Paradiset ligger i svärdens skuggor.

Profeten Muhammed enligt en hadith nedtecknad av Bukhari och Muslim

Allah är vårt mål, Profeten vår ledare, Koranen vår författning, jihad vår väg och döden för Allahs ära vår högsta önskan.

Muslimska brödraskapets motto

Det finns en rätt tid för allting.

Yusuf al-Qaradawi, Prioriteringar för den islamiska rörelsen i den kommande fasen

Yusuf al-Qaradawi, som dog i september 2022 vid 96 års ålder, var ett fenomen utan like bland islams predikanter. Han kallades ”den globala muftin” och hans återkommande framträdanden i programmet Sharia och livet, som sändes i tv-kanalen Al Jazeera, följdes av tiotals miljoner tittare.

Han var ökänd för sina uppmaningar att förinta alla judar: ”O Allah, skona inte en enda av dem. O Allah, räkna deras antal och döda dem, ända ned till den allra sista.” Han betraktade Hitler som en av Guds utsända bestraffare av judarna och hoppades att nästa bestraffning skulle ”utföras av de troende”. Han stödde Hamas och de palestinska självmordsbombarna, och menade att utan dödsstraff mot avfällingar ”skulle islam inte existera i dag”. Enligt hans åsikt skulle homosexuella, beroende på vilken islamisk rättsskola man följde, antingen piskas eller dödas.

Detta är vad man oftast känner till om denne man, men det man ofta bortser från är hans enorma inflytande som islamismens främsta teoretiker efter Sayyid Qutb (1906–1966, medlem i Muslimska brödraskapet) och Abul A’la al-Mawdudi (1903–1979, grundare av rörelsen Jamaat-e-Islami).

Qaradawis produktion – över 120 böcker, en lång rad fatwor och otaliga andra skrifter – omfattar alla tänkbara och, inte minst, kontroversiella ämnen inom islam, från frågor om vad som är haram och halal till olika tolkningar av jihad och hur man som muslim bör leva i sekulariserade samhällen. Den uppvisar dessutom en imponerande beläsenhet i islams främsta urkällor, klassiska uttolkningar och historia.

Han betraktade Hitler som en av Guds utsända bestraffare av judarna och hoppades att nästa bestraffning skulle ”utföras av de troende”.

Han var dock inte bara en lärd muslim och en kändispredikant, utan också en islamistisk aktivist med ett långvarigt medlemskap i det egyptiska Muslimska brödraskapet (Ikhwan al-Muslimun), vilket ledde till flera vistelser i egyptiska fängelser och en dödsdom i sin frånvaro, avkunnad i maj 2015. Enligt egen utsago erbjöds han vid ett par tillfällen att leda organisationen, men han föredrog att fortsätta spela en friare roll som islamismens andliga ledare eller mufti.

Det mest intressanta med Qaradawis ideologiska bidrag till islamismen är dess nydanande karaktär, som innebär en nyorientering mot en mer mångfacetterad och realistisk strategi. Detta gör rörelsen betydligt svårare att bekämpa än tidigare, särskilt i jämförelse med dess mer ensidigt våldsbejakande eller jihadistiska fas.

Som förnyare av islamismen förtjänar hans idéer en djupare analys, så att vi verkligen kan förstå de utmaningar som en bredare, mer sofistikerad och mer mogen islamism representerar och inte fastnar i en alltför snäv fokusering på det direkt våldsbejakande och terrorinriktade hotet.

På grund av sin mer genomtänkta och flexibla, men därmed farligare, ansats kan Qaradawi betraktas som islamismens Lenin. Den ryske revolutionären skapade i början av 1900-talet ett ytterst verkningsfullt och farligt politiskt maskineri – bolsjevikpartiet – som blev hans redskap för att ge upphov till en av historiens mest omvälvande händelser, det kommunistiska maktövertagandet i Ryssland. Lenins parti hade dock inte kunnat växa och till slut ta makten över det vidsträckta ryska imperiet om det inte hade vägletts av en revolutionär strategi som kunde agera på olika fronter, använda skiftande medel och vänta tills omständigheterna var gynnsamma, partiet starkt och frukten mogen. Lenin, liksom Qaradawi, visste att ”det finns en rätt tid för allting”.

