Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Inget barn ska nattas med våldtäkt

Få brott väcker samma avsky som sexualbrott mot barn. Men ändå är mörkertalet stort och de utdömda straffen låga. Klyftan mellan denna verklighet och det allmänna rättsmedvetandet måste minska, skriver Malin Lernfelt.

De utdömda straffen för sexuella övergrepp mot barn ligger långt ifrån det allmänna rättsmedvetandet. Foto: Henrik Montgomery/TT

Mjuka små händer och trassligt hår, ben fulla med spring och en doft av sand och tvål. Barn. Livets mest värdefulla gåva som man som de flesta av oss vill skydda till varje pris och skulle ta ned månen och stjärnorna för om det behövdes. Små människor som är helt beroende av att vuxenvärlden inte sviker. Men det gör den. Oftare än man kan tro utsätts barn för ett av de mest vidriga av brott.

Enligt Stiftelsen Allmänna Barnhuset (en statlig stiftelse som funnits sedan 1633 och som i dag har ett särskilt uppdrag att arbeta med och för barn i särskilt utsatta situationer) har ett av fem barn utsatts för sexuella övergrepp. Det blir i snitt fem eller sex barn i varje klass. Statistik från Brå, Brottsförebyggande rådet, visar att av de omkring 18 000 sexualbrott som polisanmäls varje år är 3 000 våldtäkter på barn mellan 0 och 17 år. Samtidigt är det väl belagt att anmälningsbenägenheten är låg när det kommer till sexualbrott. Mörkertalet är stort. Av de övergrepp mot barn som trots allt anmäls leder dessutom bara 4,2 procent till en fällande dom. Ofta är domarna, i alla fall om man utgår ifrån det allmänna rättsmedvetandet och brottets allvar, relativt milda.

Ofta är domarna, i alla fall om man utgår ifrån det allmänna rättsmedvetandet och brottets allvar, relativt milda.

Den senaste tiden har bland annat domen från 2014 mot den centerpartistiske politikern Fredrick Federleys (numera före detta) sambo rönt stor upprördhet. Rätten ansåg det bevisat att han vid 22 tillfällen utsatt barn för grov våldtäkt, vid sex tillfällen begått grovt sexuellt övergrepp. Dessutom dömdes han för grovt barnpornografibrott vid 38 tillfällen.

Offren var två små flickor vars mor mannen var tillsammans med när gärningarna begicks. Han var med andra ord en närstående som barnen borde kunnat lita på. I stället drog han fördel av att befinna sig i samma hem. Nattningarna som borde varit sagoläsning blev våldtäkter. Gång på gång. Mannen filmade även sina handlingar och delade med andra pedofiler. För det dömdes han till nio års fängelse. Efter mindre än sex år var han fri. Detta trots att experter vid Kriminalvården bedömt att mannen uppfyller kriterierna för pedofili och personlighetsstörning med narcissistiska och tvångsmässiga drag. Att en person som begått så pass allvarliga brott mot barn, i en så stor omfattning, och som dessutom rimligtvis även fortsatt utgör en fara för minderåriga, bara efter några år kan vandra ut i samhället, är i det närmaste ofattbart.

Domen mot Fredrick Federleys före detta sambo har återigen skapat debatt om längden på straffen för sexbrott mot barn.

Fallet är långt ifrån unikt. Tvärtom. Häromåret dömdes till exempel två bröder i 30-årsåldern till sju respektive nio års fängelse efter att under många år ha utsatt hundratals barn för övergrepp. Tingsrätten ville döma dem till 12 respektive 14 år, men hovrätten sänkte straffen med hänvisning till asperationsprincipen, som innebär att man ger mängdrabatt vid flerfaldig brottslighet. Trots att det handlade om omfattande grov brottslighet riktad mot skyddslösa individer fick inte bröderna maxstraff.

I domen går det bland annat att läsa om hur männen använt en treårig flicka som sexleksak och utsatt små pojkar för upprepade anala och orala gruppvåldtäkter. Snart är även de återigen fria.

Svenska domstolar har ”rea på barnvåldtäkter”.

Den liberala skribenten och socionomen Jenny Sonesson, som har stor erfarenhet av att arbeta med utsatta barn, har under många år lyft hur grova sexualbrott mot minderåriga ofta ger relativt låga straff och hur upprepad brottslighet leder till straffrabatt i stället för ordentlig straffskärpning. Hon menar att det är orimligt att svenska domstolar har ”rea på barnvåldtäkter” och vill att vi i stället skall inspireras av Norge. Där görs i slutet av strafftiden en bedömning av återfallsrisken. Om det föreligger en sådan kan rätten förlänga straffet med fem år i taget.

