Jobbreformen som borgerligheten glömde

Konstant medial kritik, snudd på bisarra granskningsreportage, höjda ögonbryn om höga kostnader och fiaskoliknande resultat. Så minns jag bildsättningen av Arbetsförmedlingen för några år sedan.

Detta var tiden då det uppdagades att den interna ”förnyelseresan” som ledningen beslutat att genomföra krävde konsultstöd, till den nätta kostnaden om drygt 100 miljoner. SVT blottlade samtidigt, på bästa sändningstid, iögonfallande brister i paradtjänsten ”Job skills”.

Statliga granskningsorgan som Riksrevisionen och Inspektionen för arbetslöshetsförsäkring (IAF) turades om att leverera kritiska rapporter, den ena värre än den andra. De handlade om allt från bristande kontroller till svaga resultat i såväl insatser som i matchningsanalyser. Röster ifrågasatte till och med myndighetens själva existensberättigande.

Gick det ens att ha kvar en myndighet med så låg tillit?

Den erfarne opinionsanalytikern Toivo Sjörén konstaterade i Almedalen 2017 att endast en (1) procent av svenska folket hade förtroende för myndigheten. Gick det ens att ha kvar en myndighet med så låg tillit, undrade Sjörén. 

Det var få som såg det som rimligt att statens totala utgifter för arbetsmarknadspolitik uppgick till 80 miljarder kronor och att en myndighet med en personalstyrka på (nästan) 13 000 personer, fördelade på nära 300 fysiska kontor genererade så dåliga resultat.

Svenskt Näringslivs åtgärdsprogram, som jag själv var med att utforma, innebar ett större åtagande för fristående aktörer, bättre styrning och kontroll. Kostnadskostymen skulle minska, effektiviteten öka och skattekronorna skulle värnas.

Politiken svarade med besked. Samtliga borgerliga partier skrev under en debattartikel i Sveriges största morgontidning. Tema: lägg ner Arbetsförmedlingen (i vart fall i dess nuvarande form). En tydlig riksdagsmajoritet med stöd av SD hade dessutom klubbat en liknande inriktning året före.

Veckan före riksdagsvalet kablade slutligen Sveriges Radio ut nyheten att personalen vid Arbetsförmedlingen förmedlade endast 1,5 procent av samtliga jobb på svensk arbetsmarknad. Twitter gick i spinn.

Allt var klappat och klart för en reformering. Ready, set and go. 

Efter de rekordlånga regeringsförhandlingarna som följde på riksdagsvalet 2018 drev Centerpartiet i Januariavtalet med emfas igenom att Arbetsförmedlingen skulle reformeras i grunden. Avtalet slog fast att myndigheten skulle finnas kvar, men med ett renodlat fokus på myndighetsutövning, bedömning, kontroll och digital infrastruktur. Matchningen skulle utföras i ett valfrihetssystem av fristående aktörer. Bollen var satt i rullning.

***

Trots väl förberedda förslag, ett gynnsamt opinionsläge och en tydlig problemställning nöttes ambitionerna ner i processen som följde. Arbetsförmedlingens oförmåga och sannolikt även ovilja att genomföra genomgripande förändringar enligt Januariavtalet bidrog. Och när regeringen Löfven föll i juni 2021 föll även Januariavtalet. Då slutade bollen att rulla.

De flesta var överens om att en kostnadsjustering i Arbetsförmedlingen var högst befogad. En förflyttning till mer digitala tjänster skulle genomföras. Men när väl kontoren på vissa platser i vårt avlånga land avvecklades började partierna få kalla fötter.

Ängsliga politiker började att darra på manschetten. 

Medielogiken vände. Journalisterna fick vittring när ängsliga politiker började darra på manschetten. 

Det spelade ingen roll att myndigheten på eget initiativ hade påbörjat en förändring med fokus på digitalisering som också innebar en justering av kontorsnätet. Nu höjdes röster runtom i kommunsverige om ”vita fläckar” och att kommunerna mer eller mindre skulle gå under utan de tidigare ifrågasatta förmedlingskontoren.

