöd i Sverige.

Vid den extra kongressen 1967 presenterar därför en annan stigande socialdemokratisk stjärna – Krister Wickman – ”Den nya näringspolitiken”. Likt Bo Holmberg skulle även Wickmans aktier dala, men då – i slutskedet av Tage Erlanders långa statsministerperiod – ses han som en möjlig efterträdare. ”Han till och med ser ut som Per-Albin!”, ska en förtjust ledarskribent på Aftonbladet ha utbrustit. 

”Han till och med ser ut som Per-Albin!”, ska en förtjust ledarskribent på Aftonbladet ha utbrustit. 

I likhet med Holmberg ett drygt decennium senare skulle Wickman 1969 få ett helt nytt eget departement (Industridepartementet), byggt på förhoppningarna om de stordåd som föregående års retorik byggt upp. Det finns som sagt likheter. 

”Den nya näringspolitiken” kännetecknas av två saker: den är ambitiös och den är vag. I propositionen om inrättandet av Statsföretag AB från 1969 beskriver Wickman hur den aviserade politiken har fyra ”huvudlinjer”:

En av dessa syftar till att bygga ut den näringspolitiska planeringen, en annan till att förbättra förutsättningarna för företagens kapitalförsörjning och en tredje till att främja teknisk forskning och industriell utveckling. Ett fjärde element i näringspolitiken är en förstärkning av den statliga företagsamheten.

Det som ändå är konkret handlar om pengar. Ur ”Den nya näringspolitiken” föds därför också idén om en statlig investeringsbank, som grundas 1967. Staten har pengar och kan göra det som marknaden inte klarar av. Staten anses dessutom ha en helt annan strategisk helhetsblick på samhället än en simpel bank eller obligationsköpare. Det också är här den utbyggda ”näringspolitiska planeringen” får antas komma in.

I propositionen om Investeringsbanken skriver regeringen:

Genom investeringsbankens statliga karaktär underlättas ett effektivt samspel mellan bankens verksamhet och de många andra led i samhällsutbyggnaden där staten har styrande och sammanhållande funktioner: kommunikationsväsendet, bostadsbyggandet, lokaliseringspolitiken, forskningen, utbildningen etc. Det är angeläget att banken i sin verksamhet kan utnyttja den överblick och information som erhålls inom ramen för statsverksamheten.

Staten befinner sig helt enkelt unikt väl placerad för att bidra till rationella investeringsbeslut. Man har överblick. 

Verksamheten kommer att förutsätta samhällsekonomiska överväganden som inte kan eller bör krävas av privata och mindre institut. Självfallet innebär detta inte att kravet på de enskilda projektens företagsekonomiska lönsamhet får eftersättas.

Målkonflikten finns inbyggd från början. Investeringsbanken ska på en gång fatta kommersiella och politiska beslut. Även om det inte är givet att de som skrev detta 1967 såg något större bekymmer i detta. 

Ett annat konkret uttryck för den nya näringspolitiken handlar om att samordna och expandera de statliga företagen. 

I propositionen från 1969 om inrättandet av Statsföretag AB skriver regeringen om att ”den allmänna övergripande målsättningen för förvaltningsbolaget bör ges den vida formuleringen att under krav på lönsamhet uppnå största möjliga expansion.”

Krister Wickman talar i andra sammanhang om en statlig företagssektor som uppgår till cirka 25 procent av näringslivet. Någonstans där stannar den tidens ambitioner för ”största möjliga expansion” av det statliga ägandet.

Staten ska alltså med pengar och med ett aktivt och växande statligt företagande åstadkomma det som näringslivet och de privata företagen inte mäktar med. I skiftet mellan 1960- och 1970-talet har Industriminister Wickman de verktyg han behöver. 

***

Hur gick det? Blev det som man hade tänkt sig när de stora tankarna om framtidens näringspolitik formulerades? 

Sveriges Investeringsbank blir en sorts privilegierad statlig verksamhet som har andra konkurrensförutsättningar än den privata banksektorn. Man får äga aktier på ett helt annat sätt än vanliga banker och är dessutom inte underställd samma regulatoriska bevakning som affärsbankerna. Trots detta för banken en tillvaro präglad av anonymitet och finansiella förluster. 

1967 utses Arne Callans, direktör i Riksbanken, till Investeringsbankens första direktör. En post han skulle inneha i femton år. 

