Johan Norberg: Timbros uppdrag är evigt

 

Med sitt blonda hårsvall och vinnande leende blev Johan Norberg runt millennieskiftet känd för stora delar av svenska folket som återkommande gäst i TV:s morgonsoffor. Boken Till världskapitalismens försvar, där han sammanfattade sina argument från debatten, blev en stor försäljningssuccé, även internationellt, och har översatts till ett tjugotal språk. Den blev en språngbräda till en livslång karriär som författare och debattör för den marknadsliberala saken.

Under det förra århundradets sista år var den globaliseringskritiska vänstern på frammarsch. Kapitalismen hade vid det laget firat stora triumfer under det årtionde som gått sedan Berlinmuren fallit och det kommunistiska östblocket imploderat. Kampen mot globalisering och frihandeln blev ett sätt för den nya vänstern att hitta en väg ut ur detta trauma.

– Ska man förklara det för dem som inte var med då så var det ungefär som Trump och alternativhögern och alla främlingsfientliga partier tillsammans, fast från vänster. Det var en enorm kraft i den utmaningen mot marknadsekonomin. Vänstern behövde stöpa om sig efter besvikelsen över realsocialismens fall och blandades upp med olika typer av gröna rörelser och protektionistiska rörelser av olika slag. Det blev nästan snudd på en folkrörelse, med väldiga protestmöten mot alla typer av internationella samarbeten, särskilt när det handlade om frihandel.

Attac mot marknadsekonomin

Spjutspets för denna internationella rörelse var en fransk anti frihandelsorganisation som hette Attac. På dess program stod kritik mot frihandel och globalisering, men dess utgångspunkt var en socialistisk utmaning mot kapitalismen som sådan. I Sverige leddes organisationen av America Vera-Zavala, på senare år känd som dramatiker och opinionsbildare. Hon och Norberg kom att personifiera globaliseringsstridens båda läger, och de två meningsmotståndarna åkte till och med ut på debatturné runtom i Sverige.

– Ja, det blev så till slut. Jag var ute på alla möten som jag kunde komma åt, för att ta striden på vänsterns hemmaplan. Det blev väldigt många debatter med Attacpersonligheter och andra. America Vera-Zavala och jag hamnade i alla frukosttv-soffor. Det var i samband med en av de debatterna som en förläggare på förlaget Pocy, Rickard Herold, såg oss ihop och tyckte att vi hade en bra dynamik. Han menade att vi lät sakfrågorna stå i centrum för debatten i stället för att ägna oss åt personangrepp och smutskastning.

Resultatet blev en bok, där Norberg och Vera-Zavala besvarade samma frågor fast från varsitt perspektiv, och en debatturné. De många debatterna mynnade också ut i den tidigare nämnda boken Till världskapitalismens försvar.

– Bakgrunden till den var att jag var ute så mycket i de här debatterna och fick en känsla av att personerna som jag mötte drevs av en väldig passion och energi, men att de inte alltid hade koll på hur samhällsekonomi och världsekonomi fungerar. Det innebar att man faktiskt kunde göra skillnad genom att komma till dem och förklara detta. ”Om ni vill att världens fattiga ska få det bättre, då är svaret mer marknad och mer frihet, inte mindre”.

– Det kändes som att jag gjorde nytta när jag tog de här debatterna, men jag kunde inte vara överallt samtidigt. Då tyckte Mattias Bengtsson som var VD att jag borde sammanfatta alla argument i en bok. Den är skriven i stridens hetta, som ett svar på de argument som jag mötte i debatterna.

Vilhelm Moberg

Det var dock en helt annan typ av bok som gjorde att Norberg först hamnade på Timbro. Som ung student vid Stockholms Universitet hade han skrivit en kulturartikel i Dagens Nyheter om att Vilhelm Moberg inte alls ska betraktas som en arbetarrörelseförfattare, utan tvärtom som en radikal, individualistisk frihetsvän. Artikeln lästes av Timbros dåvarande VD PJ Anders Linder som hörde av sig och ville att Norberg skulle skriva något på temat för Timbros räkning.

