Ekonomi Reportage
Gör som Tyskland och tillåt fler enkla jobb
Tysklands minijobs-reform ledde till sänkta trösklar, fler enkla jobb och EU:s lägsta arbetslöshet. Minijobben pekas ut som både fattigdoms- och kvinnofällor, men är så populära att inte ens vänstern vågar driva ett avskaffande, skriver Albin Zettervall från Berlin.
Lägre ingångslöner, enkla jobb och alternativa anställningsformer diskuterades häftigt för snart tio år sedan. Den tyska anställningsformen minijobs, stod särskilt i rampljuset. Både Svenskt Näringsliv och borgerliga ungdomsförbund drev på om att införa en sådan typ av anställningsform i Sverige, vanligen med argument om mer flexibilitet och lägre anställningskostnader. Men debatten om både minijobs och ingångslöner har de senaste åren långsamt ebbat ut.
Därför reste jag till Berlin och intervjuade arbetsmarknadsexperter från olika politiska läger för att ta reda på mer om minijobs-reformens för- och nackdelar, hur systemet ser ut idag och om Sverige kan ta lärdom av tyskarna.
För tjugo år sedan stod Tyskland med en skyhög arbetslöshet, omfattande kostnader i socialförsäkringssystemet, avtagande konkurrenskraft och en tilltagande legitimitetskris för hela den tyska välfärdsstaten. I tidskriften The Economist kallades Tyskland för Europas sjuke man.
I tidskriften The Economist kallades Tyskland för Europas sjuke man.
Den tyska regeringen under socialdemokraten Gerhard Schröder rekryterade Volkswagens personalchef Peter Hartz för att genomdriva fyra omfattande reformpaket. De så kallade Hartz-reformerna borgade för en tydlig arbetslinje i socialförsäkringssystemet, en effektivare tysk arbetsförmedling, ett skattesystem tydligare inriktat mot att främja företagande och mer flexibla regelverk i de system som omgärdar arbetsrätten.
Arbetslösheten tillhör i dag EU:s lägsta med cirka tre procent. Företagen är desperata efter arbetskraft. Under 2023 kommer regelverket för arbetskraftsinvandring att lättas upp för att möta dels efterfrågan på arbetskraft här och nu, dels förbereda samhället för en tydlig demografisk utmaning när allt färre ska försörja fler.
Berättelsen om minijobben tar egentligen sin början före Hartz-reformerna. Men de regelförändringar som skedde under Hartz-åren – tillsammans med sjösättande av myndigheten Minijob-Zentrale – gjorde att antalet ökade kraftigt efter 2003. Minijobben får därför anses vara en av flera centrala Hartz-reformer som förklarar Tysklands jobbmirakel de senaste tjugo åren.
Minijobben är en anställningsform om deltidsarbete i Tyskland som vid reformens införande innebar att en anställd kunde arbeta upp till 15 timmar per vecka och erhålla 400 euro per månad skattefritt. En person kan ha flera minijobs samtidigt. Arbetsgivaren betalar cirka 30 procent i arbetsgivaravgift, i stället för 20 procent som är fallet för tillsvidareanställningar.
Drygt 7 miljoner tyskar har ett minijobb – vanligen i mindre företag i servicerelaterade sektorer. Drygt hälften av dessa arbetar enbart med minijobb, knappt andra hälften har minijobb som ett extrajobb. Reformen administreras av myndigheten Minijob-Zentrale i Essen.
***
Minijobs-reformen har debatterats intensivt under dessa två decennier. På ena sidan står argument om flexibilitet och en möjlighet för företagen att möta produktionstoppar. Minijobbaren får samtidigt möjlighet att bidra i arbetslivet med en skattefri inkomst som upplevs som positiv för många – inte minst studenter, pensionärer, hemmafruar samt tidigare arbetslösa. Minijobben ses också som en brygga till mer stadigvarande jobb.
På andra sidan står kritiker som skjutit in sig på det faktum att deltagarna inte omgärdas av samma trygghetsförmåner som tyska medarbetare med tillsvidareanställningar. De menar vidare att reformen inte alls är en språngbräda för arbetslösa, utan snarare en ändstation för den enskilde och som dessutom medverkat till att cementera en stor låglönesektor. Dessutom medför systemet stora marginaleffekter i skattesystemet, som tycks närmast omöjligt att fullt ut justera för.
Den allmänna uppfattningen är att reformen är för populär för att avskaffas.
I dag är dock minijobb ett självklart inslag på den tyska arbetsmarknaden. Minijob-Zentrale som myndighet firar 20 år i dagarna. Reformen är mycket populär, inte minst bland de arbetstagare som nyttjar den. Den intensiva debatten har avtagit, samtidigt som den nya vänstermitten-regeringen i Berlin nyligen gjort endast justeringar i regelverket som gör att minijobb knappast kommer att försvinna från kartan. Den allmänna uppfattningen är att reformen är för populär för att avskaffas.
