När helikoptern flög över gränsen måste passagerarna ha dragit en djup suck av lättnad. Fadern, som var pilot i flygvapnet, hade varit fast besluten om att lämna landet. En becksvart natt stal han därför en helikopter, tog med familjen och flydde ut ur mullornas välde. Den fyraåriga dottern Parisa började därmed tillsammans med sin familj den långa och mödosamma resan från Iran till Sverige. 

Kulturminister Parisa Liljestrand delar därmed inte den typiska bakgrunden statsråd brukar ha. Men berättelsen är en som blir allt vanligare. Erfarenheter om att tvingas lämna sitt land, att möta ett nytt samhälle och att omfamna dess värderingar delas nu med hundratusentals svenskar.

Fortfarande har deras berättelser inte blivit en del av den svenska berättelsen. Det talas fortfarande för lite om alla som de senaste åren kommit till Sverige och varje dag bidrar. Det kapitlet har ännu inte skrivits. Historien om Sverige har stannat efter det att arbetarrörelsen förvandlat fattig-Sverige till ett av världens rikaste länder. 

Men nu börjar det ske något. Det börjar luckras upp. Sakta men säkert skrivs nya passager.

När jag därför fick möjligheten att boka in en intervju med kulturminister Parisa Liljestrand – en av dem som just kännetecknar den nya svenska berättelsen – frigjordes kalendern. Ämnet för dagen var därför hennes bakgrund, klassresa, arbete som kulturminister och Tidöpartiernas integrationspolitik. 

***

För att ta dig igenom Kulturdepartementet måste dörrar öppnas, trappor klättras, hissar kallas och korridorer vandras. Efter att ha satt sig i ett anspråkslöst grupprum började samtalet med frågor om hennes barndom. 

Familjen – som bar efternamnet Molagholi – kom efter den dramatiska helikopterresan att först hamna i Surahammar innan de slutligen landade i det natursköna Vallentuna i nordöstra Stockholm.

Sverige möjliggjorde för oss allt det som vårt eget hemland inte kunde, säger Liljestrand om vad hon i efterhand kom att känna för det nya land hon kom till. 

Men mötet med Sverige var inte alltid så enkelt. Att lära sig ett nytt språk som fyraåring var inte det lättaste. Hon berättar om hur hennes föräldrar i panik drog med henne till vårdcentraler och logopeder för att få ett svar på varför hon helt hade slutat tala. Det tog ett halvår innan Parisa började igen, och då på det nya språket svenska. 

För den nyinvandrade Parisa blev det lokala biblioteket en tillflyktsort. Det var där hon fann språket och där hon fann skrivandet. Just där och då var politiken inte något som fanns på kartan. Istället fanns en vilja att hjälpa andra att hitta samma ord och samma glädje i att lyckas formulera egna meningar. Hon valde därför att utbilda sig till lärare.

Liljestrand, som då fortfarande hette Molagholi, bytte därför återigen adress och tog flyttlasset till Uppsala.

Parallellt med studierna började hon engagera sig i Vallentunas lokalpolitik. Men engagemanget började inte i Moderaterna. Hon var istället med och grundade det lokala partiet Demoex (kort för Demokratiexperimentet i Vallentuna). Demoex var ett direktdemokratiskt forum som ville göra lokalpolitiken “som ett smörgåsbord där man kan välja vilka frågor man vill engagera sig i, eller komma med egna förslag”. 

Den 6 mars 2002 bildades partiet och vid valet samma år kom Demoex in i fullmäktige. Dess ledare, 19-åriga Parisa Molagholi, blev därmed dess första förtroendevalda politiker. Men ett livslångt engagemang i ett lokalparti blev det aldrig. 2010 kandiderade Liljestrand för Moderaterna och fem år senare blev hon kommunstyrelsens ordförande. Demoex lyckades aldrig återhämta sig och gick istället samman med andra direktdemokratiska grupper för att 2014 skapa partiet Direktdemokraterna.

Hur kommer det sig att du till slut blev just moderat?

Någonstans var det för tanken att jag – med min kraft – kan göra precis vad jag vill här i livet som gjorde det naturligt för mig att leta efter det parti som i grund och botten är mest frihetligt.

Den grundläggande frihetstanken var alltså det som lockade henne till Moderaterna. 2015 blev Liljestrand kommunstyrelsens ordförande för samma kommun som hennes familj en gång hade sökt sig till för att finna en fristad. I sju år satte hon sin prägel innan den nytillträdde statsministern Ulf Kristersson läste upp hennes namn som den som skulle få styra kulturdepartementet.