– Han ville att jag skulle skriva en rapport eller något liknande, men det blev en bok i stället. Den boken gick ganska bra och skapade ganska mycket debatt. Då undrade han om jag inte ville skriva en bok till, vilket gav mig möjligheten att skriva min drömbok, nämligen en bok om den svenska liberalismens historia.

Efter boken Den svenska liberalismens historia började Norberg att arbeta halvtid på Timbro, bland annat som redaktionssekreterare för Smedjan, som redan då gått över till nättidning från att tidigare ha getts ut ii tryckt form, under ledning av Carl Rudbeck.

Resan till Timbro hade inletts redan på högstadieskolan i Hässelby i västra Stockholm, där Norberg tillsammans med några kamrater hade grundat ett anarkistiskt parti som ställde upp i skolvalet.

– Eftersom alla auktoriteter, alla lärare och föräldrar, tyckte att vi hade väldigt konstiga idéer, så sökte vi med ljus och lykta efter någonting som kunde visa att det inte bara är tonåringar som kan tycka att frihet är bra.

De letade på det lokala biblioteket efter litteratur, men fann mest böcker som var emot nyliberalism och marknadsekonomi, som kritiserade Hayek och Smith och andra liberala tänkare.

– Men vi fick i alla fall upp ögonen för att det fanns några därute som också var desperatliberala.

Under gymnasieåren och vid universitetet slukade Norberg litteratur från Timbro och Ratio och engagerade sig även i nyliberala Frihetsfronten, där han gjorde allt från att hantera evenemang och talarkvällar till att stå i baren på svartklubben. Mellan Timbro och Frihetsfronten fanns enligt Norberg en ömsesidig känsla av nyfikenhet och rivalitet.

– Vi dissade Timbro för att vi tyckte att det var lite för mesigt och lite för moderat. Att de inte ville dra konsekvenserna av de radikala idéer som fanns i böckerna som de gav ut. Timbro å sin sida varnade för att Frihetsfronten var lite för far out, men jag tror att bakom kulisserna så fanns det nog rätt mycket personöverlappningar.

Idéer framför sakpolitik

För Norberg har opinionsbildningen hela tiden handlat om de principiella, grundläggande striderna.

– Det vi ofta sade var att vårt viktigaste uppdrag är det eviga uppdraget, nämligen att ständigt förklara grunderna för den liberala demokratin och fria marknadsekonomin. Att förklara det för varje generation om och om igen. Det var det huvudsakliga uppdraget för Timbro och grunden för allt det som vi gjorde. Det skulle vara en ram för vår verksamhet och också begränsa den på något vis.

– Vi skulle inte vara ute i alla frågor, utan i sådana frågor där vi trodde att vi skulle kunna påverka opinionen och som kunde illustrera våra resonemang på ett mer grundläggande sätt. Det handlade med andra ord inte så mycket om de dagspolitiska striderna, utan snarare om att försöka förmera effekten genom att ta de strider som hade störst principiell betydelse.

”Vårt viktigaste uppdrag är det eviga uppdraget, nämligen att ständigt förklara grunderna för den liberala demokratin och fria marknadsekonomin.”

Kampen mot antiglobaliseringsvänstern blev en framgång för Timbro och för Johan Norberg personligen. Med Till världskapitalismens försvar som översattes till många språk fick han en marknad i flera länder.

– Den var i sig ett bevis för att globaliseringen var ett faktum. Jag reste runt i världen och talade om den och mötte precis samma argument på många olika ställen. Jag blev ett namn i flera länder och på sikt ledde det till att jag kunde skapa min egen plattform som frilansförfattare och föreläsare på olika håll.