Inkomsttaket och antalet tillåtet arbetade timmar har förändrats ett par gånger sedan 2003, från 400 euro skattefritt per månad med en arbetstidsbegränsning på 15 timmar i veckan till 520 euro och cirka 10 timmar i dag. 15 timmar var från början den specificerade gränsen, men sedan Tyskland införde minimilön 2015 har antalet arbetade timmar justerats efter det. Minimilönen har höjts på 8 år från 8,5 till 12 euro i timmen. Eftersom minimilönen även gäller för minijobben har det lett till att taket för hur mycket man ska tjäna reglerar hur många timmar man får jobba. Trots att minimilönen höjts och inneburit ökade kostnader för arbetsgivaren har antalet minijobb inte minskat, vilket möjligen kan förklaras av den enorma arbetskraftsbrist som råder i Tyskland.
***
Minijobbare kan delas in i två grupper. 4,2 miljoner arbetar enbart genom ett eller flera minijobb, vilket motsvarar cirka 10 procent av samtliga jobb i Tyskland. Den andra gruppen är de 3,2 miljoner som har ett minijobb som extrajobb, vanligtvis vid sidan av ett reguljärt arbete eller studier. Av alla minijobbare är det cirka en miljon som är äldre än 65 år, en miljon som är under 25 år, och totalt cirka en miljon är kategoriserade som utrikes födda.
Service-, besöksnäring-, detaljvaruhandel- och omsorgssektorer står för den stora merparten av jobben. Här finns också företag som arbetar med reparationer, underhåll och till viss del tillverkning. Arbetsplatserna kännetecknas av att de vanligen är små- och medelstora företag som omfattar 3 av 4 arbetsgivare. Uppskattningar visar att ju mindre företagen är, desto mer frekventa anställare av minijobbare är de.
Ungefär 300 000 minijobbare återfinns i hushållsnära tjänster. En ny reglering som kom genom Hartz-reformerna ökade volymerna med det dubbla i hushållen. Mycket talar för att reformen har haft liknande effekt som den svenska RUT-reformen – nämligen att göra tidigare svarta jobb vita.
Bland den vanligaste kritiken mot reformen är att de med minijobb fastnar i dem, och inte tar sig vidare till den mer reguljära arbetsmarknaden. Särskilt hemmafruar riskerar att fastna i en “kvinnofälla”, enligt kritiker. Det är dock viktigt att ha med sig att en stor del av de som arbetar i minijobb, hemmafruar, studenter och pensionärer, endast vill ha ett deltidsarbete, och endast cirka 10 procent av minijobbare är öppet arbetssökande.
De flesta är minijobbare i mindre än ett år, och enbart 12 procent har haft minijobb längre än sju år. I Berlin träffade jag Astrid Pape, arbetsmarknadsexpert vid Arbetsgivarorganisationen BDA, som menar att det finns tydliga språngbrädeeffekter. En av tre minijobbare går vidare till reguljär sysselsättning, varav 40 procent går vidare till tillsvidareanställningar hos sin befintliga arbetsgivare. När jag intervjuade Martin Koppernock, som ansvarar för minijobb vid tyska socialförsäkringsdepartementet i Berlin, indikerade han att reformen sannolikt haft effekter på att minska långtidsarbetslösheten, men att det är svårt att dra för stora växlar på minijobb som enskild reform.
På frågan om minijobb bryter utanförskap menar Pape att de är särskilt vanliga bland utrikes födda män, men mindre bland för kvinnor. Det finns dock ingen strategi från den tyska regeringen att använda minijobb för att få nyanlända i jobb, enligt Koppernock. Samtidigt är integrationen av nyanlända syrier som kom år 2015 otillfredsställande. 50 procent av dessa lever på motsvarande försörjningsstöd.
Den vänsterlutande kritikern Markus Grabka, vid forskningsinstitutet DIW, pekar på de blygsamma generella genomströmningarna från minijobb till den reguljära arbetsmarknaden. Empiri från Bayern visar på svaga sysselsättningseffekter. DIW:s egna analyser, som mäter 30 000 personers arbetssituation via omfattande paneler, ger vid handen att personer med denna typ av “låglönejobb” förblir i samma inkomstsegment även efter fem år. Ytterst har Hartz-reformerna medfört en permanent låglönesektor där “prekariatet” står utan trygghet, menar Grabka.
Även mer högerinriktade röster pekar på problem. Holger Schäfer, senior nationalekonom vid forskningsinstitutet IW Köln, menar exempelvis att många med minijobb bör kunna arbeta mer. Ett särskilt problem är hushåll där maken uppbär reguljär sysselsättning och även makan omfattas av försäkringarna. Det innebär att ett viktigt argument för kvinnan att gå vidare från ett minijobb saknas. Den tyska sambeskattningen gör det också gynnsamt för hushållet.
Faktum är att 80 procent av kvinnorna säger att valet är frivilligt – att det alltså inte är en kvinnofälla – och att de är nöjda med sakernas tillstånd, även om effekten på pension och försäkringsskydd långsiktigt kan vara till nackdel för dem. Enligt Schäfer gör också 80 procent frivilligt en så kallad “opt out” från pensionsinbetalning – och får ut pengarna i ersättning istället.