***

Lenin är den moderna totalitarismens fader. Han både inspirerades av och försökte förverkliga Marx drömmar om ett totalt samhälle, där individen och kollektivet sammansmälter i en harmonisk helhet och befriar mänskligheten från all nöd, uselhet och plågsamma konflikter – det kommunistiska klasslösa samhället. På detta sätt gav Marx nytt liv – i en ateistisk och moderniserad skepnad – åt den gamla messianska drömmen som förkunnade ankomsten av ett tusenårigt himmelskt rike på jorden, befolkat av nya människor som uppstått ur en apokalyps som renar dem och gör dem i stånd att bebo detta rike av sämja, kärlek och gränslös gemenskap.

Steget från Marx idé om det totala samhället till dess verklighet under Lenin, Stalin och andra kommunistiska ledare krävde ett mellansteg av helt avgörande betydelse: skapandet av det totalitära partiet, denna förhandsinkarnation av utopin om det totala samhället med partimänniskan i centrum, individen som de facto upplöser sig i partiet. Det var Lenins avgörande bidrag till den revolutionära marxismen och till totalitarismens genealogi. Till detta måste man lägga, som redan nämnts, en mästerlig flexibilitet vad gäller kampmetoderna och en stark realism angående omständigheterna och faserna av den långa marschen mot den totala makten.

Qaradawi och hans gelikar delar den utopiska drömmen om ett helt överlägset samhälle, den muslimska universella gemenskapen eller ummah, detta himmelrike på jorden eller, som det har kallats på arabiska, Hakimiyyat Allah (Guds rike eller suveränitet), ett begrepp som utvecklades av framstående islamister som Mawdudi och Qutb. Det är ett samhälle som helt organiseras enligt Guds uppenbarade normer i Koranen och vidare fastställda i sharia genom uttolkningar av profetens utsagor och händelser i dess liv som nedtecknades i haditherna. I ett sådant samhälle, eller Nizam Islami (islamisk ordning eller islamiskt system), råder det ingen separation mellan livets olika sfärer och alla regleras av religiösa påbud. Detta fångas i begreppet din wa dawla (religion och stat), som ger uttryck för idén om att islam inte bara är en tro eller religion (din), utan också ett omfattande och sammanhållet system för lagstiftning, samhällsstyrning och politik (dawla), där religion, samhällsliv och politik är oupplösligt förenade.

Därför är sekularismen, det vill säga uppfattningen att religionens aktionsradie ska begränsas till den privata sfären, fullständigt förkastlig enligt Qaradawi och hans trosfränder. Även den kristna föreställningen som kommer till uttryck i Matteus 22:21 – ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud” – är förkastlig. Enligt Qaradawi accepterar kristendomen på detta vis den fördömliga ”uppdelningen av människan och splittringen av livet mellan Gud och kejsaren”, som han uttrycker saken i Prioriteringar för den islamiska rörelsen i den kommande fasen.

Att komma ihåg detta är viktigt för att inte låta sig luras av islamisternas bedrägliga tal om demokrati och politisk frihet, vilket Qaradawi så tydligt illustrerar. Han skriver till exempel följande i det nyss nämnda verket:

Det är rörelsens plikt i den kommande fasen att stå fast mot totalitärt och diktatoriskt styre, politisk despotism och usurpation av människors rättigheter. Rörelsen bör alltid stå på den politiska frihetens sida, sådan den representeras av sann, och inte falsk, demokrati.

Det låter ytterst liberalt och upplyst, men kruxet ligger i hur islamisterna definierar den ”sanna demokratin” eller de politiska friheterna inom ramen för ett system där religionen – genom sharias principer och bestämmelser – fastställer de överordnade politiska och sociala reglerna. Qaradawi har gett ett enkelt svar på denna fråga, riktat till sina trosfränder som bekymrar sig över demokratins grundsats att all offentlig makt utgår från folket i stället för Gud:

Rädslan hos vissa människor här att demokrati gör folket till en källa till makt och till och med lagstiftning (trots att lagstiftning enbart tillhör Allah) bör inte beaktas här, eftersom vi förutsätts tala om ett folk som till största delen är muslimskt och har accepterat Allah som sin Herre, Muhammed som sin profet och islam som sin religion. Ett sådant folk förväntas inte anta lagstiftning som strider mot islam och dess obestridliga principer och avgörande regler. Hur som helst kan dessa farhågor övervinnas genom en bestämmelse som föreskriver att all lagstiftning som strider mot islams obestridliga bestämmelser ska vara ogiltig, eftersom islam är statens religion och källan till legitimiteten för alla dess institutioner och därför inte får motsägas.