För svensk del förlorade antiglobaliseringsvänstern sin kraft och det folkliga stödet i samband med Göteborgskravallerna 2001. Fram till dess hade det varit vanligt att företrädare för Socialdemokraterna som Göran Persson och Leif Pagrotsky hyllade vänsteraktivisterna för deras engagemang, men när maskerade våldsverkare dök upp en masse och slog sönder centrala Göteborg blev det omöjligt att försvara längre.

– Göteborgskravallerna hade en väldig effekt för att misskreditera antiglobaliseringsrörelsen i de flestas ögon. Det var kluvet för vår del. Vi ville ju inte bara att de skulle misskrediteras, vi ville ju också att folk skulle se att de hade fel i sak, inte bara att de kastade stenar. Vi försökte utnyttja den nya situationen och säga att det farligaste inte är de kastade stenarna, utan deras idéer, om de skulle genomföras på allvar.

Precis som att sakpolitiken inte var Timbros huvudsakliga fokusområde var de politiska partierna inte Timbros primära målgrupp.

– Det var inte kring dem som världen snurrade för oss. Däremot var relationen god med de flesta borgerliga partier, och det fanns ett ömsesidigt intresse. Många därifrån kom på evenemangen och läste det vi gav ut. Det fanns också personöverlappningar, personer från Timbro som fortsatte i partierna, men det fanns inget organiserat samarbete.

En person som trots allt betydde mycket för Timbros arbete gentemot de borgerliga partierna var Ulf Kristersson, som var marknadschef på Timbro när Johan Norberg började arbeta där.

– Det var det första som hände när jag kom till Timbro, han bjöd på lunch. Längre tillbaka, före min tid, tror jag att Timbro hade stor betydelse för att överbrygga motsättningarna som fanns mellan de borgerliga partierna. Det var ett ekumeniskt arbete för att få människor att se bortom sin egen partiorganisation.

– Jag kommer ihåg att det ekumeniska arbetet var väldigt kontroversiellt. Jag hörde äldre moderater som trodde att Kristerssons mål var att avskaffa partierna. Utan det ekumeniska arbetet som Timbro gjorde är jag inte säker på att man hade lyckats etablera de långsiktiga personbanden som gjorde att bildandet av Alliansen gick så friktionsfritt som det gjorde.

Ett parti som kanske mer än något annat har förändrats i Timbrovänlig riktning sedan Johan Norberg arbetade på Timbro är Centerpartiet, som ännu i slutet av 90-talet befann sig långt till vänster i ekonomiska frågor, och huvudsakligen intresserade sig för landsbygd och jordbrukspolitik.

– När jag kom till Timbro betraktade jag Centerpartiet som bland de sista som jag skulle kunna tänka mig att rösta på. Så ser det inte ut i dag och det säger mer om hur Centern har förändrats än om hur jag har förändrats, skulle jag säga. Att något började hända märktes dock på den tiden i deras ungdomsförbund och högskoleförbund, som plötsligt började dyka upp på Timbros möten och började läsa Timbrolitteratur. Plötsligt fick vi veta att man debatterade Hayek i Centerns högskoleförbund, där man hade fördomen att de bara pratade om konstgödsel och dieselpriser.

Nya konfliktlinjer

I dag är Johan Norberg en etablerad röst i den svenska offentligheten, med fasta uppdrag för stora medier som Dagens Nyheter, Aftonbladet och Sveriges Radio. Det är något som han inte hade kunnat föreställa sig under sin tid på Timbro.

– Jag skriver i Aftonbladet regelbundet som stående kolumnist och jag skriver i DN Kultur. Hade jag fått hör 2003 att jag skulle göra det skulle jag ha trott att jag hade fått en haschpsykos eller något. Det var fullkomligt osannolikt. På den tiden var Aftonbladet och DN Kultur något slags huvudfiender.

Att han numera är välkommen in i de mediala finrummen tror han beror på dels att medielandskapet har förändrats, dels att konfliktlinjerna i debatten ser annorlunda ut i dag.