De existerande matchningsinsatserna från fristående leverantörer med goda meriter justerades och bytte namn, från ”STOM” till ”KROM”. Förvisso med mer resurser och lovvärda resultatmodeller, men fortfarande bara en bråkdel av myndighetens verksamhet. Mer än så blev det inte med vad som då kallades ”Sveriges största förvaltningsreform”. 

***

Efter åren med Januariavtalet övergick bollen till regeringen Kristersson. I Tidöavtalet talas det om att regeringen ska utforma en ”effektiv arbetsmarknadspolitik”. Så långt allt gott.

Men den politiska riktningen så här långt in i mandatperioden vad gäller Arbetsförmedlingen andas i allt väsentligt status quo. Den nya arbetsmarknadsministern Johan Pehrson (L) verkar inte vilja förändra något i grunden och kungjorde initialt att myndigheten efter reformeringen, skulle få ”arbetsro”. Möjligen är det nyligen presenterade uppdraget till Statskontoret att granska Arbetsförmedlingens användning av förvaltningsanslaget ett tecken som går i andra riktningen. Vad det blir för praktiska resultat av detta återstår dock att se.

I stället genomförde regeringen i statsbudgeten för 2024 en kostnadsbesparing med kirurgisk precision riktad mot fristående aktörer. Varför skala ner den insats som är myndighetens största och viktigaste när det gäller att få arbetslösa i jobb? Det viktigaste resultatet av reformeringen, nämligen att privata matchningsaktörer nu har en viktigare roll i matchningen, åderlåts. Om inte förutsättningarna stärks riskerar insatsen ”Rusta och matcha” att dö sotdöden, trots goda resultat. 

Regeringen styr tillbaka arbetsmarknadspolitiken i de gamla hjulspåren.

I stället får Arbetsförmedlingen mer pengar för att upprätthålla egen verksamhet. Tillskottet till myndighetens förvaltningsanslag i budgetpropositionen för 2024  är 200 miljoner kronor för att Arbetsförmedlingen ånyo ska kunna anställa fler arbetsförmedlare.

I Arbetsförmedlingens regleringsbrev för 2024 ger regeringen dessutom ett specifikt uppdrag till myndigheten att, med egen personal, lokalt och regionalt matcha långtidsarbetslösa mot jobb. Uppdraget går stick i stäv med grundtanken i reformeringen och är därför minst sagt iögonfallande. Regeringen styr tillbaka arbetsmarknadspolitiken till de gamla hjulspåren.

Rapporterna fortsätter att komma, men numera utan större medialt genomslag. För en tid sedan visade Riksrevisionen att 18 miljarder kronor per år läggs på lönesubventioner, där sannolikheten för dödsviktsförluster är stor. Tidigare i höstas redovisade Inspektionen för arbetslöshetsförsäkring (IAF) ånyo brister i Arbetsförmedlingens kontroller.

Arbetsförmedlingen står alltjämt med lägst förtroende av samtliga myndigheter i Sverige. Och vad är kostnaden för hela politikområdet för 2024? 80 miljarder kronor? Nej, nuförtiden uppgår det till 92 miljarder kronor. 

***

Sverige har lägst tillväxt i EU och tillhör de länder i unionen med högst arbetslöshet. Samtidigt görs gigantiska investeringar i norra Sverige, men de hackar på grund arbetskraftsbrist. Skellefteå kommun har satsat stort på korta utbildningar för vuxna för att kompetensförsörja satsningarna som sker lokalt. Det är främst yrkesutbildade, till exempel maskinoperatörer på gymnasial nivå, som behövs. Men deltagare till utbildningarna saknas. Samtidigt är försöken att locka arbetslösa norrut knappast någon succé. Vad blir regeringens svar? Jo, de spär på arbetskraftsbristen genom att begränsa arbetskraftsinvandringen, just i de kompetensskikt som behövs som mest. 

Politiker hoppas nu i första hand på intern förändring inom Arbetsförmedlingen framför mer genomgripande reformer, vilket blev tydligt på ett seminarium i Näringslivets Hus i höstas. Mandatperioden går fort. En borgerlig regering borde utnyttja den faktiska reformpotential som finns i jobbpolitiken. Skattemedel ska användas effektivt. Den här frågan är unfinished business. Och det finns ett solitt parlamentariskt stöd för en renodling av myndighetens verksamhet och stärkt effektivitet i arbetsmarknadspolitiken.