Denna ståndpunkt är ingen exklusivitet för islamisterna, utan en av islams fundamentala grundsatser. Samma år som det citerade verket publicerades, 1990, undertecknade representanterna för 56 muslimska länder Kairodeklarationen om de mänskliga rättigheterna i islam, där sharialagens överordnade ställning fastställs utan minsta ambivalens: ”Alla rättigheter och friheter som anges i denna deklaration är underkastade den islamiska sharian”, lyder artikel 24 i deklarationen.

Islamismen är, för att sammanfatta, den tredje stora totalitära läran. Den första var den kommunistiska och den andra den nazistiska, som också förkunnade ankomsten av ett överlägset totalt samhälle, en tusenårig gemenskap där individen smälte samman med sina medmänniskor i en harmonisk och allomfattande rasgemenskap. Skillnaderna är givetvis uppenbara mellan dessa tre totalitära läror, men den messianska drömmen är påfallande lik. En avgörande skillnad gentemot den nazistiska utopin är dock att såväl det kommunistiska som det islamistiska drömsamhället är tänkta som universella och strävar efter att spridas över hela jordklotet genom en världsomfattande omdaning, det som islamisterna, inspirerade av Qutb, har kallat – precis som marxisterna – thawra al-alamiyya (världsrevolution).

***

Lenins nyckelidé och det som till syvende och sist gjorde det möjligt att förändra världen handlade om partiet, en järnhård revolutionär elit formad av kadrer – yrkesrevolutionärer – som helt ägnade sina liv åt partiet och kampen för en kommunistisk omvälvning. Det var inte ett vanligt politiskt parti han talade om, utan ett som krävde allt av sina medlemmar, deras totala hängivenhet. Det skulle handla om individer som blir – som Jan Valtin uttryckte det i sin berömda självbiografi Out of the Night – ”en bit av partiet”, människor för vilka ”partiet förvandlas till familj, skola, kyrka, härbärge”, för att tala med exkommunisten Ignazio Silones ord, och som måste, enligt Lenins bestämda åsikt, försörjas av partiet.

I Vad bör göras? (1902), leninismens mest fundamentala verk, skriver Lenin:

Revolutionärernas organisation måste framför allt och huvudsakligen omfatta personer som gör den revolutionära verksamheten till sitt yrke (…) folk som uteslutande ägnar sig åt den socialdemokratiska verksamheten.

Dessa yrkesrevolutionärer bildade kärnan i den hävstång med hjälp av vilken Lenin trodde sig kunna förverkliga sitt revolutionära projekt, den arkimediska fasta punkt som skulle göra det möjligt att rubba Ryssland och därmed världen i dess grundvalar. Detta var hans stora innovation, även om den i själva verket var en kopia av den ryska populistisk-terroristiska organisationsmodellen från 1870-talet, vars drivkraft låg lika mycket i de praktiska villkoren för den revolutionära kampen i Ryssland som i den kollektivistiska utopi som skulle förverkligas. Det var samma motiv som gjorde denna organisationsmodell så attraktiv för Lenin: både som kampvapen och som ett förverkligande i liten skala av hans storartade kommunistiska utopi, en allomfattande gemenskap, en högre form av liv och en ”sann demokrati”, det vill säga kamratskap och strängt disciplinerad kåranda.

Lenins nyckelidé och det som till syvende och sist gjorde det möjligt att förändra världen handlade om partiet, en järnhård revolutionär elit formad av kadrer.

Denna leninistiska avantgardism inspirerade uppenbarligen Sayyid Qutb, som dedikerade sitt mest inflytelserika verk, Milstolpar längs vägen (1964), till islamismens kommande avantgarde. I förordet till detta verk skrev han:

Hur är det möjligt att påbörja uppgiften att återuppliva islam? Det är nödvändigt att det finns en förtrupp som ger sig ut med denna beslutsamhet och sedan fortsätter att vandra på vägen, marscherande genom det stora havet av jahiliyya (förislamisk okunnighet, skrib. anm.) som har översvämmat hela världen (…) Jag har skrivit Milstolpar för detta avantgarde, som jag betraktar som en väntande verklighet på väg att förverkligas.

