Ja till Euron!

Diskussionen om euron sedan folkomröstningen 2003 har minst sagt stått stilla – alla är överens om att ingen bryr sig om euron. I början av året skrev två ambassadörer på DN debatt att eurofrågan varit en icke-fråga sedan 2003. Dessutom är det fortfarande oroväckande ofta samma argument som hördes i samband med folkomröstningen som används när exempelvis borgerliga ledarsidor beskriver fördelarna med ett medlemskap i valutaunionen. 

För några månader sedan släppte professor Lars Calmfors sin bok Mellan forskning och politik (2022). Bokens centrala tema är att det ofta finns ett glapp mellan den akademiska forskningen och politiken, som det är viktigt, men svårt, att överbrygga. Ett särskilt intressant kapitel, som dock inte fått lika mycket utrymme i media som anekdoterna om Calmfors infekterade relation med Anders Borg, är just det om EMU-utredningen och den svenska folkomröstningen om euron. Mycket har hänt sedan Calmfors utredning, och framförallt när det gäller det politiska inflytandet har spelplanen ritats om rejält sedan 2003. Därför är det dags att väcka diskussionen om medlemskap i euron till liv igen. 

***

Calmfors menade att den utredning han var ordförande för på 1990-talet framförallt såg en vinst och en förlust med EMU-samarbetet, som man hade att väga mot varandra. Vinsten var den ökande handeln – om länder har samma valuta minskar transaktionskostnaderna vid handel och gränsöverskridande investeringar. Dessutom slipper man osäkerhetsmomentet med växelkurser som ändras. Det i sin tur har positiva effekter på internationella kapitalrörelser.

Det fanns framförallt en vinst och en förlust med EMU-samarbetet

Mot det vägdes de stabiliseringspolitiska konsekvenserna. Deltagandet i unionen innebar en gemensam penningpolitik, vilket skulle kunna leda till stora konjunktursvängningar. Alltså, säg att något specifikt skulle hända Sverige utan att den svenska centralbanken kan sätta in åtgärder mot just det. Istället utformas penningpolitiken efter ekonomiska förhållanden i hela eurozonen. Konsekvensen av det skulle kunna bli att landsspecifika asymmetrier inte kan åtgärdas, vilket i sin tur då skulle kunna leda till större svängningar i BNP och arbetslöshet. Särskilt ogynnsamt skulle det förstås kunna bli i lägen när landsspecifika störningar drar ner BNP och pressar upp arbetslösheten. Ungefär så såg det stabiliseringspolitiska argumentet ut.

Som bekant blev utredningens rekommendationen att den svenska ekonomin efter 90-talskrisen var i för dåligt skick för att vara redo för ett medlemskap. Det är i sammanhanget viktigt att förstå att rekommendationen inte byggde på en generell skepsis mot valutaunionen, utan att det snarare handlade om en önskan om att först få ordning på den svenska ekonomin.

Detta argument framstår emellertid inte som helt övertygande. Enligt Calmfors var Sverige inte redo för EMU-medlemskap på grund av bland annat hög arbetslöshet efter 90-talskrisen. Calmfors, som idag är för medlemskap i euron, menade då att det var bättre att vänta tills arbetslösheten hade gått ner och det ekonomiska läget såg ljusare ut. 

Att gå med i valutaunionen är att permanent ge upp sin egen valuta

Men att gå med i en valutaunion är att permanent ge upp sin egen valuta för en gemensam. Och det finns ingenting som säger att Sverige inte skulle kunna drabbas av nya kriser även i framtiden. Och då är man så att säga tillbaka på ruta ett. Man kan visserligen hävda att det är särskilt dumt att säga upp en brandförsäkring i tider när det är värmebölja och inte har regnat på länge. Men om man vet att vädret svänger och ändras ofta kan det ju vara bra att ha kvar en försäkring trots att det för stunden har blivit svalare och regnigare.

