Utblick Krönika
Instabiliteten är Merkels arv
Den tyska valrörelsen har varit personfixerad och präglats av stora svängningar i opinionen. Det är konsekvensen av Angela Merkels val att under 16 års tid prioritera kortsiktig stabilitet framför långsiktiga reformer, skriver Daniel Åkerman.
Antalet tyskar som beställde material för att kunna poströsta i förbundsdagsvalet den 26 september slog alla rekord. Omkring 40 procent av väljarna uppskattades lägga sin röst via post – en betydande ökning jämfört med det senaste valet år 2017 då 28,6 procent poströstade. Men en vecka före valdagen hade endast en tredjedel av dessa faktiskt skickat in sin röst. De tyska väljarna var alltså långt ifrån säkra på vilket parti som skulle förtjäna deras förtroende.
Samma osäkerhet går att skönja av det faktum att årets valrörelse varit mycket volatil. Från att CDU/CSU ledde under våren, Die Grünen i april och maj, CDU/CSU igen i början av sommaren, togs ledningen av SPD veckorna innan valet. Mycket riktigt blev SPD största parti när rösterma väl var räknade, men det skiljde bara en dryg procentenhet till CDU/CSU.
Med beslutsam min och knäppta händer stirrade Scholz ned på förbipasserande från valaffischer med intetsägande budskap.
Ett annat utmärkande drag för årets valrörelse är att den varit synnerligen personfixerad. Den som besökte Berlin under valrörelsen kunde inte undgå SPD:s kanslerkandidat Olaf Scholz. Med beslutsam min och knäppta händer stirrade han ned på förbipasserande från valaffischer med intetsägande budskap.
Även för CDU har förtroendet för kanslerkandidaten Armin Laschet stått i centrum under valkampanjen. Ibland har det dock tagit sig något paradoxala uttryck. I delstaten Brandenburg påpekade företrädare för CDU att Armin Laschet är helt frånvarande från partiets kampanjmaterial. Han är helt enkelt inte speciellt populär. Det är också en sorts personpolitik.
En inte alltför vild gissning är att dessa två fenomen, osäkerheten hos väljarna och personfixeringen, hänger ihop. Om valet i huvudsak handlar om person framför politik blir naturligtvis människan bakom politikern avgörande. Och människor är som bekant komplexa varelser. Något som bevisats vid flera tillfällen under valrörelsen.
De Grönas snabba fall i opinionen utlöstes av skandaler kring språkröret och kanslerkandidaten Annalena Baerbock. Hon blev först påkommen med att ha friserat sitt cv, och sedan anklagad för att ha plagierat flera stycken i en bok som hon gav ut under valrörelsen. Fallen bildade ett mönster i många väljares ögon och de började betrakta Baerbock som personligt opålitlig.
Armin Laschet hade oturen att stå bredvid en lustigkurre medan förbundspresident Frank-Walter Steinmeier höll tal i Erftstadt efter översvämningarna i juli. Medan en gravallvarlig Steinmeier uttryckte medlidande med de över 140 dödsoffren ses Laschet gapskratta i bakgrunden. Det så kallade ”Laschet lacht” gjorde att han framstod som känslokall.
Personen kan å andra sidan också vara en styrka. SPD började först gå fram ordentligt i opinionen sedan Olaf Scholz täckt omslaget till Süddeutsche Zeitung den 20 augusti med händerna formade i förbundskansler Angela Merkels ikoniska diamanthållning. Budskapet var tydligt: Scholz är den kandidat som bäst förvaltar Merkels arv.
Frågan är om det inte är hos just Merkel som förklaringen till opinionssvängningarna och personfixeringen går att finna. Hennes politiska projekt gick ut på att upprätthålla stabilitet och därigenom säkra CDU:s maktinnehav. Vad som än skedde skulle Merkel och CDU fortsätta styra. Keine Experimente. Det gjordes genom att steg för steg avpolitisera allt fler frågor och i stället fokusera på regeringsduglighet.
Merkeleran har varit närmast kroniskt fri från reformer.
Resultaten av denna strategi är att CDU, trots 16 år med Merkel som regeringschef, knappt har några politiska framgångar att tala om. Äran för den goda ekonomin bör gå till företrädaren Gerhard Schröders skatte- och bidragsreformer. De stora politiska förändringar som har skett var svar på externa kriser, men även i dessa fall blev utfallet konsensus kring Merkels politik. Knappt några politiker ifrågasätter EU-krisstöd, avveckling av kärnkraft eller flyktingmottagande. Talande är också att tre av Merkels fyra regeringar varit tillsammans med huvudkonkurrenten SPD. Merkeleran har varit närmast kroniskt fri från reformer.
Först när Merkel aviserade sin avgång som partiordförande efter det förra katastrofvalet 2017 öppnades en möjlighet för politikutveckling inom CDU. Men denna dröjde. Dels för att Merkel inte samtidigt avgick som förbundskansler, dels för att efterträdaren, Annegret Kramp-Karrenbauer, allmänt betraktades som Merkels valda ”kronprinsessa” som skulle fortsätta på den inslagna vägen.
Efter ett par månader på partiledarposten tycktes dock Kramp-Karrenbauer vilja förnya partiets politik, framför allt eftersom CDU:s opinionssiffror var fortsatt dåliga. Inte minst kritiserade hon Tysklands stora invandring under flyktingkrisen 2015. Men denna omprövning föll inte i god jord hos Merkel som offentligt började ta avstånd från sin efterträdare. Det ledde till Kramp-Karrenbauers avgång och valet av Armin Laschet som partiordförande.
Läs också:
Med Laschet vid rodret återgick CDU till Merkels gamla avpolitiseringsstrategi. Om man inför valet frågade högt uppsatta CDU-politiker vilket deras viktigaste vallöfte var blev svaret: ”inga skattehöjningar”. Samtidigt var de lika tydliga med att det heller gick för sig med några skattesänkningar. Allt skulle fortsätta precis som det är. Inga experiment.
När inga politiska frågor eller projekt längre platsar på dagordningen finns inte mycket annat för väljare att fokusera på än politikernas person. Och som Scholz demonstrerat har CDU inte monopol på allvarliga, närmast tråkiga, politiker. Merkels strategi för politisk stabilitet tycks alltså ha resulterat i raka motsatsen. Det är ett dåligt arv att lämna över till CDU. Men framför allt är det dåligt för Tyskland, som än en gång lär regeras av politiker utan intresse för faktisk politik.
Omslagsbild i sociala medier: Kay Nietfeld/dpa via AP.