Organisationens och inte minst avantgardets centrala betydelse är också grundbultar i Qaradawis politiska tänkande. Hans motsvarighet till Lenins Vad bör göras? är den redan nämnda Prioriteringar för den islamiska rörelsen i den kommande fasen från 1990. Där skriver Qaradawi:

Den islamiska rörelsen är ett organiserat kollektivt arbete (…) Individuellt arbete, under den muslimska nationens samtida omständigheter, kommer inte att vara tillräckligt för att överbrygga klyftan och förverkliga det eftersträvade hoppet. Kollektivt arbete är ett måste, och det är föreskrivet av religionen och nödvändiggjort av verkligheten. Religionen förespråkar ”känslan av samling” och motsätter sig ”avvikelse”. Allahs hand är med det kollektiva arbetet, och den som avviker ska avvika in i helvetet.

För att bekräfta denna utsaga och klargöra hur pass tätt sammansluten rörelsen måste vara citerar han Koranen (Al-Saff: 4): ”Allah älskar dem som kämpar i Hans sak i stridsformation, som om de vore en kompakt sammanhållen struktur.”

Det första steget, eller den första arbetsinriktningen, i det islamiska uppvaknandet är formandet av en hängiven förtrupp, och detta är i sin tur helt beroende av de kadrer som formar den:

”Den första inriktningen skulle vara bildandet av en islamisk förtrupp, kapabel – genom integration och samarbete – att leda det samtida samhället med islam (…) Denna förtrupp måste bestå av individer vars led är sammanfogade genom djupt rotad tro, sund kunskap och starka band.”

Det konkreta arbetet med att forma de kadrer som kommer att bilda detta avantgarde – ”segergenerationen”, som Qaradawi kallar det – är absolut avgörande och förutsätter, precis som Lenin krävde av sina yrkesrevolutionärer, personer som är totalt hängivna åt den världsomspännande kampen för islams välde. Lenin ville att marxismen och den revolutionära kampen skulle genomsyra kadrernas hela liv. Qaradawi vill detsamma, men nu är det islam och kampen för en islamisk världsordning som står i centrum:

Detta arbetsfält är viktigt för att forma mänskliga ’kadrer’ och islamiska förtrupper samt fostra den eftersträvade segergenerationen, vars medlemmar fullt ut kommer att förstå och tro på islam, inklusive kunskap, handling, kallelse och kamp. Medlemmarna i denna generation kommer först att bära islams budskap till sin nation (den muslimska nationen, skrib. anm.) och därefter till resten av världen. De kommer endast att kunna göra detta efter att de har tagit islam till sig som en tydlig uppfattning i sina sinnen, en djupt rotad lära i sina hjärtan, en beteendelinje som styr alla aspekter av deras liv, liksom dyrkan av Allah och umgänget med andra människor, samt en kulturell väg som kommer att förbättra nationens tillstånd, förena den kring Allahs ord och leda den förvirrade mänskligheten till det som är bäst och mest rätt.

Precis som Lenin, som inte ville acceptera partimedlemmar som inte ägnade sig helt och hållet åt partiets uppgifter och som endast var halvt övertygade revolutionära marxister, vill Qaradawi inte ha andra i förtruppen än fullt troende individer:

”Det kan vara tillräckligt för vanligt folk som följer ledarna att ha en halv, eller till och med en fjärdedels, tro, men den ledande förtruppen måste ha en sann tro. Den bör aldrig inkludera en halv- eller en fjärdedelstroende.”

***

En av Lenins centrala idéer handlade om att valet av de revolutionära medlen eller metoderna var helt avhängigt av omständigheterna och styrkeförhållandena. Det fanns ingen kampmetod som per definition var bättre än andra, utan man skulle välja den som passade bäst genom en krass och realistisk analys, utan att ägna sig åt svärmeri eller önsketänkande, och framför allt utan att upphöja en viss kampmetod till ett slags fetisch som ansågs vara den enda riktiga och eftersträvansvärda.

Om detta reflekterade Lenin en hel del, inte minst med tanke på erfarenheterna från den föregående generationen av ryska revolutionärer, som till slut blev alltmer isolerade och hamnade i en återvändsgränd genom att nästan uteslutande prioritera terrorattentat som kampmetod, oavsett omständigheterna. Så var det exempelvis för den berömda populistiska organisationen Narodnaja volja (Folkets vilja), som till och med lyckades mörda tsar Alexander II i mars 1881.

Dessa erfarenheter påverkade den unge Lenin på ett mycket personligt plan eftersom hans äldre bror, den älskade och beundrade ”Sasha”, Aleksandr Iljitj Uljanov, hade deltagit i ett misslyckat attentat mot tsar Alexander III. Detta var ett av de sista terroristdåden inspirerade av den populistiska traditionen, och det kostade den unge Sasha, endast 21 år gammal, livet. Han hängdes i Schlüsselsburgfästningen – vid Ladogasjöns strand nära Sankt Petersburg – i maj 1887, efter att fullt ut ha tagit på sig ansvaret för det misslyckade attentatet.

