Israel och Palestina är inte längre huvudfrågan i Mellanöstern

I de svenska analyserna av Donald Trumps beslut att flytta USA:s ambassad till den del av Jerusalem som enligt alla beslut och kartor är en del av Israel, tycks man ha glömt att Mellanöstern, precis som världen i övrigt, har förändrats. Inte sällan låter analyserna som om inget hänt i området sedan 1970-talet.

Mycket kritik kan riktas mot både USA:s president Donald Trump och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu. Men allianserna och de politiska skiljelinjerna ser helt annorlunda ut i dag än de gjorde under 1970-talet. Det nya tillståndet innebär i praktiken att det inte längre finns några direkta incitament för bildandet av en palestinsk stat. Det försvagar naturligtvis den palestinska positionen som eftersträvar en statsbildning, vilket i sig samtidigt kan leda till oväntade lösningar.

Förenklat blev den palestinska frågan något som arabvärlden använde som förklaring för sina egna tillkortakommanden och misslyckade regimer. Israel kunde pekas ut som ett problem och en destabiliserande faktor i Mellanöstern som behövde förgöras för att återfå lugn och ro i regionen. Västbanken och östra Jerusalem ockuperades av Jordanien, och på Gazaremsan gjorde Egypten rent hus med ett par kraftlösa försök till palestinskt självstyre. Palestinska flyktingar hölls i flyktingläger och tillståndet permanentades. Efter 1967 växte det fram palestinska parallellsamhällen på Västbanken och Gaza vars status blev allt otydligare. En ”varken eller”-stat på Västbanken och på Gazaremsan.

Under tiden skapades myten att Israel-Palestina-konflikten är den gordiska knut som behövdes lösas upp för att Mellanöstern i övrigt skulle kunna fungera.

Fördelen med ”varken eller”-staten för både den palestinska administrationen och befolkningen var stora summor bistånd från Europa och USA som kunde hålla ekonomin på hög nivå utan de krav som kan ställas på stater avseende exempelvis krigets lagar, sjukvård och annan social infrastruktur. Ytterst ansvarig för befolkningens väl blev i stället Israel i sin roll som ockupationsmakt. Under tiden skapades myten att Israel-Palestina-konflikten (IPK) är den gordiska knut som behövdes lösas upp för att Mellanöstern i övrigt skulle kunna fungera.

I och med att den ena diktaturen efter den andra i regionen imploderat under den så kallade ”arabiska våren” borde åtminstone två omständigheter ha tydliggjorts. För det första är det inte IPK som har orsakat dysfunktionella arabiska stater med medborgare som fullkomligt kokat av missnöje över regimernas maktmissbruk. För det andra har inomarabiska konflikter pågått oberoende av IPK. USA:s invasion av Irak var en av flera faktorer som bidrog till en gradvis upplösning av det som en gång tycktes vara stabila stater i Mellanöstern. Det smärtsamma inbördeskriget i Syrien, IS framfart och Iraks omstrukturering har dessutom inneburit att helt nya konfliktytor blottlagts.

Vad som kan anses vara en sunnitisk territoriell majoritet har förlorat mycket av sin makt i det som kallades Levanten efter det osmanska imperiets fall. I en del fall etablerade sig i stället regimer som bestod av etniska eller religiösa minoriteter. Libanon bildades och kom att styras av shiamuslimer och kristna. Israel kontrollerar ett område mitt i regionen mellan Medelhavet och Jordanfloden. Syrien har styrts av alawiter och kristna sedan 1983 och i Irak styr numera majoriteten i en shiitisk regering. Resultatet är således en frustrerad regional sunnitisk majoritet som kämpar med att försöka återta sin förlorade dominansposition. I dessa försök ser sig Saudiarabien som en central och viktig aktör, i första hand provocerad av det iranska inflytandet i både Irak och i Libanon genom Hizbollah.

I praktiken innebär det samtidigt att Saudiarabien, Egypten och Israel har Iran som en gemensam fiende. Irans inflytande i regionen sker framför allt genom Hizbollah i Libanon, i Syrien via Assad och i Irak genom den shiitiska majoriteten. Saudiarabien i rollen som den sista sunnitiska fästningen försöker positionera sig i både Libanon och Irak.

Vad som en gång kunde användas som ett slagträ mot Israel har förlorat sin roll, och med det sviker i god ordning de arabiska ledarna den palestinska frågan.

Därmed har ingen längre varken tid eller lust att befatta sig med den palestinska frågan. De försök som gjorts till att ena muslimer i världen kring al-Ḥaram al-Šarīf (den förnäma helgedomen), den välkända guldkupolen i Jerusalem som är islams tredje heligaste plats, har mötts av trötta, pliktskyldiga reaktioner som i princip signalerar att prioriteringarna ser annorlunda ut just nu.

För en djupt splittrad sunniarabisk värld anses för närvarande det iranska inflytandet i regionen vara ett mycket större problem bland de sunniarabiska ledarna än huruvida en palestinsk stat ska bildas. Vad som en gång kunde användas som ett slagträ mot Israel har förlorat sin roll, och med det sviker i god ordning de arabiska ledarna den palestinska frågan.

En försvagad palestinsk myndighet riskerar att tvingas förflytta sig från den bekväma ”varken eller”-positionen och ta det ansvar man kan förvänta sig av regeringar i en stat. Israel kan inte efter Trumps utspel räkna med att glida undan utan att på något sätt bidra till palestinsk självständighet om man vill bevara sin bekväma position i den sunniarabiska världen. Den sunniarabiska världen kämpar inte bara med ett ökat iranskt inflytande i regionen, utan också med stor arbetslöshet bland unga, radikalisering och terror. För att på allvar kunna befatta sig med de prioriterade problemen i Mellanöstern vill de flesta få undan den palestinska frågan från dagordningen.

Vad Trump tänker är omöjligt att veta och vad Netanyahu kan ha för ambitioner annat än klara sig ur de misstankar om korruption som hopar sig runt honom är inte heller självklart. Men uppenbart är att de helt nya villkoren i Mellanöstern skapar nya förutsättningar som mycket väl kan leda till en lösning. Kanske inte för att det var genomtänkt och planerat, utan för att flera aktörer råkade göra rätt saker vid rätt tillfälle.