Utblick Krönika
Javier Milei tar Argentina västerut
Med Javier Milei vid rodret har Argentina bytt kurs och tagit flera steg för att på sikt kunna integreras i den västliga gemenskapen. Både säkerhetspolitiskt och ekonomiskt vill Argentina nu bli ett västland, skriver Rutger Brattström.
Latinamerika har länge befunnit sig utanför den traditionella västvärlden. Trots de kulturella banden till Europa har området distanserat sig från värdegemenskapen som förenar världens liberala och marknadsekonomiska demokratier. Frihandelsskepticism och en misstänksamhet mot europeiska och amerikanska företag har dominerat, men frågan är om regionen nu håller på att få sitt första västland? En handfull kraftfulla steg i västlig riktning har tagits av Argentinas regering under Javier Milei.
Den 18 april besökte den argentinska försvarsministern Luis Petri Nato-högkvarteret Bryssel för att formellt ansöka om att bli global partner till militäralliansen. Artikel 10 i Nato-fördraget exkluderar icke-europeiska länder från att bli fullvärdiga medlemmar, så den globala partner-statusen är det närmaste alliansen som landet kan komma. Skulle man accepteras skulle Argentina erhålla samma ställning som de absolut viktigaste Nato-allierade som Japan, Sydkorea och Australien. Det enda latinamerikanska landet som hittills blivit global partner är Colombia.
Redan innan Javier Milei tillträdde som president meddelade han att landet inte skulle gå med i BRICS-gruppen.
Nato-ansökan är bara det senaste steget i Argentinas marsch västerut. Redan innan Javier Milei tillträdde som president den 10 december meddelade han att landet inte skulle gå med i BRICS-gruppen, samarbetet mellan Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika som uttalat försöker vara en motvikt till de traditionella ekonomiska maktstrukturerna dominerade av USA och Europa.
Mileis företrädare på presidentposten, peronisten Alberto Fernández, försökte få in landet i BRICS och såg samarbetet som ett sätt att få tillgång till fler internationella lån. Argentina anslöt sig också till det kinesiska infrastrukturprojektet Nya Sidenvägen 2022 och är den största låntagaren av alla latinamerikanska länder hos kinesiska banker – en skuld som den nya regeringen försöker betala av med hjälp av en, för Argentina, ny företeelse – budgetöverskott.
På det ekonomiska planet försöker Mileis regering också göra sig mindre beroende av kinesiska investeringar. Under de tidigare peronistregeringarna har det kinesiska bolaget Ganfeng Lithium fått köpa stora delar av Argentinas stora litiumtillgångar. Nu under Mileis upprepade möten med Elon Musk ska de ha pratat om att också få in stora amerikanska investeringar i litium-brytningen och möjligheten att bygga en ny Tesla-fabrik i Córdoba.
***
Att uppmuntra utländska direktinvesteringar är ett stort steg för Argentina där den dominerande politiska rörelsen, Peronismen, ända sedan dess grundande av Juan Perón under 40-talet varit inspirerad av den så kallade beroendeteorin. Det handlar om en marxistiskt inspirerad ekonomisk teori som gör gällande att utvecklingsländer, som Argentina, hålls tillbaka i sin ekonomiska utveckling av utländska investeringar och ojämlika handelsrelationer med industrialiserade länder. I-länderna exporterar högförädlade varor till höga priser medan u-länderna exporterar råvaror och enkla produkter till låga priser, vilket enligt teorin bibehåller relationen klyftan mellan rika och fattiga.
Utländska investeringar ses enligt beroendeteorin som en mekanism för att bibehålla beroendeförhållandet. Multinationella företag från i-länderna kan kontrollera viktiga sektorer i u-ländernas ekonomier, vilket leder till att vinsterna överförs till i-länderna istället för att stanna lokalt.
I Argentina var beroendeteorin särskilt inflytelserik under mitten av 1900-talet, men har fortfarande stöd, trots att teorin visat sig vara helt felaktig. Länder som Sydkorea och Taiwan har exempelvis uppnått betydande tillväxt och industrialisering trots att de varit inkopplade i det globala kapitalistiska systemet. När resten av världen rörde sig mot ökad frihandel försökte Juan Peróns auktoritära regim på 1940- och 1950-talet istället minska de utländska investeringarna i landet. Detta kompenserades genom att kraftigt subventionera inhemsk industri och självförsörjning, vilket ledde till att det tidigare rika landet fick en underutvecklad och ineffektiv ekonomi. Det är ett stort steg att nu öppna upp för investeringar från det mest kapitalistiska och därmed, enligt beroendeteoretikerna, det mest utsugande landet – USA.
Bara dagarna innan Argentina formellt ansökte om att bli global partner till Nato kom ett annat omvälvande besked – Argentina köpte 24 stycken amerikanska F-16 stridsflygplan från Danmark. Köpet binder Argentina teknologiskt till den amerikanska försvarsteknologiska sfären, vilket är ett stort steg, speciellt sett till att Argentina de senaste åren har förhandlat om att köpa stridsflyg från både Ryssland och Kina.
Köpet av F-16 binder Argentina teknologiskt till den amerikanska försvarsteknologiska sfären.
En viktig komponent i F-16-affären som kan vara lätt att missa är att försäljningen kräver Storbritanniens explicita godkännande, något som hade varit omöjligt under tidigare peronistiska regeringar som vägrat släppa krigsretoriken kring Falklandsöarna. Milei anser visserligen också, likt de absolut flesta argentinare, att Falklandsöarna, eller Malvinas som de kallas i Argentina, tillhör Argentina, men har en överlag mildare ton i frågan.
I början på maj erkände Milei det uppenbara faktumet att öarna kontrolleras av Storbritannien och presenterade en färdplan för att Argentina ska återfå dem, en plan som han menade kan ta decennier och inte ska innebära militär konflikt. Till skillnad från många tidigare argentinska ledare menar Milei att öarna inte kan överföras till Argentina utan att öbornas intressen respekteras. I en folkomröstning 2013 röstade 99,8 procent av invånarna för att fortsatt tillhöra Storbritannien. För att övertyga dem måste Argentina först, enligt Milei, bli ett framgångsrikt land med en välmående ekonomi.
Utöver köpet av stridsflyg kommer Argentina arbeta tillsammans med den amerikanska militären, som kommer bära delar av kostnaden, för att bygga upp en stark flottbas i Ushuaia vid Magellan-sundet på Latinamerikas södra spets. Potentiellt kan flottbasen användas till att skära av den södra länken mellan Stilla havet och Atlanten, en strategiskt ovärderlig position i händelse av global konflikt.
Slutligen är Argentina under Mileis regering det latinamerikanska land som tydligast stått på Ukrainas sida i kriget mot Ryssland. I mars skänkte Argentina militära helikoptrar till Ukraina som man tidigare köpt från Ryssland och Milei har utlovat att hålla ett latinamerikanskt toppmöte för att samla stöd till Ukrainas sak under 2024. Det totala värdet på Argentinas bidrag till Ukraina må vara blygsamt, vilket är förståeligt sett till att landet nästan är bankrutt, men retoriken kring suveränitet, självbestämmande och andra västliga värden är tydligare från Milei än många europeiska eller amerikanska ledare.
Mileis regering har alltså tagit många steg i en västvänlig riktning i försök att positionera sig, ekonomiskt och säkerhetspolitiskt, som det första latinamerikanska landet i västvärlden.