Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Idéer Krönika

Liberalkonservatism är mer än att skynda till jobbet

Att Moderaterna gjort arbetslinjen till partiideologi avslöjar en ideologisk torftighet. Varken en liberal eller en konservativ samhällssyn kan reduceras till siffror i ett excelark, skriver Linnea Dubois.

Dagens moderater älskar siffror, skrev Expressens Viktor Barth-Kron i en krönika med anledning av partiets arbetsstämma i Helsingborg i höstas. Det stämmer nog. Fascinationen för kvantifierbar tillväxt och arbetsutbud har inte undgått någon som kommit i kontakt med Moderaterna på den här sidan om millennieskiftet. 

Nej, alla måste faktiskt inte med i morgonrusningen. Bild: Shutterstock.

Sverige jobbar när Sverige är som bäst, sjöng Moderata ungdomsförbundet 2010. Samma visa skrålas än i dag, med oöverträffad entusiasm. 

Arbetslinjen verkar vara här för att stanna. Ju fler som arbetar, är tanken, desto bättre blir samhället. Att göra rätt för sig och inte belasta andra har gjorts synonymt med att förvärvsarbeta – och den som inte förvärvsarbetar är inte fri. ”Arbetslinjen är min ideologi”, som Oliver Rosengren (M), kommunalråd i Växjö och riksdagskandidat, stolt brukar uttrycka det. Eller som Fredrik Reinfeldts trygga speakerröst pedagogiskt förklarade i kampanjfilmen om thaikiosken från valrörelsen 2014:  ”För varje arbetad timme, för varje nudel och varje sötsur sås som placeras i en take away-påse tickar resurser in till allt som är vårt.”

I valet 2010 lovade Sveriges självutnämnda nya arbetarparti att “fixa jobben”. Foto: Claudio Bresciani/SCANPIX

Resonemanget går igen på så många håll att borgerligheten i allmänhet och moderater i synnerhet tycks ha slutat reflektera över vad den enkelspåriga arbetslinjen egentligen innebär bortom en valvinnande ordning-och-reda-retorik. Att arbeta görs synonymt med att bidra, och detta bidrag till det gemensamma välståndet framställs inte sällan som en sorts plikt. Eller, i den mer koncisa tappning som både det socialdemokratiska Finansdepartementet och den moderata partiledningen gärna använder: “Alla som kan jobba ska jobba”. 

Det är tämligen själlöst som ideologiskt projekt och ännu torftigare som moraliskt ställningstagande. Kanske kan man beskriva det som en liberalkonservatism för teknokrater – med betoning på teknokratin.

Att arbeta görs synonymt med att bidra, och detta bidrag till det gemensamma framställs som en sorts plikt.

Visst är det så att tillväxt innebär ökat materiellt välstånd för vanligt folk och att detta samvarierar med välbefinnande generellt. Naturligtvis är det en vettig liberal utgångspunkt att var och en bär ansvaret för sin egen försörjning; alternativet är trots allt att belasta någon annan. Och ja, i den mån man vill bygga en offentligt finansierad välfärd på inkomstskatt underlättar det givetvis att det genereras beskattningsbara inkomster.

Det finns dock olika sätt att ta sig an samhällsproblem. Ett svar är att hantera problemen utifrån en grundläggande ideologisk syn på samhällets och människans möjligheter. Ett annat är att bygga det man kallar ideologi efter problemen i fråga. Att göra det sistnämnda utan att se efter vart man är på väg riskerar att leda  – tja, lite vart som helst.

Både liberalismen och konservatismen värnar rätten att välja den egna vägen, även när den leder bort från storstaden. Bild: Shutterstock.

Självklart spelar ekonomisk politik sin roll i en realpolitisk kontext, men det gör kommunikation, trovärdighet och människosyn också. Arbetslinje-profeternas förenkling av den komplexa människan och hennes livsval andas av en osunt ekonomistisk och makrofokuserad näringslivspragmatism.

Just förvärvsarbete, det vill säga att genom en anställning erhålla beskattningsbar lön, är inte det enda uttrycket för ett värdigt liv. Långt därifrån. Den principiella grund i form av frihet från yttre tvång och möjligheten att välja sin egen väg som liberalismen vilar på är inte normativ på det sättet. Det finns andra värden än fast och hög inkomst som individen kan tänkas vilja sträva efter. 

