Samhälle Intervju
”Jag vill inte ha Ebba Buschs värderingar”
Nalin Baksi är en muslim som inte vill se barn fasta under ramadan. Men hon vill inte heller ha några svenska värderingar, hennes värderingar handlar om demokrati. Hannah Stutzinsky träffar henne över en kaffe i Tensta centrum.
Mellan Kungsholmen och Tensta centrum är det 17 km. Mellan Diyarbakir i Turkiet och Tensta är det 3 864 km. Men allt avstånd kan inte mätas i geografi. Värderingarna som Nalin Baksi bär med sig från sin farfars kurdiska hemstad hade kunnat delas med någon som bara rört sig i Stockholms innerstad. I åtta år var hon riksdagsledamot för Socialdemokraterna, men kampen mot hedersförtryck och islamism har hon drivit hela sitt liv.
Värderingarna som hon är fostrad i har hon fått strida för om och om igen. Mot sin mors släktingar i Kurdistan, mot förtryckare i Turkiet och inte minst mot islamister i Sverige. Samtidigt har hon hört svenska politiker först avfärda motståndarna som farliga och därefter tagit hennes värderingar i besittning. För hennes värderingar är inte specifikt svenska utan demokratiska, menar hon. En annan skulle kanske till och med dra till med att kalla dem socialdemokratiska.
Hennes värderingar är inte specifikt svenska utan demokratiska.
På ABF-huset i Stockholm strömmar det in människor med blommor och den nysläppta boken Mina strider som alla verkar fått tag på i förväg, i händerna. Att en så välkänd person som Nalin Baksi fyller arbetarrörelsens största hörsal är inte förvånande, men att den fylls till sista stol av personer som alla upplever sig ha en personlig relation till författaren hör inte till det vanliga. En tjej från publiken ställer en fråga om hur Nalin ser på svenska värderingar, ”jag vill inte ha Ebba Buschs värderingar!” svarar hon.
En och en halv vecka senare ses vi vid tunnelbanespärrarna i Tensta. Vi går raskt genom centrum till caféet längst in. Mannen som driver caféet skiner upp när vi kliver in. Jag beställer en bryggkaffe med mjölk, Nalin Baksi vill ha sitt kaffe utan mjölk men mannen råkar hälla mjölk i båda kopparna. ”Det gör inget” säger Nalin bestämt. Vi tar våra koppar och sätter oss några bord bort från de andra cafe-gästerna.
Vi tar avstamp i publikfrågan från ABF-huset veckan innan.
– Den stora värderingsskillnaden var att åka mellan mina morföräldrar och farföräldrar i Kurdistan, inte att komma till Tensta. Kristdemokraterna och högern har bekämpat jämställdheten i alla år, när blev det plötsligt en svensk värdering? När min farfar kämpade för jämställdhet och skickade sina döttrar till skolan i Kurdistan redan på 50-talet.
Hon fortsätter:
– Jag minns på 90-talet när vi var bland de första att uppmärksamma hedersfrågorna i Sverige, då blev vi motarbetade av en del kurder som proklamerade att svenskarna försökte tvinga på oss sina värderingar. Sen var jag på en fest där några kurder sa till de andra: ursäkta men svenska värderingar? I Kurdistan förbjöd vi hedersförtryck på 70-talet minsann. Det var vänstern som gjorde det, inte Sverige.
Nalin Baksi var 13 år när hon lämnade Kurdistan tillsammans med sin mamma och syskon. Hennes pappa hade redan bott i Sverige i ett halvår och hade hittat ett nytt hem åt familjen i Tensta. Då, i slutet av 1980-talet, var det bara den politiska eliten som hade flytt från Turkiet. Ingen av de värderingarna som hon fostrats i av sin progressiva far behövde hon göra avkall på de första åren i Sverige. Men efter några år, berättar hon, började allt fler göra resan norrut och då kom även de konservativa kurderna. Det var då som värderingsskillnader började synas och kulturkrockar satte fart. De som var mer konservativa började kontrollera och korrigera dem som levde ett jämställt liv.
Det tog ett år för Nalin Baksi att acceptera tanken på att de skulle bli kvar i Sverige en längre tid. Hon längtade mycket tillbaka till Kurdistan och de släktingarna som var kvar. Hon ville, likt sin faster Necla, kämpa för Kurdistan och de kurdiska kvinnornas rätt. I stället hamnade hon i en förort till Stockholm där det var kallt, tyst och där den stora politiska frågan var om kärnkraften var lite farlig eller mycket farlig.
”Om han hotar att mörda mig kommer jag be honom ställa sig i kö, för det är många före honom.”
Hemma vid köksbordet omgavs hon alltid av olika personer varje kväll. Hennes föräldrar hjälpte nyanlända kurder med språkträning och läxläsning. Hon berättar med passion om en kvinna som hon själv hjälpte med skolarbetet och i dag arbetar som förskolelärare i Tensta.
Jag frågar om det är för att hon vill att det skulle gå bra för invandrare, ”Mele Zeki (Baksis farfar, reds anm.) lärde oss att man ska ta ansvar för samhället”, svarar hon. ”Den plikten går alltid först.”
Hon är verkligen socialdemokrat, tänker jag.
