Jihadismexpert: ”Integrationen har ännu inte lyckats”

Rik Coolsaet är en av Europas ledande forskare om radikalisering och terrorism. Jag träffar honom på Belgiens motsvarighet till Utrikespolitiska institutet, Egmont Institute, i ett vårklätt Bryssel.

Vi inleder med att samtala om hur situationen är i Sverige. Jag berättar om hur kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke precis blivit av med ansvaret för att motverka radikalisering och hur hon i en TV-intervju blottlade att Sverige, trots flera års verksamhet med vår Nationella samordnare mot våldsbejakande extremism, inte har åstadkommit särskilt mycket. Vidare hur hon påstod att Umeå och Göteborgs kommun har varit framgångsrika i arbetet med dem som återvänt från IS när verkligheten är att Umeå inte har haft kontakt med en enda känd återvändare och att Göteborg, dit omkring 130 kända terrorresenärer har återvänt, haft kontakt med noll av dem.

– Sverige har en lång väg kvar innan ni når den medvetenhet om radikalisering som en del andra europeiska länder har varit tvungna att skaffa sig. Det är lätt att sitta kvar i problemformuleringar och gamla slentrianmässiga lösningar medan både kartan och verkligheten har ändrats, säger Coolsaet.

Hur skulle du vilja formulera början för det arbete som du och dina kolleger gör för att lära oss mer om radikaliseringen och hur vi bäst motverkar den?

– Den terrorism vi drabbas av i dag har sin nutida början 2001. Efter 11/9 blev amerikanerna angelägna att bekämpa terrorismen. Attackerna var en traumatisk upplevelse; angripna på sin egen mark och i New York, den mest kosmopolitiska staden i USA. Symbolen för det som var Amerika.

– Efter angreppet var amerikanerna inställda på att slå ut terrorismens ledning och infrastruktur. När vi européer började träffa och samarbeta med amerikanerna försökte vi lyfta in de bakomliggande orsakerna till terrorismen medan amerikanerna vi träffade var fokuserade på mer militära lösningar. Det var givetvis förståeligt med tanke på det som hänt. Men det blev under de första åren en skillnad mellan oss och dem i synen på hur vi bäst fortsätter kampen mot terrorismen.

Hur beskriver du då de olika synsätten på terrorismen?

– Det finns inom forskningen i huvudsak två grova indelningar av synen på terrorismen. För det första finns det en skola som anser att det huvudsakligen är de ideologiska faktorerna som är drivande. För det andra finns de som ser kontexten som mest intressant när vi försöker förklara terrorismen. Detta är en beskrivning av två ytterligheter, så klart. Där emellan finns de allra flesta som forskar om detta.

När började begreppet radikalisering att användas?

– Begreppet radikalisering började användas i EU, i ett internt dokument, 2004 för första gången. Det var i ett dokument där vi européer försökte föra in de bakomliggande orsakerna till terrorismen; vi når aldrig en begränsning av eller ett slut på terrorn om vi inte angriper också orsakerna till den.

Hur skulle du beskriva dagens terrorism och den kontext som du talar om?

– Radikalisering är en socialisationsprocess där gruppdynamik är viktigare än ideologi. Socialiseringen in i extremism och ibland även terrorism sker långsamt och är en krokig väg.

– I dag är de flesta terrorister födda och uppväxta i ett europeiskt land, de är inga invandrare. Utgångspunkten är att det är individer som plötsligt beslutar att begå terrorhandlingar. Och som alla individer befinner de sig i en kontext, i ett intellektuellt sammanhang. I den kontexten finns det push- och pullfaktorer. Förenklat kan det bäst beskrivas som att först finns det en miljö, ett sammanhang, där individen befinner sig – därefter kommer ideologin, i det här fallet salafismen, som leder till radikaliseringen. Sedan begår en del av dem som radikaliserats terrorhandlingar.

– Ideologin i sig räcker inte som förklaring. Om den hade gjort det, hur förklarar vi då att det exempelvis i Holland inte finns tillnärmelsevis så många terrorister som i Belgien, trots att den salafistiska ideologin ju är lika tillgänglig på nätet där som här? Det behövs förklaringar som återfinns i kontexten som uppenbarligen finns i Belgien men inte i Holland, så här långt. Det finns samma tillgång till ideologin men det blir olika utfall. Vi behöver kontextualisera terrorismen för att kunna förklara varför ideologin ibland blir avgörande för terrorhandlingarna.