Trots det menar arbetsgivarorganisationen BDA att reformen gör att kvinnor aktiverar sig mer än tidigare, och att det kan ha en bäring på det stadigt uppåtgående arbetskraftsdeltagandet i Tyskland.
Kritiker pekar även på att minijobbare “tar” jobb som annars hade blivit till ett mer reguljärt arrangemang. Det argumentet har betydande svagheter: antalet tillsvidareanställningar har utvecklats starkt sedan Hartz-reformerna. Nu uppgår jobben till “all time high”, enligt Pape vid BDA. Samtidigt står antalet minijobb kvar på ungefär samma nivå.
Både kritiker och tillskyndare av reformen konstaterar att Tyskland måste öka såväl arbetskraftsutbudet som antalet arbetade timmar för att klara av landets demografiska utmaningar. I detta ryms både önskemål om att fortsatt främja kvinnors arbetskraftsdeltagande och att personer med reguljär sysselsättning, som till exempel sjuksköterskor som har minijobb som extrajobb (på grund av den fördelaktiga skatteprofilen) faktiskt slutar med det och fokuserar på att utföra det mer produktiva arbetet i högre utsträckning.
***
I Tyskland är diskussionen om utanförskap inte närvarande på samma sätt som i Sverige. I stället är det demografiska utmaningar som beskrivs som det långsiktigt stora problemet.
I Tyskland är diskussionen om utanförskap inte närvarande på samma sätt som i Sverige.
Tysklands minijobb är ingen perfekt reform, och att helt kopiera dagens tyska modell till Sverige vore inte enkelt, och troligen inte heller önskvärt. Tysklands arbetsmarknad och socialförsäkringssystem har betydande skillnader mot Sverige.
En stor skillnad är att tyska arbetstagare vanligtvis betalar egenavgifter till socialförsäkringssystemet. På grund av att minijobbare inte betalar egenavgifter (tillsammans med att de är undantagna inkomstskatt) har det i vart fall innan införandet av minimilöner lett till lägre löneanspråk, vilket medfört en lägre kostnad för arbetstagare. Ett annat exempel är att de små företagen, som är mest sannolika att anställa minijobbare, är undantagna den tyska motsvarigheten till LAS. Risktagandet som en anställning innebär är därför mycket lägre än i Sverige.
En annan väsentlig skillnad mellan Tyskland och Sverige är kvinnors deltagande på arbetsmarknaden. I Sverige skulle minijobb varken vara en språngbräda in på arbetsmarknaden för hemmafruar eller riskera att skapa de inlåsningseffekter för kvinnor, som exempelvis Holger Schäfer varnar för.
När diskussionen om minijobb lyftes i Sverige bottnade argumentationen i att Sverige behöver sänkta trösklar till arbetsmarknaden, framför allt för att få in nyanlända och lågutbildade på arbetsmarknaden. Det är fortfarande något som Sverige är i starkt behov av, eftersom att Sverige har lägst andel enkla jobb i EU. Det beror främst på att det är väldigt dyrt att anställa i Sverige, mest på grund av höga ingångslöner och höga arbetsgivaravgifter.
Historiskt har det varit de svagare grupperna på arbetsmarknaden som drabbas hårdast när jobben blir färre.
En svensk version av minijobb skulle kunna göra det enklare för ungdomar, studenter och pensionärer att dryga ut små inkomster, vilket i sig vore välkommet. Samtidigt bör en sådan reform vara utformad för att i så hög grad som möjligt minska utrikes föddas utanförskap. Ett minijob skulle inte innebära att man direkt blir självförsörjande, men beroendet av det offentliga skulle minska, och fler skulle få möjligheten att komma in på arbetsmarknaden och bryta passivitet. Även om arbetsmarknaden än så länge har stått sig stark i den begynnande lågkonjunkturen börjar varsel om uppsägningar att öka. Historiskt har det varit de svagare grupperna på arbetsmarknaden som drabbas hårdast när jobben blir färre.
Om Sverige ska genomföra en minijobbreform vore det därför nödvändigt att det leder till betydligt lägre kostnader för arbetsgivare, förslagsvis genom att tillåta lägre löner som till viss del kan kompenseras genom att ta bort inkomstbeskattningen. Ett införande bör inte heller belasta statskassan, då det troligen skulle vara personer med redan låg aktivitet på arbetsmarknaden som skulle “subventioneras” med avskaffad inkomstskatt. En begränsning av antalet jobbade timmar skulle också innebära att den reguljära arbetsmarknaden med parterna troligen inte skulle hotas.
Regeringen har inte signalerat några stora strukturreformer såsom förändrad arbetsrätt, höjda grundavdrag eller minskad arbetsgivaravgift. Finansminister Svantesson är passiv till större reformer med hänvisning till inflationen, och arbetsmarknadsministern Pehrson verkar sakna inspiration. Samtidigt ökar antalet arbetslösa och färre arbetsgivare annonserar efter arbetskraft. En import av Tysklands minijobbmodell vore väl värd att undersöka.