Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Ekonomi Ledare
Inget fel att jobba mindre, men det kostar
Arbete kan inte vara livets mening, hur mycket tillväxt det än skapar. Att människor får mer fritid är bra, men varför ska staten bestämma när och hur det ska fungera och till vilket pris som helst? Johanna Trapp skriver om S-förslaget om arbetstidsförkortning.
Socialdemokraterna har återgått till sina rötter och driver på för arbetstidsförkortning. Målet är att en lagstadgad 35-timmars arbetsvecka ska införas stegvis fram till 2035, uppgav en av partiets arbetsgrupper i veckan. Förslaget kommer att röstas om på partiets nästa kongress. Förkortningsförslaget får helt väntat kritik från Svenskt Näringsliv. Enligt deras beräkningar skulle en sänkt arbetsvecka från 40 till 35 timmar sänka produktionen med 8 procent, vilket motsvarar ett årligt BNP-bortfall på 509 miljarder kronor, varje år. Det är mer än vad hela den offentliga sektorn lägger på hälso- och sjukvård.
Svenskt Näringsliv har självklart en god poäng. Det är tack vare ekonomisk tillväxt som vi över huvud taget kan ha den här diskussionen om minskad arbetstid.
Under stora delar av mänsklighetens historia har den mängd arbetade timmar som krävs för att klara livhanken vida överstigit mängden lediga timmar. Idén att gå från jobbet och då kunna lämna det helt är relativt ny.
Socialdemokraternas övergripande mål med arbetstidsförkortningen är att minska stressen, men färre arbetade timmar kan inte ensamt vara svaret för alla. Samhället har förändrats mycket de senaste hundra åren när det gäller allt från jämställdhet, förväntningar på livet, globalisering, utbildningsnivå, teknik med mera. Detta kan antas påverka stress och arbetsförhållanden mer eller minst lika mycket som mängden timmar man tillbringar på arbetsplatsen.
Lagstadgad kortare arbetstid kommer leda till att vissa människor börjar jobba mindre, men det finns ingen garanti för att det skulle ge friskare och gladare människor. Även om vi aldrig haft lika kort lagstadgad arbetsvecka som i dag har vi aldrig uppgett oss vara så stressade.
Tittar man ut i Europa ser man detta. I både Finland och Grekland jobbar man färre timmar respektive färre år än i Sverige i genomsnitt, men lyckonivåerna skiljer sig åt. Finnarna är världens lyckligaste folk enligt flera mätningar, medan grekerna bara är världens 57:e lyckligaste.
Samtidigt är förkortad arbetstid inte världens undergång som det ibland kan låta som från vissa debattörer, men det innebär en alternativkostnad. Med färre arbetade timmar kommer lägre ekonomisk tillväxt och långsammare utveckling. Botemedlet till cancer och ny teknik till klimatomställningen får vänta.
Produktivitetsökningar kan användas för att köpa mer fritid, men det bör vara upp till var och en.
Begrepp som ökad produktivitet och arbetslinjen ska inte behöva vara livets överordnade mål, utan tilltalar nog i ärlighetens namn främst nationalekonomer, men covidvaccin, mer effektiva cellgifter och så vardagliga saker som bekvämare kontaktlinser tilltalar de flesta. Det viktiga är frukterna av den ekonomiska utvecklingen. Det finns ingenting som säger att produktivitetsökningar inte kan användas för att köpa mer fritid, men det bör vara upp till var och en.
Socialdemokraternas arbetsgrupp lyfter en viktig aspekt i sitt förslag, nämligen att det finns skillnader mellan grupper. De med arbetaryrken kan till exempel mer sällan jobba hemifrån och har överlag mindre flexibilitet än i många tjänstemannayrken. Här kan arbetstidsförkortning vara en morot för att locka fler till dessa branscher, snarare än att tvinga in alla arbetsgivare i samma mallar.
Pengar är ett medel för att kunna göra saker, inte ett mål i sig. Det är rimligt att anta att många hade tyckt om att jobba färre timmar på en vecka, men är det värt att göra det till varje pris och med statliga pekpinnar?