Idéer Essä
Med öga för politikens absurditet
Han ville alltid göra sina intervjuer på barer, fick vapen uppkörda i ansiktet på de flesta kontinenter och var framförallt genom sitt liv en stark röst för marknadsekonomi och individuell frihet. Johan Norberg skriver journalisten och författaren P J O’Rourkes eftermäle.
P. J. O’Rourke (1947-2022) intar en särställning bland moderna journalister och satiriker. Han lyckades med bedriften att göra politik både begripligt och kul, skrev bästsäljande verk om budgetunderskott och demografi och var den mest citerade levande komikern i Penguin Dictionary of Modern Humorous Quotations. Men det mest unika var att han var en högerman som även vänstern kunde skratta åt.
Ett skäl var förstås att han var en skön typ som bjöd på sig själv och charmade de flesta som träffade honom. Men också att han från början var vänster, sprungen ur en miljö de kände igen. Om man kom från en enkel, irländsk invandrarfamilj i Ohio, gillade att läsa och ogillade tidigare morgnar och att lyfta tungt fanns det bara två karriärval: Journalist eller präst. Eller som han uttryckte det: Whisky och kvinnor, eller bara whisky.
Så han blev journalist, och hans blick för det absurda i tillvaron och en dräpande ironisk humor gav honom snart ledande roller på ikoniska tidskrifter som National Lampoon och Rolling Stone. O’Rourke var vän med Hunter S Thompson och skrev i dennes halsbrytande gonzo-tradition, där skribenten själv var en central aktör. O’Rourkes genombrottsessä var den vansinniga ”How to drive fast on drugs while getting your wing-wang squeezed and not spill your drink”. Vilken bil behöver man till det? En hyrbil, förstås.
Hur kom det sig att kubanska cigarrer var ransonerade på Kuba?
Till skillnad från många av generationskamraterna kom han att se socialismen som bara en del i den långa historiska raden av ursäkter för viktigpettrar att lägga sig i andras liv. Han började ana det redan när han fick sitt första lönebesked 1971 och insåg hur mycket staten lade beslag på (”jösses, här hade jag kämpat för socialismen, och så visade det sig att vi haft det hela tiden”).
Men framför allt såg han det under sina resor till diktaturer, katastrofzoner och konflikthärdar som utrikeschef på Rolling Stone. Under sina fantastiskt absurda och inte sällan livsfarliga ögonvittnesskildringar från människans kamp mot tyranni, orättvisa och alkoholfri öl (Holidays in hell och Give war a chance) upptäckte han att makt alltid missbrukas och misslyckas.
Är socialismen vägen till utopia? Hur kom det sig i så fall att det inte fanns bra kinesisk hämtmat i Kina och att kubanska cigarrer var ransonerade på Kuba? Hur kom det sig att även de medlöpare som hävdade att Sovjetunionen hade skapat ett lyckorike ändå tog med sig eget toalettpapper dit?
All politik växer ur en gevärspipa, även demokratiska beslut med goda intentioner.
Att ge makt och pengar till staten visade sig helt enkelt vara som att ge whisky och bilnycklar till tonårskillar (och han om någon visste vilka risker det var förknippat med).
Även om han misstrodde den amerikanska statsmakten började han se värdet av dess ideal och konstitution när han såg alternativen. Till och med den barnsoldat från Hizbollah som viftade med automatvapen mot honom och skrek att USA var Satan, sa att det enda som skulle vara bättre än inbördeskrig i Libanon vore att få ett greencard för att kunna studera på tandläkarhögskolan i Dearborn, Michigan.
O’Rourke blev libertarian ideologiskt och republikan partipolitiskt och skrev den hejdlösa betraktelsen av USA:s politiska system, Parliament of Whores. Hans djupt anti-auktoritära liberalism byggde på insikten att all politik växer ur en gevärspipa, även demokratiska beslut med goda intentioner. Om man inte betalar skatt får man böter. Om man inte betalar boten hamnar man i fängelse och om man försöker fly från fängelset blir man skjuten. ”Så varje gång staten spenderar pengar på någonting måste du fråga dig själv, ’Skulle jag döda min vänliga, gråhåriga mamma för detta?’”
Det finns bara en grundläggande mänsklig rättighet, rätten att göra vad fan du vill
När Mattias Svensson och jag intervjuade P J O’Rourke för Nyliberalen 1996 beskrev han på typiskt självironiskt vis sin filosofi som ”Hayek utan hans intelligens”. Visserligen drog han sig inte för att ge sig på person i stället för sak och han slog ofta under bältet, men han offrade inte sina uppfattningar för att vinna en komisk poäng. Om han saknade Hayeks djup så kompenserade han för det med klarhet, slagkraft och ett ständigt gott humör:
”Det finns bara en grundläggande mänsklig rättighet, rätten att göra vad fan du vill. Och med den kommer den enda grundläggande mänskliga skyldigheten, att ta konsekvenserna.”
