Infrastrukturpolitik för politikerna själva

Regeringen påstår att de vill att hela Sverige ska leva, men när man tittar närmare på den förda politiken blir det allt mer uppenbart att det är städerna som det handlar om. Det gäller inte minst infrastrukturpolitiken. Den exempellöst dyra satsning på snabbtåg som särskilt Miljöpartiet kämpar för att få igenom handlar ingalunda om att knyta ihop Sverige, som det påstås. Det handlar om att knyta storstadsregionerna närmare varandra. Övriga landet blir, med nationalekonomen Kjell A Nordströms ord, ”skräpytor”, som man ser susa förbi utanför tågfönstret.

Orter längs med stambanorna, som kan blomstra till följd av förbindelserna, riskerar att hamna i bakvattnet och förtvina om de nya snabbtågen blir verklighet. Parallellt med dessa satsningar för astronomiska belopp för att göra resorna mellan Stockholm och Göteborg bekvämare, utarmas tågtrafiken till övre Norrland. Bland annat den populära nattågstrafiken är hotad. Att regeringen inte bryr sig om landets norra delar framgår extra tydligt i ljuset av att man samtidigt som tågtrafiken utarmas också vill straffbeskatta flyget och göra resor ännu kostsammare för människor i norr.

Hyckleriet blir närmast skriande när samma regering som i ett mycket högt tonläge talar om hur förfärligt det är med människor som flyger anslår 250 miljoner kronor i investeringsbidrag till en flygplats i Sälen. Det är skidanläggningsföretaget Skistar och andra intressenter i Sälenfjällen som vill snabbygga en flygplats för 700 miljoner kronor för att skidturisterna lättare skall kunna ta sig dit.

Infrastrukturpolitikens syfte kan inte vara att göra livet bekvämt för politiker, utan att knyta ihop landet och göra livet lättare för dem som bebor det.

Den konspirationsteoretiskt lagde hade möjligen kunnat förklara Stockholmspolitikernas intresse för en flygplats i Sälen jämfört med deras ointresse för flyg i övre Norrland i ljuset av att stockholmare gärna åker på skidsemester i Sälenfjällen. Gärna kombinerat med konferenser på skattebetalarnas bekostnad. Att åka taxi mellan Sälen och Stockholm är som bekant både dyrt och krångligt, något som SSU-basen Philip Botström fick erfara i våras. Ur ett politikerperspektiv är en flygplats i Sälen således mer än välkommen, och egenintresset ljuger aldrig, som Marx så träffsäkert konstaterat.

Den som på allvar vill att hela Sverige skall kunna leva, på dess egna premisser, bör ta infrastrukturfrågorna på allvar och lägga fixeringar vid specifika trafikslag åt sidan. Snabbtågen mellan storstadsregionerna bör skrotas, dels för att de är på tok för dyra och att pengarna skulle komma till större nytta på annat håll, dels för att de skulle komma betydligt färre delar av Sverige till del än en satsning på det befintliga järnvägsnätet.

Tåget kan binda ihop olika delar av Sverige och skapa sammanhängande arbetsmarknadsregioner där människor slipper trängas i de sönderförtätade stadskärnorna men ändå har en rimlig pendlingssträcka till jobbet. Det gäller dock inte om tågen bara susar förbi stationen utan att stanna.

Vad gäller inrikesflyget är det ett rimligt transportmedel för att på riktigt binda ihop de mest avlägsna delarna av vårt avlånga land. Att flyget är avgörande för konkurrenskraften och företagsamheten i norra Sverige är uppenbart. En straffbeskattning slår hårt mot privatpersoner och företagare helt i onödan. Inrikesflyg inom Mellansverige bör dock inte ha samma prioritet. Där är tåget en bättre lösning för att knyta ihop regionerna.

Vill några företagare i Sälen ha en flygplats och tror att den kan bära sig är det alldeles utmärkt, men i så fall bör det ske på marknadens villkor. Vill politiken stärka regionen med en infrastruktursatsning vore det bättre att satsa på tågtrafiken.

Västerdalsbanan, som en gång i tiden gick hela vägen upp till Särna, körde persontrafik till Sälen fram till 1969 och till Malung fram till 2011. I år beslutades att timmerterminalen i Malungsfors skall rustas upp och godstrafiken från Malung återupptas. Skulle banan åter förlängas upp till den expansiva Sälenregionen med persontåg så skulle skidsemestrande Stockholmare och konfererande politiker bekvämt kunna åka hela vägen upp till fjällen på miljövänligt sätt.

Sälenfjällen växer så att det knakar, med nya hotell och skidanläggningar. Även sommarturismen ökar. En återuppbyggnad av Västerdalsbanan skulle knyta detta kluster närmare både övriga Dalarna och Mälardalen. De underdimensionerade riksvägarna till fjällen skulle avlastas, biltrafiken minska och en större arbetsmarknadsregion skulle uppstå.

Dagens infrastrukturpolitik rimmar illa med såväl slagord om att hela Sverige ska leva, som med de högstämda miljöambitionerna.

Dagens infrastrukturpolitik, som enbart utgår från storstadsbornas behov och önskemål, rimmar illa med såväl slagord om att hela Sverige ska leva, som med de högstämda miljöambitionerna. Låt trafikslagen komplettera varandra och ge regionerna möjligheter att utvecklas på sina egna premisser. Infrastrukturpolitikens syfte kan inte vara att göra livet bekvämt för politiker, utan att knyta ihop landet och göra livet lättare för dem som bebor det.