Sonessons frustration över läget delas av Lisa Björklund, som arbetar för ATSUB, Föreningen anhöriga till sexuellt utnyttjade barn:

– Nuvarande lagstiftning måste förändras. Dessutom bör det finnas en särskild utbildning för rättsväsendet och alla de som möter barn som utsatts för sexualbrott så att de förstår komplexiteten i ärendena. Poliser, jurister, domare och nämndemän måste ha insikt i hur sexualbrott utförs, utsattas reaktioner, barns skydd och trauma. Allra bäst hade varit särskilda barndomstolar där de som verkar har specifik kunskap. Jag anser också att det bör ske en ökad användning av sakkunniga och experter i rätten. Det finns kompetens men den nyttjas inte. Dessutom måste straffskalan höjas. Man borde också undersöka varför det är så vanligt att tingsrätt och hovrätt ofta kommer fram till olika slutsatser, säger Lisa Björklund.

Björklund pekar på det faktum att det ofta blir fel från början till slut när barn utsätts för övergrepp. Få anmälningar leder till åtal, de flesta läggs ned i brist på bevis även om det finns tydliga vittnesmål från barnet i förhör. När förövaren är en anhörig sker sällan förhör med denna. Egentligen ska det vara speciellt utbildade poliser som hanterar barnärenden men i verkligheten är det ofta ett lotteri.

– Det kan vara en kriminalpolis som vanligtvis utreder trafikbrott som tar upp anmälan eftersom de har jouren just då. Okunskap från start kan påverka hela utredningen. För barnet kan det bli ödesdigert då en nedlagd utredning också ofta innebär att socialtjänsten väljer bort att utreda barnets behov av skydd och trygghet. Även om de enligt lag ska utreda barnets situation oavsett hur polisutredningen går, väljer man att utgå ifrån att inget har hänt om ärendet blir nedlagt.

En undersökning visar att många ärenden rörande sexualbrott mot barn blir illa utredda av polisen.
Foto: Janerik Henriksson/TT

Många ärenden som gäller sexualbrott mot barn blir dock inte bara illa utredda. De blir inte utredda alls. I höstas läckte resultaten från en hemlig rapport från Noa, Polisens nationella operativa avdelning, ut i media. Den visar att ärenden med sexualbrott mot barn regelbundet sorteras bort på landets polisstationer. Internt riktas hård kritik mot polisregionerna för att bagatellisera sexuella övergrepp mot minderåriga och man pekar på att flertalet utredningar läggs ned utan att en enda utredningsåtgärd genomförts.

Ärenden med sexualbrott mot barn sorteras regelbundet bort på landets polisstationer.

De omfattande bristerna inom såväl polisväsende som lagstiftning när det kommer till sexualbrott mot barn är välkända för många politiker. Även hos Centerpartiet. Efter avslöjandet om Noarapporten uttryckte partiledaren Annie Lööf i ett pressmeddelande att ”det är en skam att Sverige inte kommit längre 2020. Nu måste vi växla upp arbetet för att skydda våra barn på internet, och i barnrummen. Det går alldeles för långsamt.”

Lööf vill se ökade resurser och fler specialisttjänster inom polisen med fokus på sexualbrott mot barn. Hon anser också precis som ATSUB (och många andra barnrättsorganisationer) att det hos jurister, åklagare, domare och nämndemän behövs en kompetensutveckling för att kunna nå fram till fler fällande domar. Utöver det anser C att straffskalan måste skärpas för att våldtäkt och övergrepp mot barn skall prioriteras högre och hamna på en mer proportionerlig nivå i förhållande till vad det är barnet utsatts för och vilka konsekvenser det får på både lång och kort sikt.

”Brottsoffrets upprättelse står inte i centrum.”

Liknande tankegångar finns hos Kristdemokraterna, det parti som oftare än många andra tagit barns parti och lyft frågan om att stärka barn som rättssubjekt. KD:s rättspolitiske talesperson Andreas Carlson är kritisk till att straffen för sexualbrott mot barn i dag är relativt låga och inte i linje med hur vårt samhälle uppfattar allvaret i gärningarna.

– Sverige har en alldeles för undfallande straffrätt generellt sett. Brottsoffrets upprättelse står inte i centrum, det finns fler möjligheter till straffrabatt än straffskärpning, återfallsrisk vägs inte in vid villkorlig frigivning. Att bejaka allmänhetens åsikt om brottets allvar och straffens utformning har länge ansetts vara lite fult och i det närmaste populistiskt att ta hänsyn till. Men allmänhetens åsikter har nog i många fall legat närmare en rättvis straffbedömning än påstådda experters. För Kristdemokraterna är det centralt att straffen är rättvisa och står i proportion till de brott som begåtts, säger Andreas Carlson.