Metodiskt och tålmodigt, med alla medel och kampmetoder, framskred Lenin och hans bolsjeviker fram till maktövertagandet 1917.

Redan i det första numret av Lenins berömda tidning Iskra – Gnistan, som gavs ut den 1 december 1900 – uttrycktes hans pragmatiska ståndpunkt med all önskvärd tydlighet:

Socialdemokratin binder inte sina händer, inskränker inte sin verksamhet till en på förhand uttänkt plan eller metod för den politiska kampen; den erkänner alla kampmedel, om de bara motsvarar partiets förhandenvarande krafter och ger möjlighet att uppnå de största resultaten under givna förhållanden.

För att undanröja varje tvivel om att ”alla kampmedel” även inkluderade våldshandlingar och till och med terrorn återkom Lenin i det fjärde numret av Iskra till ämnet:

I princip har vi aldrig förkastat terrorn, och vi kan inte göra det. Terror är en av de militära aktionsformer som kan vara fullständigt riktiga, och till och med nödvändiga, vid ett visst tillfälle i striden, då trupperna befinner sig i ett visst tillstånd och vissa villkor föreligger.

Metodiskt och tålmodigt, med alla medel och kampmetoder, framskred Lenin och hans bolsjeviker fram till maktövertagandet 1917. I detta avseende är också Qaradawi en leninist, men – måste det sägas – med en högre moralisk standard, eftersom det både i Koranen och i haditherna finns en rad påbud om de gränser som måste respekteras även när det gäller våldsamma aktioner, något som var helt främmande för Lenin och bolsjevikerna.

På detta område – pragmatismen och realismen vad gäller medel och metoder – ligger ett av Qaradawis främsta bidrag till islamismens samtida utveckling. För att förstå betydelsen av hans flexibla ansats är det relevant att påpeka Muslimska brödraskapets starka betoning av jihad – i betydelsen ”heligt krig” eller ”krig för Guds sak” – som kampmetod under långa perioder. Denna ensidiga orientering kritiseras bestämt av Qaradawi, och i detta avseende är det framför allt en av brödraskapets mest namnkunniga ledare och martyrer, Sayyid Qutb, som får klä skott.

Kritiken mot Qutb och ”qutbismen” gäller både ensidigheten i valet av kampmetod och det breda fördömandet – som apostater, den allvarligaste anklagelsen som kan riktas mot någon inom islam, med dödsstraff som påföljd – av andra muslimer och muslimska regeringar, vilket präglar Qutbs sena verk, särskilt Milstolpar. Om detta skriver Qaradawi följande i samma bok som citerats tidigare:

Vi måste erkänna att den gångna perioden, särskilt 1950- och 1960-talen, var en rik grogrund för en viss typ av mörka idéer som spreds inom den islamiska sfären (…) Idén att döma andra som syndare och kättare, till och med icke-troende, fann en mycket rik grogrund (…) Det var under denna period som Sayyid Qutbs böcker, vilka återspeglade den sista fasen i hans tänkande, publicerades. De var fyllda med idéer som förespråkade att stämpla samhället som ett icke-troende samhälle, (…) förespråkade isolering från samhället som helhet, uppmanade till att inleda en offensiv jihad mot alla människor i allmänhet samt förlöjligade förespråkare för tolerans och flexibilitet genom att stämpla dem som naiva och psykologiskt besegrade inför den västerländska civilisationen.

Det är dock inte så att Qaradawi skulle avsäga sig eller vilja frånta den muslimska rörelsen möjligheten att kunna förklara en individ eller grupp muslimer som otrogen eller otrogna – det som kallas takfir. Han var särskilt omedgörlig när det gällde det han kallade ”intellektuella avfällingar”, som enligt honom var de smartaste, lömskaste och därmed farligaste. I en fatwa om intellektuell apostasi från 2003 skriver han: ”De använder inte vapen i sina attacker, men deras attacker är våldsamma och listiga (…) De är hycklarna vars hemvist kommer att vara på den lägsta nivån av helveteselden.”

Det han kritiserar när det gäller en lättvindig användning av takfir är dess sekteristiska och destruktiva drag, eftersom det skapar oenighet och konflikter bland muslimer. Qaradawis grundidé i denna kontext är ekumenisk och går rakt emot denna, enligt hans mening, splittrande tendens. Det han vill är att ena alla muslimska inriktningar bakom en bred och mångfacetterad jihad i dess vidaste bemärkelse – ansträngning eller strävan för Guds sak – anpassad till olika omständigheter, miljöer och möjligheter.