***

Efter att ha pratat om hennes politiska resa skiftar samtalet till att handla om Tidökoalitionens integrationspolitik och hur en kulturminister kunde påverka den. Skulle den politik regeringen nu driver ha gjort någon skillnad för tioåriga Parisa?

Liljestrand är märkbart stolt över den omläggning i migrations- och integrationspolitiken som nu sker. Men det finns något som skaver. Efter en initial diskussion om hur mycket hon fick med sig från sina föräldrar – inte minst krav på att ta tillvara på de chanser Sverige hade att erbjuda – så gav hon uttryck för något som inte alltid hörs från Tidöregeringens företrädare:

Jag tycker att vi också måste börja prata om den majoriteten invandrade människor som är en stor del av vårt samhälle och som gör så mycket både för sig, för sina familjer och därigenom också för Sverige. Det är liksom en del av berättelsen om Sverige.

Den svenska berättelse som berättar hur vi en gång hade transformerat Sverige till ett av de rikaste måste göras om. Det blev under samtalet tydligt att hon – om än omedvetet – ser sitt uppdrag i att hjälpa till att få andra med samma bakgrund att få vara med och skriva den berättelsen. 

Men för att göra det måste Sverige sänka sina trösklar och ha mycket högre ställda krav. Liljestrand lyfter hur hon själv såg andra flyktingar mötas av ett Sverige som inte ville ta tillvara på deras kunskaper utan istället trodde sig göra alla en tjänst om man bara lät dem vara för sig själva. Brist på kravställande och otydligheten i vad som gäller i Sverige har varit det som skapat de problem vi idag ser. Det första som ska möta en nyinvandrad borde enligt henne vara:

Jag ser din kapacitet, här [i Sverige] kommer du få möjlighet att använda den kapaciteten. Men det innebär att jag kommer att kravställa dig. Jag kommer se till att du lär dig svenska, att du utbildar dig, att du förstår vilka värderingar vi lever efter i det här fria samhället. 

Men statsrådet är inte en pessimist i förhållande till om problemen går att lösa. Någonstans finns tron om att allt det som är bra med Sverige faktiskt kan lösa det som är skadat. 

Efter ett tag meddelar statsrådets medarbetare att det enbart är två minuter kvar på intervjun. Sista frågan gick därför åt att diskutera litteratur:

Hade statsrådet själv en bok som påverkade henne i sin klassresa? 

När jag studerade till lärare så gjorde, jag tror det var Expressen tillsammans med Bonniers förlag, en bokserie med författare som på olika sätt hade påverkat sin tid.

Bokserien som statsrådet erinrade sig om var en serie böcker Expressen och Bonniers förlag gav ut 2007. Varje tisdag i 30 veckor gick det att köpa en klassiker tillsammans med sin Expressentidning. Med dem fick hon en inblick i några av världens bästa litterära texter och svenska klassiker. Kanske var det här hon bestämde sig i frågan om kulturkanon.

Men mer än så hann jag inte fråga innan det togs i hand och kulturministern blev tvungen att skynda sig iväg för att hinna med nästa möte.

***

Efter att ha öppnat dörrar, klättrat trappor, kallat på hissar och vandrat korridorer tog jag mig till slut ut ur Kulturdepartementet. Det som blev tydligt efter samtalet är att Liljestrand tillhör den generation borgerliga politiker som hänfördes av det nymoderata etoset. Det verkar ha varit tron på att individen själv är sin lyckas smed och viljan att bygga ett samhälle som möjliggör för denne att lyckas, som fick henne att till slut bli moderat. 

Men lika tydligt blev det att Nya Moderaternas lösningar inte längre anses kunna lösa de integrationsproblem vi har idag. Tidöregeringens integrationspolitik har utlovats vara mer än att få personen i fråga att skaffa ett jobb. Det som nu ska göras för att få till en bättre integration är att ställa högre krav.

Integrationspolitik kan göra skillnad men frågan är om den kan ta någon hela vägen. Oavsett hur mycket kontakt med det svenska samhället man får eller hur många SFI-kurser som läses så kan politiken inte göra allt. I Liljestrands fall var det en inre drivkraft tillsammans med föräldrarnas kravställande som var receptet för hennes klassresa.

Frågan är därför hur väl en ny integrationspolitik kommer bita på dem som inte har föräldrar som inpräntar hos sina barn att chanserna det nya landet har gett inte ska slösas bort. Det är nog där tanken är att politiken – eller i detta fall staten – ska täcka luckan. Det återstår att se om den gör det.