Harry Schein – vars relation till Investeringsbankens historia man förvisso ska ta med någon skopa salt – skriver i Makten från 1990 att Investeringsbanken under sina första femton år (1967–1982): ”gav ingen utdelning. Betalade ingen skatt och förlorade 61% av sitt realkapital.” En tredjedel av förlusterna kunde härledas till valutaaffärer och två tredjedelar till kreditförluster. 

Det är svårt att få en bild av vad som egentligen åstadkoms med detta kapital. Även om man går till andra källor än Schein. Det är som om någon i tysthet eldar pengar.

En tredjedel av investeringsbankens förluster kunde härledas till valutaaffärer och två tredjedelar till kreditförluster. 

Schein menar å sin sida att bankens ägare – det vill säga regeringen – under dessa femton år svek sitt ägaransvar och egentligen inte brydde sig om banken. Däremot fick verkställande direktören den kungliga medaljen Illis Qurom. Till Scheins syrliga belåtenhet.

Scheins tydligaste kritik är att det är för lite bank och verkligt affärsmannaskap över Investeringsbanken. Den drevs inte tillräckligt kommersiellt och affärsinriktat. Dess dåliga affärer berodde på bristande erfarenhet av att göra just affärer och att man lät sig utnyttjas av affärsbankerna för att ge lån mot dålig säkerhet. Vilket underlättades av att Investeringsbankens styrelse var befolkad av en blandning av organisationsföreträdare och affärsbankdirektörer. Schein beskriver bland annat hur han förklarar bankens affärer för en ”chockad” mångårig styrelseledamot från Metallarbetarförbundet.

I den mer framåtlutande investeringsverksamheten (”i högteknologiska utvecklingsföretag, allt enligt den från USA lånade s k venture capital-metoden”) hade Investeringsbanken investerat 157 miljoner i ”spjutspetsärenden” och förlorat 182 miljoner. En motvilligt imponerad Schein förklarar det med ett avtal där Investeringsbanken lyckades bli betalningsskyldig för en låntagare efter att denne gått i konkurs. 

Som historien möjligen antyder blir Harry Schein själv 1983 vd för Sveriges Investeringsbank. Han kommer vara det i fyra år och sedan i två år vara dess arbetande ordförande. Schein ser som sin uppgift att tjäna pengar. Vilket han också gör. Han tar in affärsmän och industrialister i styrelsen och skapar en modern bankorganisation som gör konkurrensfördel av sitt statliga ägande och sin särställning på finansmarknaden.

I en intervju i den socialdemokratiska tidskriften Broderskap från 1987 låter direktör Schein meddela att: 

”Vi är en kommersiell bank och vi ger lån för i stort sett vilka ändamål som helst. Det är inte vår sak att göra politiska eller moraliska avvägningar. Även om det handlar om ren spekulation drar vi oss inte för att göra affärer. Det är bisarrt att tro något annat.”

Schein utnyttjar fullt ut den konkurrensfördel som Investeringsbanken har över sina kommersiella konkurrenter: möjligheten att äga aktier. Schein konstaterar: 

Enligt min uppfattning låg bankens framtid uteslutande i denna enda nisch, dess unika rätt och så småningom förvärvade kompetens att äga aktier och att göra med denna rätt förenliga satsningar (…) Därmed skulle banken också kunna fylla den roll som ursprunglige tilldelats den, att förse näringslivet med äkta aktiekapital.

Det är tydligt att Schein är före sin tid. Denna typ av aktivt ägande skulle på en avreglerad svensk finansmarknad bli en stor och växande bransch. Scheins agerande bygger dock på att han har ett statligt privilegium som gör det möjligt att göra andra typer av affärer. Och Schein gör affärer. Alla typer av affärer.

1986 leder han som vd för Investeringsbanken exempelvis ett konsortium för att bärga den spanska Galeonen San José, som hade förlist utanför Colombias kust 1708. Ombord ska ha funnits en guldskatt värderad till 200 miljarder kronor i dagens penningvärde. Schein kastar sig – som representant för svenska statens investeringsbank – in i förhandlingar med representanter för den colombianska regeringen för att vinna rätten att bärga skatten.

Även den mest entusiastiske tillskyndaren av statliga investeringar kan möjligen någonstans här ha uppfattat att Investeringsbanken fjärmat sig från sitt syfte att ”stimulera och aktivt delta i utvecklingen av Sveriges näringsliv”. Men som Schein själv konstaterar: ”Med en obetydlig ekonomisk insats har vi möjlighet att tjäna rysligt mycket pengar.”