Inte heller var han motståndare till att bedriva jihad i alla dess former, fredliga eller våldsamma. Det han främst kritiserar i detta fall är ensidigheten och den bristande realismen hos dem som predikar behovet av en offensiv och krigisk jihad här och nu.

Qaradawi använder begreppet ”kharijit” – en referens till 600-talets upproriska muslimer från södra Mesopotamien – för att beteckna denna typ av ensidig våldsinriktning, det vi oftast kallar jihadism, och definierar den på följande sätt:

Det finns en kharijitisk ideologi vars förespråkare kännetecknas av ärlighet och mod, men som är trångsynta och kortsynta i sin syn på religion och liv, våldsamma i sitt sätt att hantera andra och som ständigt förkastar, anklagar och misstänker alla, till och med islamister själva, samtidigt som de beundrar sina egna åsikter, vilket verkligen är en ödesdiger brist.

Hans avgörande maxim i valet av kampmetoder har en tydlig leninistisk prägel: man får inte förhasta sig och framför allt inte ta på sig uppgifter som överstiger de egna krafterna. I stället ska man ”stå fast och vara tålmodig och inte försöka plocka frukten innan den är mogen”. Qaradawi använder en del av en vers i Koranen som härstammar från Muhammeds tid i Mecka – An-Nisa: 77 – för att belägga sin ståndpunkt: ”Håll tillbaka era händer och upprätthåll bönen”, hade profeten sagt till dem som, trots ogynnsamma omständigheter, ville ”ta sina yxor och förstöra avgudarna som de såg runt Kaba varje dag, eller dra sina svärd för att försvara sig eller bekämpa sina och Allahs fiender som utsatte dem för tortyr.”

Man får inte förhasta sig och framför allt inte ta på sig uppgifter som överstiger de egna krafterna.

Här inflikar Qaradawi sitt avgörande argument: ”Det finns en rätt tid för allting”, också för att ta fram såväl yxorna som svärden och gå till attack mot de otrogna. Det gäller att vänta på rätt ögonblick och alltid använda de metoder som, med Lenins ord, motsvarar partiets eller rörelsens ”förhandenvarande krafter och ger möjlighet att uppnå de största resultaten under givna förhållanden”.

Så är det för denne man som gränslöst beundrade Muslimska brödraskapets grundare Hassan al-Banna (1906–1949), han som i Kitab al-Jihad (Boken om jihad, den återfinns som appendix i Qutbs Milstolpar) samlade arton citat från Koranen och ett trettiotal från haditherna, samt ytterligare citat från olika islamiska lärda, till stöd för en krigisk tolkning av jihad. Budskapet och tonen i denna skrift av al-Banna kan sammanfattas med ett citat ur dess slutord:

Ingenting kan jämföras med äran i den stora shahadan (det högsta martyrskapet, skrib. anm.) eller belöningen som väntar mujaheddinerna. Mina bröder! Den umma som vet hur man dör en ädel och hedervärd död beviljas ett upphöjt liv i denna värld och evig salighet i nästa. Förnedring och vanära är följderna av kärleken till denna värld och rädslan för döden. Förbered er därför för jihad och var dödens älskare. Livet självt kommer att söka upp er.

***

Qaradawi uppmanar den islamistiska rörelsen att ”frigöra sig från det sätt att tänka (som Qutb representerar, skrib. anm.) som är utmärkande för tider av nöd eller kris” och övergå till ett mer balanserat, flexibelt och realistiskt tänkande. Det är detta han benämner wasatiyyah, det vill säga en måttfull och moderniserad medelvägsmetod (al-manhaj al-wasati), ”en balanserad hållning (…) som är långt ifrån att vara extremistisk eller försumlig”. Han skriver följande om denna balanserade hållnings förnyande inslag:

Än en gång vill jag betona att den förnyelse vi eftersträvar inte innebär att det gamla avskaffas; det innebär snarare att modernisera, förbättra, uppgradera och bygga vidare på det gamla, särskilt när det gäller verktyg, metoder och procedurer, vilka är flexibla och föränderliga, med syftet att utnyttja de möjligheter som vår samtid erbjuder och som andra besitter och använder.