– Jag tror det är lämpligt att tala om ett ”pussel”, ett radikaliseringspussel. Vi återfinner olika bitar, varav ideologin är en viktigt bit men inte den enda, bitar som till slut ger en bild som förklarar den enskildes val.

– I dag har vi också att göra med det som jag väljer att kalla för ”flashradicalisation”, blixtradikalisering. En person som du kan sitta och prata med, och han beter sig helt normalt, kan minuterna efteråt när han kommer ut på gatan sätta sig i en bil och köra in i en hop av människor för att döda. Hur förklarar vi detta beteende och vad gör vi för att stoppa det?

– I dag är terroristen oftast yngre, mindre kunnig om religionen och bär på mer personliga motiv och mindre ideologi. De lever ofta i utanförskapsområden där de också har sitt nätverk och sammanhang. I flera fall har de redan före det de begår terrorhandlingar sysslat med annan brottslighet. Det framstår mer och mer som att den här nya generationen av terrorister väljer terrorn som ett alternativ av flera. Det finns ingen rak linje för deras handlingar. De upplever sig också som diskriminerade; vad de än gör kommer de aldrig att accepteras av majoritetssamhället. De tror att det definitivt är bättre på andra sidan, exempelvis på IS-kontrollerat område. IS erbjuder lösningar på dessa upplevda och/eller verkliga problem.

Vad händer med alla de européer som har åkt för att strida för IS i Mellanöstern nu när IS besegras militärt?

– Många har dött och andra är fast där nere. De flesta som har återvänt hitintills är kvinnor. De som kommer att hamna i fängelse när de återvänder kommer ju en dag ut ur fängelserna, en del av dem förmodligen med samma övertygelser som de har i dag. Vi kommer förmodligen att få se mer av en terrorism på hemmaplan.

– Den stora frågan är om det är personliga motiv som driver dem till IS, och om då IS-alternativet är stängt, då kommer de förmodligen att vara kvar i våra förorter och vi kommer att få se mer av våld mitt i våra städer i Europa. Att ta sig till Syrien eller Irak är endast ett av flera alternativ som stått dem till buds och när detta alternativ stängs, vilka andra alternativ väljer de då?

– Vi ser också hur radikaliseringen kryper ned i åldrarna. Det är inte ovanligt med 12-14-åringar som har en väldigt svartvit omvärldsuppfattning och där åsikter som kännetecknar radikaliserade personer är vanligt förekommande.

Har integrationen lyckats eller kanske snarare misslyckats?

– Jag brukar säga att integrationen ännu inte har lyckats. Många tredje generationens invandrare har ju lyckats att integrera sig medan åtskilliga andra inte har gjort det. Hur det går med dem som växer upp i dag avgörs ju av den politik vi för. Vad jag menar är att det är viktigt att komma ihåg att integrationen, precis som alla andra frågor, inte är svart eller vit. Det är mycket mer komplext än så.

Vad kan vi då göra åt radikaliseringen?

– Jag tror det finns en rad av åtgärder. Åtgärderna måste vara lokala. Vi måste identifiera de individer som är i riskzonen och detta kan bäst göras lokalt. Till det behöver vi skräddarsydda avradikaliseringsprogram. På ett mer generellt plan behöver vi komma bort ifrån de svepande generaliseringar om grupper och om religion som ofta återkommer i debatten. Vi måste också separera diskussionen om islam i Europa, vilket är en annan och nog så viktig diskussion, från den om radikalisering; att föra in islam i frågan om radikalisering främjar endast polariseringen och därmed även radikaliseringen. Slutligen är säkerhetsarbetet mellan länderna viktigt, att information delas mellan ländernas berörda myndigheter.

Vilka är de största farorna i den närmaste framtiden?

– En stor och överhängande fara är den polarisering som finns i debatten och i samhället; salafismen och jihadismen frodas i ett polariserat klimat. När den politiska mitten kläms och utanförskapet ökar tilltar lösningar som i alla andra fall skulle te sig som de extrema alternativ de egentligen är. Salafismen blir en ”rimlig” utväg när polariseringen ökar. På det sättet spelar nationalpopulismen och terrorismen varandra i händerna.

Intervjun gjordes av Ulf Öfverberg, ordförande i Samfundet Sverige-Israel i Stockholm.