Utblick Essä
Inget slut på Labours problem
Motgångarna radar upp sig för Storbritanniens premiärminister Keir Starmer. Ett drygt år efter Labours storseger i parlamentsvalet, viskas det nu om behovet av ett partiledarbyte. Det skriver Mark Brolin.
Bara knappt ett år efter Labours jordskredsseger känns det som om tre mandatperioder redan passerat i rasande fart: smekmånad, återgång till vardag – och nu en period av utmattning och nedgång.
Tunga avgångar har i närtid följt tätt. Angela Rayner, länge både trolig tronföljare och regeringen Starmers mest folkliga röst, föll på eget grepp. Efter att upprepade gånger kritiserat vidlyftigt leverne och ”sleaze” inom Conservatives framkom att hon underbetalat stämpelskatt på ännu en ny bostad. När etikrådet fann att hon inte uppfyllde ”högsta möjliga standard” tvingades hon avgå som såväl vice premiärminister som vice partiledare.
Veckor senare föll en annan tung Labourpjäs skandalartat. Peter Mandelson – ambassadör i Washington tillika omstridd ringräv och överlevare från Blair-eran – hade lyckats med konststycket att med framgång ”hantera” Donald Trump. Likväl tvingades han avgå efter att gamla bilder dykt upp då han satt i morgonrock i Jeffrey Epsteins dubiösa sällskap. Än värre var e-postmeddelanden i vilka Mandelson lovprisade Epstein även efter fängelsedomen – samt uppmanade honom att kämpa för tidig frigivning.
Motgångarna för Labour stannar inte där. Morgan McSweeney, högerfalangens grå eminens och enligt många huvudarkitekten bakom den disciplinerade valmaskin som förde Labour till makten, har också försvagats. Han var pådrivande när Mandelson förärades ambassadörsposten och tycks även i det längsta ha försökt hålla honom kvar. Röster inom partiets vänsterfalang – som enligt gammal tradition förespråkar expansiva utgifter för att komma till rätta med en skuldkris – passar på när strupen är blottad och kräver McSweeneys avgång. Högerfalangens försvagning försvårar möjligheten att driva den realpolitik som krävs gällande ekonomi och migration för att punktera Team Farage fortsatta momentum.
Normaltillståndet har blivit att brittisk politik befinner sig i ett unikt läge.
Något paradoxalt har det utvecklats till nästan ett normaltillstånd att brittisk politik befinner sig i ett unikt läge. Unikt just nu är bland annat att det så tidigt efter en storseger, inom det segerrika partiet, öppet viskas om behovet av ledarbyte. Som lök på laxen kräver budgeten som ska läggas fram i november trolleritrick för att både hålla heliga vallöften och lugna obligationsmarknaden. Lokalval i maj nästa år kan också bli avgörande för Starmers överlevnadschanser.
Av två skäl kan Keir Starmer nog ändå klamra sig kvar åtminstone fram till nästa öppna kris. För det första saknas en naturlig efterträdare sedan Angela Rayners aktier fallit; tvärtom behöver hon bida sin tid innan en eventuell återkomst till frontlinjen. För det andra är det betydligt svårare att avsätta en Labourledare än en Toryledare: ett misstroendevotum behöver stöd bland såväl ledamöter, fackföreningar som partimedlemmar. Därmed är snabba palatsrevolutioner i praktiken en omöjlighet (inom Tories räcker det med att ett begränsat antal parlamentsledamöter viskar ihop sig för att trigga en partiledarstrid).
Unikt är också att vänsterns ärkefiende Donald Trump utvecklats till en oväntad livboj för Labourregeringen. Storbritannien säkrade tidigt det hittills minst dåliga handelsupplägget med USA: bastullar på 10 procent och riktade kvotundantag för bland annat bilar och kemikalier. Under förra veckans statsbesök rullades kunglig pompa ut i Windsor för att smickra presidenten – samtidigt aviserades ett AI-paket med amerikanska investeringar på hela 150 miljarder pund.