Han presenterade gärna sina åsikter som självklarheter, som det enda intuitivt rimliga snarare än som en komplex filosofi. Han stoltserade inte med sin beläsenhet. När en tidning upptäckte att han hade examen i litteraturvetenskap, svarade han att ”jo, jag såg att det stod ’engelska’ och tänkte, det talar jag ju redan!”
Läs också:
Men den som lyssnar på en frågestund efter någon av hans föreläsningar märker att han inte kan hålla sig från att förklara vilka presidenter som missbrukat presidentdekret mest eller ge en utläggning om skillnaden mellan österrikisk ekonomi och chicagoskolan. Han hade studerat politisk filosofi och historia och kunde sina liberala hjältar. Hur många komiker har skrivit en hel bok om Adam Smiths Wealth of Nations?
Hans introduktion till ekonomisk liberalism, Eat the rich och utvecklingsoptimistiska All the trouble in the world : The lighter side of famine, pestilence, destruction and death skulle kunna användas på universitetskurser om de inte led av den fatala svagheten att vara så förbaskat roliga.
Men – och här kommer vi nog till ytterligare en anledning till att även vänstern kunde älska honom – O’Rourke var minst lika vass mot den egna sidan. Han hånade även högern med stor entusiasm, för i hans politiska värld fanns inga frälsare, bara pösmunkar.
Republikanerna är partiet som säger att staten inte fungerar och sedan blir de valda och bevisar det.
”Demokraterna är partiet som säger att staten kan göra dig smartare, längre, rikare och ta bort ogräset från din gräsmatta. Republikanerna är partiet som säger att staten inte fungerar och sedan blir de valda och bevisar det.”
Det var redan på den tid republikanerna i alla fall retoriskt ännu stod för Reagans soliga individualism. När partiet gick i auktoritär, nationalistisk riktning övergick hans vänskapliga gäck i motstånd. Patriotism, förklarade han, är som en faders kärlek till sin familj, men nationalism är som Gudfaderns kärlek till sin ”familj”, Corleone-style.
Idén om att låta sin individualitet sjunka in i något ”större” fyllde honom med vämjelse (om det inte rörde sig om öl).
Donald Trumps skolmobbarvariant av högerkollektivism gjorde honom så deprimerad att han till och med valde att stödja Hillary Clinton i presidentvalet 2016. Hon var ju bara den näst värsta katastrof som kunde drabba USA. ”Hon har fel om absolut allting – men hon har fel inom normala parametrar.”
År 2020 gav han ut boken A cry from the far middle, där han kom ut som extrem center, för en hård, militant mitt som är lika avvisande mot nationalisthöger som wokevänster. Vad det här landet behöver, menade han nämligen, är färre personer som vet vad det här landet behöver.
Det blev P J O’Rourkes sista bok. I förra veckan dog han i lungcancer. Döden hade länge gått vid hans sida. Som hans resmål röjde ansåg han att idén om sunt, försiktigt leverne var högförräderi mot den gåva livet är (”försök designa en säker häst så får du en ko”).
När han genomgick en koloskopi efter behandlingen var det enda läkarna hittade hans gamla röst på George W Bush.
Han rökte och drack sig igenom livet. Intervjuer skulle alltid göras i baren, för folk ljuger sämre där än i pressreleaserna. Men sanningen var att han helst hängde i barer även om han inte hade någon att intervjua. Och regelbunden motion fick han ändå genom att gå upp klockan 3 på natten och gå på toa.
Han hade fått vapen uppkörda i ansiktet på de flesta kontinenter (mynningen ser mindre ut än man tror, men kan ändå göra ett stort hål i semesterplanerna), och gått duster med ändtarmscancer (”vilken färg på armbandet bär man för det?”) De gångerna krånglade han sig ur knipan. När han genomgick en koloskopi efter behandlingen var det enda läkarna hittade hans gamla röst på George W Bush.
Och allt var ändå värt det – eller i alla fall värt att skratta åt. När han ombads av Financial Times att utvärdera sitt liv på en skala från 1 till 10, svarade han med Spinal Tap: Vrid upp det till 11.
Ett handfast råd lämnade han till oss andra inför den yttersta dagen: Se till att alltid läsa något som gör att det ser bra ut om du dör mitt i det.