Utblick Krönika
Japans MAGA-höger sätter populismen i nytt ljus
Den japanska motsvarigheten till MAGA har skapat en politisk jordbävning i öriket. Att ett land med minimal invandring ändå drar mot nationalitisk populism är en tankenöt som bör få även oss européer att fundera, skriver Daniel Schatz i ett vykort från Japan.
Häromdagen träffade jag en pensionerad ingenjör i Tokyos stadsdel Shibuya som med glöd i rösten förklarade varför han röstat på Sanseito – det högerpopulistiska parti som blivit en av valets stora vinnare här i Japan. “Vi behöver gå tillbaka till våra rötter”, sa han. “Inte bli mer som väst.” När jag frågade vad det betydde i praktiken, svarade han: “Självrespekt. Tradition. Självförsörjning. Inga fler kompromisser.”
Japan går just nu igenom en politisk jordbävning. I överhusvalet i juli förlorade den konservativa maktkoalitionen med det länge dominerande Liberaldemokratiska partiet (LDP) kontrollen. Samtidigt skördar Sanseito – som närmast kan beskrivas som en japansk motsvarighet till det amerikanska MAGA-rörelsen – stora framgångar. De kombinerar konspirationsteorier och vaccinskepsis med traditionell nationalism, kulturkonservatism och en retorik om ”Japan first” liksom att “rädda Japan” från moderniseringens förfall.
Men det verkligt fascinerande – och tankeväckande – är att denna utveckling sker i ett land med minimal invandring.
Det verkligt fascinerande – och tankeväckande – är att denna utveckling sker i ett land med minimal invandring.
I västvärlden brukar framväxten av högerpopulistiska rörelser ofta förklaras med migrationens följder, multikulturalismens förfall och social oro. Den kulturella backlashen, enligt teorin, är ett svar på snabba demografiska förändringar. Men Japan har knappt några migranter alls. Landet har i årtionden vägrat öppna sina gränser, trots att befolkningen åldras och ekonomin stagnerar. Ändå bubblar samma ilska, samma högerpopulism och samma dröm om nationell återfödelse, fram här.
Det ställer frågor även till oss i Europa. Kanske är det inte bara missnöjet med migration och populism som göder dessa partier, utan något mer grundläggande: en längtan efter tillhörighet, riktning, mening. I en senmodern, högteknologisk och individualistisk värld är det inte märkligt att människor börjar drömma om rötter – även om de aldrig klippts.
Sanseitos retorik handlar om “spiritual rebirth”, om att återvända till vad som beskrivs som den japanska själens essens. Rörelsen började som en marginell sektliknande organisation med stark närvaro online. I dag sitter de i parlamentet. De är pro-armé, anti-väst, anti-globalisering – men med en modern, nästan estetisk mediekänsla. De viftar stolt med den japanska flaggan, men livestreamar på Tiktok. Detta är inte 30-talets nationalism. Det är 2020-talets – ett identitetssökande i algoritmernas tidsålder.
Det är lätt att fnysa åt denna utveckling. Men något håller på att hända – inte bara i Tokyo, utan i hela den postindustriella världen. I länder där framtidstron dalar och där det politiska mittenfältet tömts på idéer, söker människor något annat. Inte alltid individuell frihet. Ofta upplevd trygghet. Inte alltid reformer. Ofta en återgång till det som ses som förlorat.
När samtiden och globaliseringen upplevs som rotlös och framtiden ses som ett hot, blir nostalgin över det som en gång var både en ideologi – och en biljett till maktens korridorer.