Samhälle Krönika
Jakten på klimatskeptiker får inte överskugga klimatkrisen
Klimatdebatten präglas allt mer av jakten på klimatskeptiker. Det skymmer sikten för den politiska långsiktighet som framgångsrika utsläppsminskningar kräver, skriver Gunnar Hökmark.
När en stor del av den svenska klimatdebatten handlar om att hitta de få klimatskeptiker som finns frågar man sig varför? Är det för att det är lättare att framställa var och en som inte tror på domedagen som klimatskeptiker än att diskutera de många vägval i klimatpolitiken som ger både långsiktighet och utveckling?
Det är som att det blivit viktigare att debattera mot idén om klimatskeptikern än att debattera politiken för att anpassa världen och minska utsläppen.
Kanske handlar det framförallt om att det är en mycket lättare debatt att föra eftersom allt blir en fråga om svart eller vitt. Då behöver man inte avkrävas så många svar om de vägval och avvägningar som klimatpolitiken nödvändigtvis rymmer.
***
Inte heller behöver man erkänna de framgångar som ändå gjorts eller att politiken måste vara politiskt uthållig och inte i sig skapa andra mänskliga problem som svält, fattigdom och en underutveckling. I det korta och geografiskt inskränkta perspektivet kan det kännas enkelt och lockande att moralisera över andra, och förtränga de omfattande utsläppsminskningar som vi uppnått.
Sverige har sedan 1980-talets slut haft en medveten politik för att minska utsläppen. Och den politiken visar hur långsiktighet och bredare perspektiv är avgörande för framgång. I riksdagen var Moderaterna 1988 för beslutet om ett tak för koldioxidutsläpp.
Det kom att bli avgörande för att stoppa den stora naturgasutbyggnad som drevs av många, och framförallt av dem som ville avveckla kärnkraften. Den stora planen som Energiverket hade tittat på var en sammanlänkning i Sverige av norsk gas från Stavanger med sovjetisk gas från Leningrad. Var och en kan förstå vilka långsiktiga implikationer detta hade haft.
I det då kortare perspektivet handlade det om att säga nej till ett stort oljekraftverk i Nynäshamn, drivet med venezuelansk olja, och ett stort naturgasverk i Stenungssund på västkusten.
Resultatet är att Sverige är det land som minskat utsläppen mest sedan 1990-talets början.
Resultatet är att Sverige är det land som minskat utsläppen mest sedan 1990-talets början. Genom att inte släppa fram naturgas – som har höga investeringskostnader men låga rörliga kostnader – fick biobränslen – som har låga investeringskostnader men höga rörliga kostnader – en chans att växa fram som en viktig del i svensk energiförsörjning. Den sammantagna nyttan av kärnkraft förutom den existerande vattenkraften och biobränslen har lett till att vi har minskat utsläppen mer än någon annan.
Det innebär inte att det är en tillräcklig minskning, men skälet till att det i Sverige och i andra länder inte gått snabbare är att det är svårare att innovera eller byta energikällor än vad det är att skriva en artikel. I stora delar av Europa har man suttit fast i kol- och naturgasberoende. I andra delar av Europa har man inte haft ekonomin för snabba förändringar. Men det svenska exemplet visar att det är möjligt att bygga ett fossilfritt energisystem, genom förnyelsebara källor i kombination med kärnkraften.
Faktum är att om Sverige de senaste åren inte hade avvecklat fyra kärnkraftsreaktorer hade det varit möjligt för oss att redan nu ha minskat utsläppen med ytterligare 25 procent. Den avvecklade elkraften hade nämligen motsvarat minskade utsläpp – i Sverige och i våra exportländer – på 12 miljoner ton CO2. Denna minskning kan jämföras med de 45 miljoner ton som är dagens utsläpp, som i sin tur är resultatet av en minskning med nästan 40 procent sedan 1990.
Skälet till att denna för både klimat och ekonomi ansvarslösa avveckling av kärnkraften inte har behandlats i klimatdebatten är förstås att det är så mycket enklare att göra debatten till en fråga om att hitta klimatskeptiker och ställa svart mot vitt.