Någonstans här har en avgörande sakdetalj i det ideologiska resonemanget gått förlorad: skillnaden mellan att inte belasta och att beläggas med plikt att bidra. Inom ramen för ett storskaligt och homogent välfärdssamhälle innebär de två i praktiken ofta ungefär samma sak – lycka till med att inte köra på en enda offentligfinansierad väg och att koppla loss dig helt från de offentligfinansierade el- och avloppsnäten – men i teorin är det möjligt. 

Det finns andra värden än fast och hög inkomst som individen kan tänkas vilja sträva efter. 

Inte sällan får man klarare syn på moralfilosofiska och ideologiska principers fundament genom att dra argumentationen till sin spets. Om jag köper en plätt mark långt ute i skogen, bygger en liten stuga och ett bohmanskt utedass, gräver mig en brunn, sätter solpaneler på taket och livnär mig på egenodlad potatis – är jag en sämre människa då? Om jag till och med förbinder mig att aldrig ringa vare sig polis, brandkår eller ambulans, är det då samhällets sak att tvinga in mig i den ”civiliserade” gemenskap som heltidsjobb och busskort innebär? 

Jag är fast övertygad om att flertalet moderater instinktivt skulle rynka på näsan. Även om man bortser från skatteperspektivet finns det en kulturell skepsis inför så avvikande val. Den nedärvda lutheranska pliktkänslan har bakats in i ett systembevarande, genompolitiserat makroperspektiv på det enhetliga samhället. En årlig inkomstskattedeklaration är biljetten in i det välordnade, välintegrerade svenska samhället. Alla ska med på morgonpendeln.

Läs också:

Men det finns människor som väljer utbildning efter hjärta och kall snarare än efter lönestatistik och anställningsbarhetsprognoser. Det finns de som utan att blinka väljer en enklare, rentav utblottad tillvaro för att få uppgå i sin konst. Det finns föräldrar som hellre tillbringar några timmar till i veckan med sina barn, oavsett hur låg marginalskatten på en extra arbetad timme är. Och det finns de som hellre beskär sina egna äppelträd och som trivs rätt bra med att damma sina egna bokhyllor.

Det finns föräldrar som hellre tillbringar några timmar till i veckan med sina barn, oavsett hur låg marginalskatten på en extra arbetad timme är. 

När den själfulla borgerligheten slog till reträtt lämnades räknenissarna ensamma kvar – de som har bestämt sig för att sjunga tillväxtens och det inrutade knegarlivets ensidiga lov. Det är grådaskig protestantism filtrerad genom makroekonomiska nyttokalkyler. Men fria individer i fria samhällen kan väl inte bara handla om den sociala plikten att vara lycklig i ekorrhjulet? Nog för att den tillvaron hade sina baksidor, men än i dag finns det unga som romantiserar den rotlösa men levande tillvaro som möter dem hos beatförfattarna – att få hoppa från tillfälligt kneg till tillfälligt kneg som medel för att se världen och upptäcka något om sig själv längs vägen. Även om sabbatsårens resor i dag ”bara” går till en säsong på en australiensisk surfkrog.

Lucien Carr, Jack Kerouac, Allen Ginsberg och William S. Burroughs, några av den amerikanska beatgenerationens främsta namn. Bild: Wikimedia Commons (CC BY-SA 4.0)

Den hårda arbetslinjen är symptom på en materialism som drivits bortom alla proportioner. De idéburna gammelkonservativa har åtminstone kvar respekten för att alla värden inte kan omsättas i ekonomiska termer, och att människans och livets värde är större än bidraget till bruttonationalprodukten och statens skatteintäkter. Men liknande liberaler får man leta länge efter – inte minst i de moderata leden.

På arbetsstämman i höstas var Moderatkvinnornas viktigaste fråga rätten till barnomsorg från åtta månaders ålder – så att modern snabbare skulle kunna komma tillbaka till sin arbetsplats. Detta presenterades glättigt och utan en tillstymmelse till erkännande av att det låg legitima intressen även i den andra vågskålen: självvalda mellanmänskliga relationer, familjelivets helgd, inopportuna men djupt kända drömmar, kärleken som starkaste drivkraft. Den tänkande, kännande, drömmande människan som autonomt subjekt. Visst finns det dem som hittar styrka och självförverkligande genom sitt förvärvsarbete, och till det är det bara att gratulera. Men det kan inte vara fel att vilja något annat. 

Frågan är om inte något gick sönder i Nya Moderaterna – eller om det rentav hände redan tidigare. När blev friheten från yttre tvång frihet genom arbete?