I november 1978 började plötsligt anslag som krävde större frihet och uttryckte kritik av ledaren Hua Guofeng sättas upp längs en 200 meter lång bit av stadsmuren nära Xidantorget i Peking. ”Demokratimuren” fick finnas kvar några månader, som den synliga delen av den politiska omsvängning som samtidigt skedde bakom stängda dörrar på ett par viktiga partimöten. Efter Maos död hade många av de kinesiska ledarna kunnat resa till Västeuropa, USA, Hongkong och Sydostasien och det man överallt såg gav samma budskap: Kina var hopplöst frånsprunget och behövde omedelbart moderniseras. 

En majoritet av partiveteranerna var ense om att den som bäst kunde leda arbetet var Deng Xiaoping. Efter att ha varit utrensad och rehabiliterad tre gånger hade den 73-årige Deng gjort comeback 1977 och under året som följde genomförde han en serie resor. Det gjorde att han visste hur stort behovet av förändring var, samtidigt som han konsoliderat det stöd han hade bland tunga ledare i partiet. Han var känd som en effektiv pragmatiker och hans utgångspunkt för att rycka upp landet var tydlig: det var nödvändigt att experimentera och att mobilisera idéer och kapital på alla tänkbara sätt. Därför gav linjen stort utrymme för lokala initiativ och ledare.

Kraven på lokala initiativ var allra starkast i den viktiga Guangdongprovinsen. På varsin sida av Pärlflodens delta fanns två av efterkrigstidens mest extrema utvecklingsexperiment, och skillnaderna mellan dem hade blivit avgrundslika. På fastlandssidan menade ledande partifunktionärer att situationen inte hade förbättrats under det senaste halvseklet. På den andra sidan av deltat fanns Hongkong, där den brittiska kolonialadministrationen fått utveckla en ekonomi helt baserad på fria marknader och exportorientering. Tillväxten var under flera årtionden exceptionell och i slutet av 70-talet var lönenivån i Kina en hundradel av Hongkongs. Trots riskerna ledde det till att mängder av unga fortsatte att fly till Hongkong. Hur många som försvann vet ingen, men vid folkräkningen 1980 var mer än tre miljoner invånare i kronkolonin födda i Kina. Utvecklingen gjorde en oavbruten exportboom möjlig i Hongkong, samtidigt som Guangdongprovinsen till och med utarmades mer än resten av landet. 

***

För att få stopp på flykten introducerade partiföreträdare i södra Kina relativt snabbt efter Maos död de första förslagen om att öppna ekonomiska frizoner. Men steget från kulturrevolutionen till att anamma kapitalism var långt, och därför blev Deng Xiaopings besök i Singapore under veckan innan de avgörande partimötena inleddes vintern 1978, oerhört viktigt som inspirationskälla. Den singaporeanska socialismen hade fördelen att ge en ideologisk dräkt för marknadsreformer och var dessutom ett existerande exempel på att det gick att behålla en auktoritär regim trots en mycket långtgående öppenhet för ekonomisk liberalisering och utländska investeringar.

Det ledde till en utväg ur det problem kommunistregimerna ständigt plågats av.

Det ledde till en utväg ur det problem kommunistregimerna ständigt plågats av. Marx hade förutsagt att revolutionen skulle komma i de mest industrialiserade länderna, men i verkligheten hade revolutionen genomförts i två underutvecklade jordbruksländer. Stalins lösning blev en tvångsmässig industrialisering och Mao försökte detsamma under det stora språnget. Försöken kostade tiotals miljoner liv.

Den singaporeanska ideologi som utvecklades i boken Socialism that works… (1976) innehöll däremot lösningen på de blockeringar som fanns kring att öppna för kapitalismen. Grundargumentet var att den internationella kolonialismen förlitat sig på nationella eliter som medvetet hindrat den naturliga kapitalistiska utvecklingen. Socialismens roll var att eliminera den blockerande eliten, för att i stället kunna släppa loss de krafter som behövdes för att utveckla landet. 

Under det politiska tövädret 1978-79 genomfördes de förändringar som behövdes för att öppna de nya ekonomiska frizonerna i landet. Det var fyra zoner som anlades, och överlägset viktigast blev den som gränsade direkt mot Hongkong i Shenzhen. Det var en stor zon, och den hade därför fördelen av att visa upp en ovanligt stor heterogenitet. Genom att gränsa direkt till Hongkong drog den nytta av de omfattande släktband som fanns mellan de båda områdena. Men inflödet av kapital från kronkolonin var bara en del av förklaringen till den dynamik som utvecklades i den unika zonen.

