Inifrån utan insikt

Googlar man ”partiledarens avgång” handlar resultaten uteslutande om Anna Kinberg Batra. Mycket text har producerats om hennes historiskt korta tid som Moderaternas ledare, och nu även av henne själv i memoaren Inifrån. Det framgår tydligt att hon skriver för att få upprättelse. Boken ter sig som riktad till det både parti-inhemska och, vad hon själv hävdar, journalistledda drev som fick henne att avgå. Ett 300 sidor långt försvarstal. Hon går igenom sin tid som partiledare i detalj, och kommer ständigt fram till att hon gjorde det mesta rätt, så varför behövde hon egentligen avgå? För att hon var en stark kvinna? Hennes skildring väcker sympati men är föga övertygande i sak.

Boken har två dimensioner. En beskrivning av eftervalsanalysen som knuffade på förnyelsearbetet inom partiet efter valförlusten 2014, och en intim skildring av en ledarroll under hård press. Berättelsen är indelad i tio kapitel som någorlunda kronologiskt avhandlar tiden från valnatten den 14 september 2014 till publikation i nutid, hösten 2018. Det finns även två sidospår. Ett kapitel handlar om Kinberg Batra själv, hennes bakgrund, drivkraft och målbild kring sitt eget ledarskap. Ett annat kapitel avhandlar hennes upplevelse av dagens snabba informationsflöde och vilken press hon menar att det sätter på dem som innehar en roll i det offentliga.

Hennes resa mot partiledarposten började under Reinfeldts ledarskap i rollen som gruppledare och ordförande för finansutskottet. Som tillträdande partiledare ansvarade hon för att ingå decemberöverenskommelsen, och många förväntade sig att hon skulle fortsätta på Reinfeldts ganska generösa attityd till flyktingmottagande, vilket hon också till en början gjorde. Hon fick snabbt höga förtroendesiffror och det gick bra i opinionen. Men vindarna vände tvärt efter den stora flyktingströmmen 2015 och väljare från alla partier gick mer och mer över till Sverigedemokraterna. Kinberg Batra kritiserades för att inte fälla Löfven när chansen gavs, men också för att senare närma sig SD. Hon beskriver i boken hur hon stressades av det snabba nyhetsflödet som krävde hennes reaktion och svar på allt som hände, gärna nästan innan det hänt. Hon uppfattades som stel och svarade för sällan på frågor, vilket var förståeligt men inte optimalt för partiet i det läget.

Det är ett fängslande personligt drama. Men syftet som boken verkar vara skriven för, upprättelse, uppnås inte.

När partiledningen efter valet granskar väljarkårens förändringar formas två typfigurer. Den ena är Lennart. Han representerar de väljare som gick till Sverigedemokraterna. Han är man och bor mest i små och mellanstora städer. Han är nostalgisk och hemkär, orolig över vad invandringen får för konsekvenser i form av utanförskap och bidragsberoende. Han vill ”skicka en signal” med att rösta på Sverigedemokraterna i stället för Moderaterna – fast han frustrerande nog fortfarande tycker som M i sakpolitiken. Partiledningen sliter sitt hår över att de ju vet så väl vem han är, men inte lyckas nå honom och få honom tillbaka.

Den andra typfiguren är Bahar. Hon ser sig som feminist och antirasist. Hon vill att vardagen ska fungera smidigt och har inget emot privata aktörer inom välfärden så länge de inte tar ut övervinster. Bahar har både klassiskt liberala och socialistiska åsikter på ett modernt individualistiskt sätt, kännetecknande för storstadsbor.

När hon beskriver dessa förlorade väljare skiner det klart igenom vem Kinberg Batra själv känner mest sympati för, och det är inte Lennart.

Ett exempel är historien om hennes uttalande ”Stockholmare är smartare än lantisar” som hamnar i ett annat sken när man förstår det ur hennes perspektiv. Hon hade vid den tiden varit aktiv inom Muf ett längre tag och gav sig 1998 in i en personvalskampanj för ett riksdagsmandat från huvudstaden. En journalist frågade henne om kampanjkassan och om hon var värd den stora summan däri. Hon svarade att ”Det får stockholmarna avgöra” eftersom det är så demokrati fungerar, och lade skojfriskt till: ”Och stockholmare är smartare än lantisar, tycker jag”. Svaret manifesterade en högaktning för hennes egna potentiella väljare, stockholmarna. En komplimang till typfiguren Bahar, som sedan gav henne skyhöga förtroendesiffror som partiledare. Men allt annat än en komplimang till många andra, vars respekt senare blev svårköpt.

En statsministerkandidat måste kunna representera hela landet och Kinberg Batra beskriver hur hårt hon jobbade med detta. Hon reste runt överallt och förankrade sig och politiken hon ville driva. Hon jobbade hårt och ställde enorma krav på sig själv. Sömn, normalt familjeliv och tid till eftertanke blev ett minne blott. Men för landsbygdsväljaren var hon med sitt bagage och sin attityd inte en trovärdig representant, något hon inte verkar komma till insikt om varför, och den dalande opinionen gjorde att avgångskraven började hagla från de partiegna. Ett drev som journalister, vars frågor hon konsekvent inte svarat på, snabbt fångade upp.

Början till slutet beskriver Kinberg Batra som en inledningsvis svag känsla av tvivel. Orkar hon verkligen fortsätta? Det växer snabbt till en punkt då hon inser att hon inte längre kan leda partiet. Hon förlorar fem Bahar för varje Lennart hon värvar tillbaka. Samtidigt har hon förlorat stöd från dem hon mest behövde det ifrån då Moderaterna drastiskt tappar stöd i hennes egna Stockholm.

Under presskonferensen där hon meddelar sin avgång medger hon att ”Eftersom partiledaren är ytterst ansvarig är jag därför inte heller nöjd med hur jag löst uppgiften hittills”. Dock framgår det ingenstans i boken vilka prestationer hon är missnöjd med, och fastän hon menar att hon inte tänker dra ”kvinnokortet” avfärdar hon mycket kritik med att en man i motsvarande position inte skulle ha behövt utstå den. Som läsare förväntas man dra slutsatsen att hon var ett offer för misogyni snarare än fel person i rollen.

När hon beskriver dessa förlorade väljare skiner det klart igenom vem Kinberg Batra själv känner mest sympati för, och det är inte Lennart.

I inledningen avböjer Kinberg Batra att likställas med andra memoarer i samma genre, då hon menar att hon varken är en självupptagen man som fyllt 70 eller tänker beskriva sig som en hjälte och dränka läsarna i den egna förträffligheten.

Medan ingen kommer att anklaga henne för att vara den förra, är det lite svårare att avfärda det senare. Hennes bok har utan tvekan ett klassiskt upplägg för en memoar, men är ändå värd att läsa. Den är ett fängslande personligt drama. Men syftet som boken verkar vara skriven för, upprättelse, uppnås inte. Oavsett hur hon blev behandlad av partikollegor kvarstår faktum: Hon hade inte respekten från en av de största väljargrupperna med sig in i ledarskapet och hon lyckades heller inte uppbåda det under tiden som partiledare. Därmed blev hennes avgång rättfärdigad. Politiken är en bransch där den med mest förtroende vinner, en insikt som saknas i Inifrån.