Jag vill våga stanna när du behöver hjälp
Tilliten i ett samhälle är livsviktig. När Polismyndigheten uppmanar medborgarna att inte stanna när de ser en bil vid vägkanten och någon som vinkar att de behöver hjälp, undergrävs inte bara tilltron till rättsstaten utan också tilliten medborgare emellan.
För drygt tio år sedan var jag med om en allvarlig trafikolycka. Innan blåljuspersonal hunnit komma till platsen, där den kvaddade bilen låg upp och ned i diket med skadade och chockade personer vid vägkanten, passerade flera andra bilar på vägen, utan att stanna. En taxichaufför saktade in och tittade och åkte sedan vidare. Det var en nonchalans som hade kunnat kosta liv.
Jag kommer att tänka på dessa kallsinniga bilister när jag läser om polisens uppmaningar till allmänheten att inte stanna när de ser en bil vid vägkanten med någon som viftar och behöver hjälp. Det är nämligen en utstuderad taktik som kriminella ligor, så kallade vägpirater, använder sig av. När en godtrogen bilist stannar för en vägpirat riskerar hon att bli av med sina värdesaker och sitt fordon eller rentav ännu värre.
Vägpiraterna utnyttjar den tillit som fram tills nyligen varit grundläget i de skandinaviska länderna. Vi utgår från att de flesta är hederliga och menar väl, vi skyndar till varandras hjälp när någon behöver den och vi hoppas att andra skyndar till vår undsättning när det är vi som är i nöd.
Det talas mycket om hur hårt belastade delar av myndighetssverige är, inte minst de rättsvårdande institutionerna. Vissa talar rentav i termer av en systemkollaps. Poliser hinner inte utreda brott, domstolarna hinner inte döma och så vidare.
Men det är inte bristen på poliser som är det grundläggande problemet, det är utbredningen av brottsligheten. Ett samhälle där medborgarna avhåller sig från att begå brott bara för att de är rädda att åka fast är inte ett fungerande samhälle. Drar man ut konsekvenserna av resonemanget hos dem som blundar för frågans moraliska dimension får man en polisstat.
I ett samhälle byggt på starka normer om hederlighet och tillit behövs inte en polis i varje gathörn. Det är när hederligheten och tilliten försvinner som bristen på konstaplar blir ett akut problem.
Vägpiraterna och deras likar är ett stort problem, både för dem som drabbas av deras brottsliga gärningar, men också för samhället i dess helhet eftersom det undergräver tilliten mellan medborgarna.
Det är en tillit som växt fram över lång tid och som endast delvis kan förklaras med våra myndigheter och rättsvårdande institutioner. I mycket är det ett arv från våra förfäders bondesamhälle och dess små, lokala gemenskaper. Dessa gemenskaper flyttades under förra århundradet i viss utsträckning upp på nationell nivå. Det är en process som är svår att åstadkomma men desto lättare att kullkasta.
På sjön och på landsbygden finns fortfarande de traditionella värderingarna kvar. Båtfolk hälsar på varandra när de får ögonkontakt ute på fjärdarna. Det är en hälsning som går djupare än vanlig trevlighet. Det är en hälsning som signalerar att ”jag ser dig och du ser mig och vi kommer att hjälpa varandra om den andre hamnar i sjönöd”. Sjöfarare är visserligen enligt lag skyldiga att hjälpa andra sjöfarare som hamnat i nöd, men på havet är det ont om poliser som kan se till att lagen följs. Tilliten är med andra ord livsviktig.
På samma sätt är det fortfarande brukligt att man hälsar på varandra på landsbygden när man möts. Orsakerna är likartade. Där det är långt mellan polisstationerna och sjukhusen håller man koll åt varandra, och på varandra.
Tilliten är livsviktig och för oss som vare sig vill se en framtid som dikteras av kriminella eller en repressiv polisstat är det viktigt att den inte undergrävs till en nivå som gör att den inte går att reparera. Därför borde det vara prioriterat för myndigheterna att slå ner hårt på de internationella ligorna. Annars undergrävs inte bara respekten för rättsstaten utan också den livsviktiga tilliten medborgare emellan.
Jag vill våga stanna när det är du som behöver hjälp vid vägkanten.