– Det är andra frågor som står i centrum. På den tiden såg de mig som att jag är för fria marknader och därmed tillhör jag den andra sidan. Men jag har ju två ben som jag står på: jag är för fria marknader och jag är för personlig frihet. Just nu pågår det stora kulturkriget om invandring, nationen, tradition, vet hut-frågor på olika sätt, och då är det gott om folk till vänster som verkar tycka att de där nyliberalerna är nog inte så dumma ändå, jämfört med vad som kom efter. Gentemot det nya reaktionära hotet med Trump och Le Pen så blir det plötsligt så att vi har en gemensam fiende och även om vi inte alltid är fiender mot exakt samma saker i den rörelsen så blir det lätt att ens fiendes fiende är ens vän.

En fråga som blivit helt central för förskjutningen av konfliktlinjerna är migrationen, en debatt där Johan Norberg spelat en central roll.

– När jag tänker tillbaka på vad det var som vi gjorde i migrationsfrågorna på den tiden som jag var på Timbro så var det två stycken budskap som vi förde fram ständigt och jämnt: Det ena var ett grundläggande ljust och positivt perspektiv på migration. Att människor rör sig och alltid har rört sig och att det är bra. Att människor söker sig till platser och ekonomier där de trivs bättre och kan skapa mer, där de mår bättre och kommer undan förtryck och fattigdom.

”Människor söker sig till platser och ekonomier där de trivs bättre och kan skapa mer, där de mår bättre och kommer undan förtryck och fattigdom.”

– Det andra var att för att det ska fungera så måste vi förändra vår socialstat i grunden. Den är skapad för en homogen svenskhet där alla har liknande bakgrund och idéer, språkkunskaper och utbildning och vi ser redan nu att det inte funkar ens med hur svenskarna själva håller på att förändras på olika sätt. Det kommer definitivt inte att fungera med en storskalig invandring i framtiden. Därför måste vi för att klara av migrationen, men också av andra skäl, börja nedmontera mycket av den här homogena socialstaten och inte minst trycka tillbaka homogeniseringen på arbetsmarknaden med höga ingångslöner och kollektivavtal som stänger ute alla som är lågproduktiva.

Johan Norberg uppfattade det som att det rådde närmast konsensus om dessa två perspektiv i den marknadsliberala sfären, under den period som han arbetade på Timbro.

– 2001 eller 2002 höll jag ett föredrag för Näringslivets Fond, som sedermera utvecklades till Stiftelsen Fritt Näringsliv, där jag talade om globaliseringsdebattens akt två. Då sade jag att vi höll på att vinna striden om frihandel, men att nästa steg skulle komma att handla om invandring och nationalism, att det skulle bli en kamp kring frågor som rörde EU och migration.

– Vårt budskap var att vad invandringen gör är att den visar på de svagheter som redan finns i välfärdsstaten. Den kommer att göra svagheterna ännu tydligare framöver, med det lilla medskicket att om det inte görs så kommer vi att få större och större sociala problem och större och större utanförskap. Det enda som kommer att hända då är att det kommer att komma krav på att stänga gränserna. Då kommer helt fel typ av partier att få makten runtom i Europa. Där får man väl säga att vi fick rätt.

Johan Norberg menar att han och andra som argumenterade för fri invandring i kombination med reformering av välfärdsstaten inte bara har förlorat utan förlorat dubbelt. Dels på grund av genomslaget för en stramare migrationspolitik, dels på grund av att det aldrig blev någon bred opinion för att minska socialstaten.

– Tvärtom skulle jag säga att vi idémässigt har fått en förskjutning i högern, där allt fler säger att de primärt vill rädda välfärdsstaten, att vi ska hålla människor borta för att rädda de politiska system som vi har vant oss vid. Det är en djup besvikelse.