Microsoft gör sin största satsning hittills i landet (22 miljarder pund), bland annat för att bygga Storbritanniens största superdator. En rad andra teknikbolag planerar investeringar i exempelvis datacenter, halvledare och AI inom sjukvården, inklusive i regioner som törstar efter nya ekonomiska initiativ. Lockbetet för amerikanarna? Storbritanniens världsledande STEM-utbildningar (Oxford, Cambridge, Edinburgh och flera Londonuniversitet placerar sig alla högt på världsrankingen), lägre lönekostnader (avancerad dataexpertis går att knyta till sig avsevärt billigare än i USA) och mindre regleringsiver än inom EU. Trump själv kallar allt detta ett bevis på att ”Brexit fungerar”. Ett budskap Downing Street och Labour inte bråkar om utan tvärtom gör gällande att Storbritannien nu konsoliderat sin position som Europas centrum för AI-utveckling.
På oppositionssidan? Kemi Badenoch börjar eventuellt bli mer varm i kläderna. Efter en blek period gällande både innehåll och leverans har hon höjt svansföringen, mer i linje med röstläget när hon vann partiledarstriden. Kanske har hon också fått friare tyglar att “vara sig själv” i ljuset av den djupa krisen för de konservativa. Med runt 18 procent i opinionen ligger Tories inte bara efter Labour (21 procent) utan också långt efter Nigel Farages Reform UK (30 procent). Med ett First Past The Post-system är en sådan siffra ett existentiellt hot. Ett val i dag skulle förväntas ge Tories futtiga 36 av 650 mandat.
Vinden blåser alltså fortsatt i Reform UK:s riktning.
Vinden blåser alltså fortsatt i Reform UK:s riktning. För några dagar sedan hoppade den första sittande konservativa parlamentsledamoten av till Reform: Danny Kruger. Ingen “tjabå”, utan ett ärrat underhusnamn med intellektuell profil. Inte svårt att gissa att Team Badenoch måste växla upp ytterligare för att stoppa fler avhopp. I synnerhet som möjligheten att klara sig kvar i parlamentet nu förefaller avsevärt högre under Reforms flagga.
Likt många politiska fenomen har Nigel Farage lyckats balansera på slak lina tämligen skickligt – och tursamt. Å ena sidan har han markerat avstånd mot ”influencern” Tommy Robinsons mer uttalade anti-etablissemangslinje och mot Elon Musks öppna prat om ”fight back or die” under en massiv gatuprotest i London helt nyligen. Å andra sidan har Farage gjort det utan att påtagligt urvattna sitt varumärke som klarspråkstalande ”folktribun”.
Balansakten retar både vänstern (som fortsätter att tugga om ”rasism” och ”mörka krafter”) och den del av högern som är allra argast på etablissemanget (och därför talar om ”svek” i samma takt som Team Farage tvingas konkretisera sin politik och därmed stundtals medge att kvasten inte kan svepa lika drastiskt som förut signalerat). Det har hjälpt Farage att börja få gehör för en nu proaktivt odlad image som till nyligen var helt otänkbar: att Nigel Farage är ”den enda vuxna i rummet”.
Även ögonblicksbilden är därför unik: en partiledare med färre parlamentsledamöter än vad som ryms i en Londontaxi (fem) är för första gången spelbolagens klara favorit att bli nästa premiärminister. Det säger en hel del om hur förtroendet för de två gamla maktpartierna nått lågvattenmärken samtidigt. För första gången sedan 1920-talet tycks alltså pendelrörelsen mellan Labour och Conservatives på väg att brytas.
Osagt är ändå bäst. Visst tickar klockan för både Conservatives och Labour. En rejäl uppryckning – och verkligt nytänk – krävs i båda partierna för att visa att man, trots allt, ändå är bättre än Reform UK på att lyssna på och leverera vad en kritisk massa väljare önskar sig. Minsta motståndets lag illa dolt bakom floskler räcker uppenbart inte längre i ett Storbritannien där rekordmånga tappat tålamodet gällande politiska löften som inte uppfylls. Samtidigt behöver nästa val inte förrättas förrän år 2029. Tid för uppryckning existerar alltså. Skandaler kan försvaga även Team Farage. Hur AI-revolutionen hinner omforma samhället – och den politiska spelplanen – under nästa fyra år kan ingen prognostisera. Det enda som nog är verkligt säkert är att överraskningarnas tid knappast är över.