Några år senare avvecklades Investeringsbanken och gick upp i statliga PK-banken. Då rådde det bred enighet om att den inte fyllde några näringspolitiska behov. Om den någonsin hade gjort det. 

Det blev inte heller som det var tänkt för Statsföretag AB, som skulle uppleva en betydligt mer dramatisk utvecklingsbana än Investeringsbanken. Det statliga företagsägandet var en idé som först sökte sitt syfte och som sedan brutalt fick det sig tillsänt av den ekonomiska och politiska utvecklingen i industrikrisernas 1970-tal.

Enligt författarna till ovan nämnda Staten som ägare ska Statsföretag AB de första åren (1970–71) genomgått en ”Sturm und Drang”-period. Vilken kännetecknades av stor oenighet i ledningen om verksamhetens riktning, men framför allt en genuin fundamental oklarhet om vad man skulle ägna sig åt. Det saknades politisk styrning bortom de övergripande formuleringarna om ”den nya näringspolitiken”.

Det bör dock nämnas att man 1970 förvärvar det tidsenligt benämnda konsultföretaget ”Rationell Planering AB”, som aldrig riktigt blev det man hoppades på. I Statsföretags senare årsredovisningar kunde man läsa att ”Avvecklingen av Rationell Planering AB fortgår planenligt”. Mycket annat gick inte alls enligt plan.

I början av 1970-talet är man del av det stora statliga företagsprojektet Stålverk 80. En gigantisk investering i Norrbottens Järnverk i Luleå. Nästan uteslutande pådrivet av politiska överväganden och med svag eller ingen kommersiell analys bakom. Projektet läggs sedermera ner av den inkommande borgerliga regeringen 1976, men då är Statsföretags uppdrag redan uppenbart. Sverige fick ett omfattande statligt ägande genom de industrikriser som utvecklades under 1970-talet. 

Stålverk 80 var nästan uteslutande pådrivet av politiska överväganden och med svag eller ingen kommersiell analys bakom.

Statsföretag AB, men även andra statliga företag, kom under 1970-talet att paradoxalt nog bli ett instrument för att bromsa den strukturomvandling som en gång var verksamhetens uttalade syfte. Staten blev storägare i förlusttyngda branscher som varv, textil och stålindustrin. Skattemedel pumpades in för att undvika företagsnedläggningar och arbetslöshet.

Bara de statliga insatserna för att rädda varvsindustrin uppgick till slut till 190 miljarder i dagens penningvärde. Som ekonomen Ingemar Ståhl konstaterade: ”Eliten av svensk verkstadsindustris arbetare tillbringar dagarna med att (…) förstöra järnplåt med skattebetalarbidrag.” 

1980 stod Statsföretag AB och SSAB för 20 procent av hela den svenska industrins investeringar.

En stor del av expansionen sker under den borgerliga regeringsperioden. Man stoppar initierandet av nya problem som Stålverk 80, men har inte förmågan eller kraften att tillräckligt snabbt fatta svåra beslut. De sociala konsekvenserna uppfattas som för stora. Men framförallt ser man risken för en snabbt växande arbetslöshet som en oacceptabel politisk kostnad.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Under 1990-talet skulle statens ägande i näringslivet successivt minska och de företag som var ekonomiskt sunda privatiserades. Staten är fortfarande en stor ägare i svenska naturtillgångar som energi, skog och malm. Argumenten för det har kommit att förändras. Det är i dag strategiska intressen kopplade till nationell säkerhet som är styrande, inte statens roll som företagsutvecklare. Tills nu, möjligen.

Dagens diskussion om en aktiv närings- eller industripolitik tar liten hänsyn till historiens erfarenheter. Motiven har förändrats. Då handlade det om att staten behövde vara motorn i moderniseringen av ekonomin och samhället. I dag är man mer specifikt inriktad på inte minst grön omställning. 1960-talets nya näringspolitik och det som följde av den blev en besvikelse för Socialdemokraterna. Den kom att avvecklas i tysthet och ersättas av en sällsam kombination av nedbantade löntagarfonder och ”den tredje vägens” ekonomiska politik. Men det är en annan historia.

Omslagsbilden föreställer Olof Palme när han besökte Öresundsvarvet i Landskrona 1978. Foto: Anders Berg/SVT via TT