Läxläsning var också hennes första engagemang i den svenska politiken. När hon gick med i SSU 1982 startade hon läxläsning i föreningslokalen i Tensta. Drygt 10 år senare kom hon in i riksdagen och sedan in i Socialdemokraternas partistyrelse. Efter två mandatperioder ville hon inte vara kvar i riksdagen men blev kvar i partistyrelsen som ordförande för kvinnoförbundet, en position som nu innehas av Annika Strandhäll.
Under åren som ordförande för kvinnoförbundet blev föräldraförsäkringen en av Nalins huvudfrågor. Inför S-kongressen 2005 drev hon frågan om fler pappamånader. Men hennes starkaste motståndare visade sig vara den egna partiledaren. Nalin Baksi drog sällan jämnt med Göran Persson och deras duster är inget hon känt sig nödgad att vara förtegen om. Andra kvinnor har frågat henne hur hon vågade tala emot en man som Göran Persson, men frågan har aldrig riktigt landat hos henne: ”Vad ska han göra?” skriver hon i boken. ”Om han hotar att mörda mig kommer jag be honom ställa sig i kö, för det är många före honom.”
***
Det sitter en handfull andra gäster i caféet, samtliga är män. De sitter tillsammans men över mittengången i caféet. De kanske eller kanske inte känner varandra. Bara hälften av butikerna som omger caféet är öppna när vi ses strax efter tre en måndag. En gammal juvellerare har sedan länge stängt igen. Det finns något öde över gallerian som är byggd i kommunal estetik. Men caféet är ändå en ljuspunkt.
– För fem år sedan hade vi inte kunnat sitta här, det hade jag inte vågat, säger Nalin Baksi. Men tack vare kameror och poliser har det vänt. Det är en helt annan värld här idag jämfört med för fem år sedan.
Jag ber henne berätta om hur hon ser på Tensta i dag. Vilken del av Kurdistan känns bekant när man går mellan miljonprogramshusen och skogsdungarna nu för tiden.
– Den skillnaden [i värderingar] som fanns mellan mormors hem och mina farföräldrars hem, den skillnaden finns här i Tensta.
Hon berättar om en blandad stadsdel där feministiska mens-konstnärer skulle kunna dela trapphus med muslimska brödraskapets rättrogna. Men islamisterna, menar hon, har fortfarande sina klor fastkilade mellan husen.
– Sjuåringar tvingar varandra att fasta under ramadan, berättar hon. Min syster jobbar på en förskola här i närheten och har behövt trösta förtvivlade barn som gråter för de glömt säga bismillah innan maten.
Är fastande barn under ramadan verkligen en politisk fråga?
– Det är en politisk fråga på sätt att politiker måste säga våga prata öppet om det här och säga till lärarna att de måste säga nej eller göra orosanmälan, det faller inom skolplikten.
Det är ingen fråga hon menar behöver kompliceras vidare, kultur behöver inte bli en del av diskussionen: ”Det är skolplikt, punkt slut.”
I stället har de börjat sprida sina radikala idéer genom de kommunala skolorna.
Det är närmre sex år sedan Vetenskapsskolan i Göteborg stängdes på grund förekomsten av våldsbejakande islamism. I dag, menar Baksi, har islamisterna tryckts tillbaka i de flesta delar av landet men de har även blivit mer adaptiva. Friskolorna som islamisterna drivit har stängts och kommunerna har blivit bättre på att syna dem. I stället har de börjat sprida sina radikala idéer genom de kommunala skolorna. En utveckling som oroar henne. De politiker som, liksom Nalin Baksi, tagit striden mot kommunala islamister har Socialdemokraterna i sin tur motat bort.
Ann-Sofie Hermansson, tidigare kommunstyrelseordförande i Göteborg för Socialdemokraterna, var en av dem som talade ut i media om problemet med våldsbejakande islamister i staden. År 2018 förlorade Hermansson omröstningen hos sitt parti i Göteborg och blev avsatt. Många ansåg att hon hade gått för hårt fram mot islamisterna, även om Göteborg var den stad med flest IS-resenärer. Hermansson och Baksi är sedan länge goda vänner. De är socialdemokrater som bryr sig för mycket om andra för att deras parti ska kunna tolerera dem.
När vi druckit upp kaffet tackar vi caféägaren som tackar oss.
– Vilket trevligt ställe, säger hon till mig på vägen tillbaka till tunnelbanan. Bara män, men vi fick lov att sitta där, jag ska gå dit fler gånger och ta med mina vänner.
Nalin Baksi har ofta beskrivits som stridbar, en sån som blir listad som en stark kvinna av tidningarna. Men hon är ingen som söker strid, hon söker rättvisa. Ett starkt rättspatos och genuin socialdemokrati har fått henne att göra många andras liv betydligt enklare och inte minst friare. Jag funderar på de släktingars livsöden som hon väljer att skildra i sin bok. Det finns en återkommande andemening i dem, det är självständigheten. Värdet av utbildning har förts vidare i rakt nedstigande led och har gjort Nalin Baksi och hennes familjemedlemmar självständiga och därmed fria.
Hon är en omtänksam muslimsk svensk-kurdisk socialdemokratisk kvinna, med värderingar som brukade vara självklara till vänster i svensk politik. Frågan som dröjer sig kvar är varför så stora delar av dagens svenska vänster gör andra prioriteringar ställda inför islamistiska krafter.