Det är givetvis lätt att göra narr av denna ”måttfulla medelväg” som predikas av samme man som förespråkar judarnas förintelse och lovordar Hitler. Han som i ett av sina mest spridda verk – Det tillåtna (halal) och det förbjudna (haram) i islam – skriver att mannen får slå sin fru om hon envisas med att stå emot hans auktoritet, men att det ska ske på ett måttfullt och balanserat sätt, det vill säga genom att ”slå henne lätt med sina händer och undvika hennes ansikte och andra känsliga områden”. Han tillägger i moderationens namn: ”Under inga omständigheter bör han ta till att använda en käpp eller något annat redskap som kan orsaka skada.”

Men att nöja sig med detta vore att inte förstå hur pass nydanande Qaradawis flexibla och situationsbundna ansats är i såväl strategiska som taktiska frågor av avgörande betydelse. Ett exempel på detta tillvägagångssätt finns i den för oss så viktiga frågan om de muslimska minoriteterna i de sekulariserade samhällena i väst.

I detta sammanhang uppmuntrar Qaradawi muslimer i väst att aktivt delta i det politiska livet i syfte att vinna gehör för sina minoritetskrav.

För att begripa Qaradawis ståndpunkt i denna fråga är det viktigt att närma sig en av de moderna islamisternas viktigaste perspektivförskjutningar vad gäller västerlandet. Som bekant är det klassiska islamiska perspektivet på länder som inte domineras av islam och därmed inte ingår i det som kallas dar al-Islam (”islams hus”) att de utgör en del av det som kallas dar al-Harb (”krigets hus”). Till denna grundläggande distinktion har man nu lagt det som kallas dar al-’Ahd (”överenskommelsens hus”). Sameh Egyptson förklarar i sin omtalade avhandling Global politisk islam – Muslimska brödraskapet & Islamiska förbundet i Sverige (2023, s. 547) vad detta innebär:

I stället för jihad, och en attityd av fientlighet mot värdländerna, skulle muslimerna nu systematiskt använda sig av den gradvisa ”medelvägen” (wasatiyyah), där Europa definieras som dar al-’Ahd (överenskommelsens boning). Muslimernas existens och livsvillkor i Europa skulle alltså inte längre definieras som en existens av fiendskap. I stället skulle man sikta på att genom deltagande och samverkan stärka sin ställning (…) Den nya strategin för Europa formulerades först av Fayçal Mawlawi (franska Jamaa Islamiyas generalsekreterare, skrib. anm.) och kom sedan att förtydligas av Yusuf al-Qaradawi.

Om vad detta innebär har Qaradawi skrivit en hel del. I det verk som vi har citerat upprepade gånger skriver han:

Jag brukade säga till våra bröder i utlandet: ”Försök att ha ert eget lilla samhälle inom det större samhället, annars kommer ni att smälta in i det som salt i vatten. Det som har bevarat den judiska identiteten under de senaste århundradena var deras lilla gemenskap som var unik i sina idéer och ritualer och som var känd som ”det judiska gettot”. Försök därför att ha ert eget ”muslimskt getto”.

Samtidigt säger han, i syfte att dra nytta av och påverka det omgivande samhället:

Jag förespråkar inte självisolering och att hålla våra dörrar stängda för människorna omkring oss, för detta skulle vara detsamma som döden själv. Det som krävs är öppenhet utan att smälta in.

I detta sammanhang uppmuntrar Qaradawi muslimer i väst att aktivt delta i det politiska livet i syfte att vinna gehör för sina minoritetskrav. Om hur detta ska gå till skriver Egyptson det som följer i sin avhandling (s. 520):

Muslimer måste börja delta i det politiska livet och definiera sig som intresseorganisationer gentemot, och i samarbete med, de inhemska politiska partierna och myndigheterna. Muslimer ska försvara sin identitet genom att försöka få erkännande som religiös minoritet och få laglig möjlighet att inrätta sina egna rättsliga och religiösa institutioner. Inrättandet av dessa institutioner (moskéer, skolor, vårdinrättningar, kulturcentra, badhus och informella shariadomstolar) ska ske som ett slags ”getto”, skriver al-Qaradawi utmanande (…) Det som ska inrättas är alltså en sorts islamiskt parallellsamhälle eller en muslimsk enklav.