Andreas Carlson (KD) menar att allmänhetens uppfattning om straffens längd bör få större genomslag.
Foto: Henrik Montgomery/TT

Även KD vill öka resurserna till polisen och förbättra saker som ledning, styrning och uppföljning av sexualbrottsutredningar. Partiet är också positiv till ökade utbildningsinsatser för dem som hanterar känsliga rättsfall.

Allt är inte nattsvart när det kommer till hur barn utsatta för sexualbrott hanteras i vårt samhälle. På senare år har lagstiftarna tack vare att det trots allt finns en politisk samsyn lyckats göra en hel del, vilket Fredrik Lundh Sammeli, socialdemokrat och ordförande i riksdagens justitieutskott påpekar:

– Straffskalorna har skärpts för bland annat grov våldtäkt mot barn, så kallad grooming (kontakt för att träffa barn i sexuellt syfte), utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling och grovt barnpornografibrott. I våras avskaffades också preskription för bland annat våldtäktsbrott mot barn. Vi har också tillsatt en utredning som ska se över straffskolorna för sexuella kränkningar så att de motsvarar dagens syn på brotten. Utredningen skall även titta på straffansvaret för sexualbrott på distans och för utnyttjade av barn för sexuell posering vilket är otroligt viktigt. Lagstiftningen måste möta internetbaserad brottslighet lika hårt som mer traditionella former, är min bestämda uppfattning.

Justitieutskottets ordförande Fredrik Lundh Sammeli (S) konstaterar att det pågår en successiv skärpning av straffen. Foto: Janerik Henriksson/TT

Fredrik Lundh Sammeli, som varit engagerad i barnfrågor i många år och bland annat sitter i styrelsen för Allmänna Barnhuset, understryker samtidigt att det inte räcker.

– Jag vill se skärpt minimistraff för utnyttjande av barn genom sexuell handling. Det är nästa steg. Sexualbrott mot barn är bland de mest allvarliga brotten och att som barn utsättas för sexuella övergrepp är något av det värsta man kan råka ut för. Att det i dag finns en diskrepans mellan allmänhetens uppfattning och rättssystemet beror till viss del på att lagstiftning är som att gå i en trappa. Det sker stegvis och kan ibland upplevas släpa efter eftersom förändring tar tid.

Håll kvar personer som begått allvarliga övergrepp mot barn bakom lås och bom så länge en allvarlig risk för återfall kvarstår.

Å ena sidan är det en korrekt som Fredrik Lundh Sammeli påpekar. För att lagstiftning ska bli bra och fungera långsiktigt måste den vara väl utredd och underbyggd. Å andra sidan är tid något många av brottsoffren i det här fallen inte har i alltför hög utsträckning. Barndomen går inte i repris och utan upprättelse och möjlighet att bli tagen på allvar är det svårt att gå vidare. Utan en skärpt lagstiftning kommer det även fortsättningsvis att vara så att seriebarnvåldtäktsmän efter bara några år i fängelse kan fortsätta att begå övergrepp. Enligt en forskningsöversikt som SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering, publicerade 2011, är det svårt att behandla eller bota pedofili. Det enda riktigt effektiva sättet är att göra som i Norge, hålla kvar personer som begått allvarliga övergrepp mot barn bakom lås och bom så länge en allvarlig risk för återfall kvarstår.

Till skillnad från vid många andra brott finns det inga förmildrande omständigheter.

Det kan kanske tyckas vara inhumant ur ett individperspektiv med alltför långa fängelsestraff men just när det kommer till våldtäkt och andra sexualbrott mot barn är frågan om i hur stor grad gärningsmannen förverkat sin rätt att vara en del av samhället. Till skillnad från många andra brott finns det inget självförsvar, ingen tveksamhet runt samtycke eller andra förmildrande omständigheter. Det handlar om brott mot barn. Ofta utförda av människor i den minderårigas närhet som i sin roll som förälder, styvförälder, pedagog eller anhörig har barnet helt i sitt våld och utnyttjar dess beroendeställning och tillit för att begå handlingar som är så grymma att de är svåra att förstå.

Var femte barn i Sverige utsätts någon gång under uppväxten för ett sexuellt övergrepp. Siffran svindlar och tanken på vad man skulle göra om det drabbade ens eget barn vågar många föräldrar knappt närma sig. Av brottsoffren är fem procent spädbarn under ett år och mer än hälften förpubertala. Inte sällan handlar det om grova penetreringar. Enligt Interpol blir övergreppen hela tiden fler och grövre. Ingen bör kunna blunda för att detta är några av samhällets mest skoningslösa brott och att straffvärdet bör spegla detta. Fortsätter samhället svika de barn och unga som utsätts för sexualbrott är det en av vår tids största politiska och framför allt mänskliga misslyckanden.