I diskussionen om en lyckad integration kom Kulturdepartementets mest omtalade förslag upp: kulturkanon. Förslaget, som bland annat innebär skapandet av en litteraturlista, ska bli ett instrument som har till syfte att göra svensk kultur tillgänglig för fler. Även om en kanon inte är regeringens viktigaste reform för en förbättrad integrationspolitik, ska dess nytta inte underskattas.

Införandet av en kulturkanon är viktig för statsrådet. Kanske var det den, i form av klassikerserien, som på riktigt gav henne det hon önskar att hon hade fått när hon först kom till Sverige. Liljestrands uppdrag som kulturminister tycks vara att se till att inte fler behöver famla i blindo på jakten efter vad svensk kultur faktiskt är.

Målbilden måste vara att fler invandrarbarn ska få lyssna på sina föräldrar när de läser högt ur Bröderna Lejonhjärta när barnet för första gången får höra om döden. Eller att en gymnasieelev själv ska kunna plocka upp Vilhelm Moberg för att förstå sig på hur den stora utvandringen fortfarande påverkar Sverige. Eller för den delen ta hjälp av Pär Lagerkvist för att reda ut de spirituella frågor som kan uppkomma när man går från ett muslimskt land till ett sekulärt. En person som nyss kommit till Sverige kan inte förväntas känna till några av dessa referensramar.

För barn vars föräldrar redan har detta sociala kapital, för dem som i sin barndom har kommit i kontakt med den svenska litteraturen, är författarna en del av deras kulturella vokabulär. Men för den som inte känner till dessa litterära ramar bildas en milsvid kulturell barriär. Barn till invandrare kan fastna i ett livslångt mellanförskap. Det är det Liljestrand vill bekämpa – hon öppnar dörren för att fler ska kunna göra samma resa som hon en gång gjorde. 

Det är det Parisa Liljestrand anser vara sin uppgift. Inte att vara talesperson för kultursverige eller för alla som redan fått allt från barnsben, utan för dem som inte har det.

***

Jag känner själv igen mig i kulturministerns berättelse. Även om mina föräldrars resa från Syrien i slutet av 80-talet inte var dramatisk så lyckades Liljestrand beskriva det mellanförskap som för ofta tillåts drabba andra generationens invandrare. Första gången jag själv kommer ihåg att jag stötte mot den kulturella barriären var på högstadiet. 

Jag kommer ihåg en svensklektion i högstadiet där alla andra elever nickade instämmande när vår lärare i förbifarten nämnde August Strindberg. Det var ett namn som ingen hade läst men alla visste om. För mig var han helt okänd, okänd inte för att jag inte hade ett intresse av att lära mig vem han var, men hans verk hade aldrig funnits på kartan över det man “borde känna till”. Trots att jag var född i Sverige, hade spenderat lika många år på dagis som alla andra och läst på samma skola så kände jag mig helt plötsligt främmande. Det var först efter lektionen jag kunde söka upp vem han var och vad han hade skrivit som pusslet började lägga sig. 

När jag samma kväll försökte leta efter andra författare för att täcka luckan visste jag knappt var jag skulle börja. Wikipedia-listan på svenska författare tycktes aldrig ta slut. 

Som tur var räddades jag av en svensklärare som inte nöjde sig med att jag enbart skulle få höra namnet Strindberg, utan introducerade mig även till hela den svenska litteraturhistorien. Att mina föräldrar dessutom inte accepterade att jag inte skulle känna till alla författare som alla andra kände till hjälpte något enormt. Men för varje barn som har haft allt detta finns det fler som inte har haft varken engagerad lärare eller kravställande föräldrar – det är dessa som på riktigt lämnas till sitt öde. 

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

På kulturministern Parisa Liljestrands regeringssida står det att hon vill “vara en kulturminister för medborgarna, oavsett vem man är eller var man kommer ifrån”. Även om det kan låta som plattityder så lämnade jag samtalet med en känsla av att något faktiskt vilade bakom orden. Det verkar finnas en genuin ambition att tillgängliggöra kulturen för dem som står allra längst ifrån den. Samma sak syns i viljan att bredda begreppet “svensk” för att inkludera alla dem som kommit till Sverige och vill bli en del av vår samhällsgemenskap. Liljestrand vill att även deras berättelser ska bli en naturlig del i den svenska. 

Kulturministern Parisa Liljestrand vill trampa upp stigen för att fler invandrarbarn ska kunna göra samma resa som den hon en gång gjorde.