I denna kamp för ett ökat islamistiskt inflytande ingår också att ljuga, om det är nödvändigt, om sin tro och sina verkliga mål och medel. Qaradawi har betonat dess betydelse i boken Muslimska minoriteternas rättsteori (2001) och utfärdade en berömd fatwa om behovet av att, under vissa omständigheter, använda sig av ”vita lögner” eller taqiyyah (försiktighet i trosutövningen). Han refererar till sura An-Nahl (16:106) i Koranen för att belägga sin ståndpunkt. Där står att en muslim får förneka sin tro om han gör det under tvång och så länge ”hans hjärta förblir tryggt i sin övertygelse”. Det finns också en känd hadith, nedtecknad av Sahih Muslim (2605a), om när det är tillåtet att ljuga. Där ges tre exempel på detta: ”i strid, för att åstadkomma försoning mellan människor samt vid återgivandet av makens ord till sin hustru och en hustrus ord till sin make”.

Det handlar om en princip av stor betydelse för att förstå islamismens retorik.

Det handlar om en princip av stor betydelse för att förstå islamismens retorik. I Sverige används den, enligt Egyptsons avhandling (s. 525), flitigt av ledarna för Islamiska förbundet:

De ställs gång på gång inför konflikten mellan demokratins krav på öppenhet och sin egen politiska hemvist och identitet. I den svenska normalitetens liberaldemokratiska ”politiska korrekthet”, uppfylld av sekularism och jämställdhet mellan könen, och under trycket från en islamfientlig högerpopulism, verkar det ständigt finnas ett behov av att dölja sig och förställa sig, ibland till och med använda direkta lögner.

Det är överhuvudtaget viktigt att inte låta sig vilseledas av islamisternas tal om måttfullhet och medelväg samt retoriken kring dar al-’Ahd. I själva begreppet dar al-’Ahd ligger ett implicit hot: om inte ”överenskommelsen” respekteras i ett land – det vill säga om man inte låter den muslimska enklaven frodas och expandera, och om kravet på särlagar, egna institutioner och särbehandling inte accepteras – då blir landet en del av dar al-Harb och yxans och svärdets tid åter inträder. 

***

Att jämföra Qaradawi med Lenin kan vid första påseende verka långsökt, men om man analyserar vad de i grund och botten står för framträder en annan bild. Bådas drivkraft är en totalitär utopi: ett överlägset totalt samhälle där mänsklighetens eviga plågor och konflikter övervinns, bildandet av en stark och allomfattande gemenskap där egoismen vittrar bort och sämjan råder mellan människor. Mindre viktigt är om det handlar om ett ateistiskt himmelrike på jorden som kallas kommunism eller ett sådant i religionens namn som kallas ummah. Att det är Marx eller Muhammeds drömsamhälle som de tror sig kämpa för – och även om kommunister och islamister ser på varandra som svurna fiender – får inte dölja det släktskap som finns mellan dessa olika sätt att tro på en annalkande omvälvning som leder mänskligheten till ett lyckligt och saligt liv.

Likheterna mellan bolsjevismens grundare och islamismens namnkunniga predikant stannar emellertid inte där. Deras stora bidrag till sin sak ligger främst på det strategisk-taktiska planet. Det handlar om verktygen för att kunna åstadkomma den efterlängtade omvälvningen och inte minst om de människor som anses kallade att leda denna kamp. Men det handlar också om kampmetoderna och realismen, om den flexibilitet och anpasslighet samt det tålamod och den analytiska förmåga som fordras för att framgångsrikt kunna leda mänsklighetens långa marsch mot drömsamhället.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Att förstå Qaradawis och den moderna islamismens mer sofistikerade hållning gällande kampens metoder, medel och faser är en absolut nödvändighet för att kunna hantera de utmaningar som denna totalitära ideologi ställer framför oss. Det är viktigt att inte stirra sig blind på den våldsbejakande och mest extrema delen av islamismen. Den är givetvis en mycket viktig och ytterst farlig komponent, men vi måste kunna se hela bilden. Den jihadistiska islamismen är bara toppen av ett enormt isberg av idéer, organisationer och nätverk som i längden utgör det verkliga hotet mot ett öppet och demokratiskt samhälle, och som är betydligt svårare att bekämpa. Det förutsätter en politisk och kulturell kamp som är vida mer komplicerad än vad militära medel kan åstadkomma. Att besegra islamismen på slagfältet är, när allt kommer omkring, inte den svåraste uppgiften. Att besegra den i segregerade bostadsområden, men också inom akademin, föreningslivet, det politiska livet och kultursfären, är betydligt svårare – men absolut nödvändigt.

Omslagsbilden föreställer Yusuf al-Qaradawi i Egypten 2011. Foto: Khalil Hamra/AP