Så till argumentet som vägdes mot stabiliseringspolitiken – effektivitetsargumentet. Calmfors menar att effektivitetsvinsterna har blivit större än vad utredningen väntade sig. Det stämmer delvis. Det finns studier som indikerar att handeln mellan euroländerna ökat mer än handeln mellan länderna som står utanför den gemensamma valutan. 

Däremot är det inte säkert att euron framöver behövs för att minska transaktionskostnaderna. Nya digitala lösningar underlättar affärsverksamhet över landsgränser även i olika valutor. Exempelvis har Riksbanken har ett projekt med ECB som syftar till att utreda om det går att få ner transaktionskostnaderna mellan den svenska kronan och euron. Och på den privata marknaden finns flera initiativ som också går i den här riktningen.

***

Det kan alltså vara så att båda de bärande argumenten från EMU-utredningen behöver kvalificeras. Det är konstigt att argumentera för en valutaunion med utgångspunkt i det dagsaktuella läget för svensk ekonomi. Men vi verkar mot bakgrund av den digitala utvecklingen samtidigt kunna få ner transaktionskostnader även utan euron.

Det viktigaste argumentet, vilket Calmfors även lyfter i boken, är istället det politiska argumentet. Det är bara genom att aktivt vara en del av valutaunionen som man kan påverka den förda politiken inom den. Genom att stå utanför som litet land kommer Sverige aldrig kunna påverka inriktningen i unionen.

Det handlar inte om att på något sätt bejaka alla strömningar i det finanspolitiska samarbetet inom EU, snarare tvärtom. Att gå med i valutaunionen är det enda sättet att framgångsrikt kunna driva på eurosamarbetet, och EU-samarbetet i stort, i en ansvarsfull riktning. Det gäller både inflytande över hur coronafonden utformas och tillsynssystemet för europeiska banker. Det här argumentet får förstås ännu mer bärkraft i och med att Storbritannien har lämnat EU.

***

Som argument för eurons undermålighet lyfts ofta eurokrisen 2009 fram. Krisens ursprung var att den grekiska ekonomin havererade eftersom landets statsskuld var mycket större än vad man informerat om i samband med euromedlemkapet. Man hade fuskat med statistiken. Men det är svårt att skylla eurokrisen på euron, eftersom den grekiska ekonomin helt enkelt var vanskött, både i form av utbredd skattesmitning och extremt frikostiga bidrag.

Svårt att skylla eurokrisen på euron

De andra länderna som drabbades av krisen – Irland, Portugal, Spanien och Cypern – hade andra problem. Stora överhettningar i ekonomin ledde till finansiella bubblor som sprack och som orsakade bankkriser och i sin tur statsfinansiella problem. Delar av problemen hade en koppling till euron och den penningpolitik som blev resultatet av att införa den. Men problemen hade i många fall gått att hantera, om man bara hade haft den politiska viljan och orken att göra det. Ett exempel är Lettland, som med stor politisk vilja lyckades vända en ekonomisk kris genom att anta ett ambitiöst sparpaket. 

IMF:s, EU-kommissionens och ECB:s hantering var knappast perfekt. Men man kan ändå förorda ett svenskt euromedlemskap. Sedan krisen har bland annat bankunionen kommit till, som syftar till att förbättra tillsynen över de europeiska bankerna. Det är alltså en mindre risk idag än vad det var 2008 för en europeisk finanskris. Bankunionen är en union som samtliga EMU-länder är medlemmar i, samt är öppen för alla EU-länder som inte har euron men som föredrar en harmoniserad gränsöverskridande tillsyn, Sverige står dock utanför bankunionen idag. 

Till sist är det lätt att få intrycket av att det bara är naiva och EU-kramande folkpartister som är för ett euromedlemskap. Steget känns stort och åsikten radikal. Men ett medlemskap är inte något som skulle ha omvälvande konsekvenser för Sverige. Sverige är ett land som redan är djupt integrerat i EU. Vi deltar redan i den inre marknaden och påverkas av ECB:s beslut. Den stora skillnaden är att vi inte har något reellt politiskt inflytande över utvecklingen i dagsläget, och att vi skulle få det om vi gick med i eurosamarbetet.