Den förlorade integriteten

En annan fråga som den frihetliga delen av borgerligheten tycks ha förlorat är den om den personliga integriteten. Från att ha varit den definierande frågan för en hel generation unga borgerliga politiker och debattörer har den i princip helt och hållet försvunnit från den politiska dagordningen. Moderaterna, som historiskt profilerat sig som ett parti som värnat den individuella friheten mot statliga ingrepp, har gått i bräschen för kameraövervakning. Johan Norberg tror att tillbakagången för integritetsperspektivet beror på förändringar i omvärlden.

– Vi har en generation för vilken den definierande bilden är tvillingtornen World Trade Center som rasar samman. Det är inte Berlinmurens fall eller månlandningen som definierar deras världsbild, utan en bild av hur sårbara vi är inför människor som verkligen vill oss illa på olika sätt.

– Den definierande bilden i kombination med bristen på förtroende för dem som styr oss, ofta med rätta, efter finanskrisen, migrationskrisen, ständiga terrordåd och annat, har skapat en miljö där människor är rädda och oroliga över vart världen är på väg. I ett sådant klimat visar både psykologiska och historiska studier att människor blir allt mer inriktade på beskydd. Man vill ha en stat som tar hand om en, kontrollerar och håller människor borta med murar på olika sätt. Då framstår det plötsligt som lyxproblem att vilja ha sin kommunikation i fred från statens inträngande ögon.

”Man vill ha en stat som tar hand om en, kontrollerar och håller människor borta med murar på olika sätt.”

En fråga som splittrade borgerligheten på ett vis som liknade migrationsfrågan på senare år var frågan om Sveriges relation till den Europeiska Unionen. I samband med omröstningen om det svenska EU-medlemskapet, som ägde rum fem år innan han började på Timbro, var Norberg emot. Där har han dock ändrat uppfattning i dag. Inför folkomröstningen om EMU delades borgerligheten, liksom för övrigt också socialdemokratin, i två läger. Då arbetade Norberg på Timbro, samtidigt som han var engagerad för nej-sidan.

– Ja, och det var jag inte ensam om heller. Men det var ett typiskt exempel på en sådan fråga där vi tyckte att det här har Timbro ingenting med att göra. Oavsett vad vi tycker i sakfrågan så var det inte en ideologisk fråga på det sättet. Jag vet att det fanns synpunkter från annat håll i näringslivssfären, där man tyckte att man borde utnyttja artilleriet på Timbro för att nå ”rätt” resultat i EMU-frågan. Men det stötte på två problem: för det första var vi som arbetade på Timbro inte eniga. För det andra var det inte en fråga där vi fick möjlighet att tala om grundläggande principer och värderingar, utan mer en teknisk fråga om valutasystem där det fanns fördelar och nackdelar.

– Frågan delade borgerligheten, men den var inte uppslitande på samma sätt som i dag, för det var inte lika knutet till frågor om kultur och identitet. Det grövsta som jag blev utsatt för var att en vän som arbetade på Svenskt Näringsliv skickade mig en rosa Ja till euron-t-shirt.

När jag frågar om det är något särskilt som Johan Norberg vill lyfta fram från tiden på Timbro, understryker han betydelsen av en bra gruppdynamik och en ledning som är öppen för det.

– Jag hade ju Mattias Bengtsson som chef större delen av min tid på Timbro och han syntes inte så mycket i medierna. Det var inte han som tog debatterna och satt i morgonsofforna, och det fick han en del kritik för från olika håll. Men han syntes inte eftersom han ville lyfta fram så många andra som möjligt. Han var teaterdirektören som såg till att andra fick scecen. Det är viktigt att påminna om när man talar om alla oss som var ute och satt i varenda soffa runtom i Sverige. Det var möjligt just eftersom det fanns de här människorna i bakgrunden som inte insisterade på att själva hamna i rampljuset ständigt och jämt. Man ska inte underskatta teaterdirektörernas roll i sammanhang som handlar om idébildning.