Frizonerna gynnades också av att genomgripande reformer samtidigt skedde i jordbruket, vilket både ledde att produktiviteten ökade, tillsammans med efterfrågan på industrivaror. 1980- och 90-talen blev därför en oerhört dynamisk period för den kinesiska ekonomin, när både de utländska investeringarna och landets inre marknad växte kraftigt. 

Trots detta var frizonerna ständigt ifrågasatta och en katalysator för de konflikter som ständigt fanns mellan de styrande eliterna i Kommunistpartiet. Vid två tillfällen, när motsättningarna var som starkast, 1984 och 1992, genomförde den pragmatiske Deng resor till södra Kina. Dessa fick sedan en avgörande betydelse för att utvidga reformerna.

Dengs retorik lät alltid som ett eko av Socialism that works…:

Både revolutionen och reformerna är nödvändiga för frigörelsen av produktivkrafterna. Störtandet av de reaktionära imperialistiska feodala och byråkratkapitalistiska krafterna var förutsättningar för att frigöra det kinesiska folkets fulla produktivitet. Tidigare [under Maos tid] betonade vi bara socialistisk expansion, utan att beröra nödvändigheten av reformer för att frigöra den. Det skapade ett tomrum i vår ideologi, för frigörelsen är en förutsättning för expansionen

Båda resorna följdes av att reformerna spreds till allt större områden av Kina. I mitten av 1980-talet utvidgades zonerna till Shanghai och ytterligare tretton större städer, och efter den omfattande debatt som följde efter resan 1992 fick samtliga trettio provinshuvudstäder, fem städer längs Yangtzefloden och nio gränsstäder samma möjligheter. Det innebar att marknadszonerna utökades till nästan hela Kina.

Marknadszonerna utökades till nästan hela Kina.

I början av millenniet följde anslutningen till WTO. Hur man än ser på det som hände var utvidgningarna av marknaderna historiskt unika, och siffrorna från de första tio åren av 2000-talet är häpnadsväckande: bilproduktionen ökade från två till sjutton miljoner om året, stålproduktionen gick från 100 till 600 miljoner ton, cementproduktionen ökade från 600 miljoner till två miljarder ton. På samma vis som Västeuropa hade gått igenom en catch up-effekt när man tog till sig den amerikanska massproduktionen under efterkrigsdecennierna, genomförde kineserna en ännu mer extrem “upphinningsfas” under decennierna kring millennieskiftet.

Samtidigt kom även betydande delar av övriga Asien, som Vietnam och Indien, in i liknande tillväxtfaser. I andra delar av kontinenten, som Arabemiraten och Singapore, växte förstklassiga finansiella centrum och serviceekonomier fram. Själv reste jag till Kina och Mellanöstern 2004 och 2005 och häpnade över det man såg. När jag kom hem satte jag mig och räknade på tillväxten och kom fram till att det skapades en ny dansk ekonomi i Asien var tionde månad.

***

Kina drev hela den globala ekonomin framåt, men det hade också två självklara effekter: dels var det oundvikligt att landet skulle nå platåer för investeringsbehoven under 2010- och 20-talen, dels växte behovet av att ett land som stod för 15 procent av den globala exporten och nästan en tredjedel av den globala industriproduktionen också på ett stabilt sätt behövde integreras i världspolitiken.

Men samtidigt som tillväxten skapade världens största industriella ekonomi genomfördes inga politiska reformer. Kapitalismen bildade resurser som både stärkte Kina geopolitiskt, och som gjorde det möjligt för eliten att berika sig. Men den riskerade också att producera alternativa maktcentrum och leda till en allt öppnare politisk diskussion. Den delen av utvecklingen var dock inte acceptabel, vilket under senaste decenniet lett till en allt hårdare repression men också till en tydligt försvagad tillväxt.

Eftersom landet nu utgör en så stor del av den globala ekonomin har Kina blivit ett verkligt alternativ till den västerländska världsordningen. 

Därför är den omstrukturering av globaliseringen vi nu befinner oss i oundviklig. Utvecklingen i de traditionella västekonomierna och i de auktoritära utvecklingsekonomierna har de senaste 15 åren kommit att skilja sig åt i allt högre grad, när de repressiva politiska systemen stärkts kraftigt. Tydligast har utvecklingen varit i Kina, och eftersom landet nu utgör en så stor del av den globala ekonomin har landet blivit ett verkligt alternativ till den västerländska världsordningen.

För Ryssland har till exempel Kina och de nyutvecklade delarna av Asien inneburit en möjlighet när den traditionella västvärlden ökat sina sanktioner. För de kleptokratier som frodats runt om i världen är också de nya finans- och turismhubbar som växer på olika håll i Asien att föredra, eftersom effekterna av olika sanktioner är betydligt mindre kännbara på sådana platser än de som erbjuds i väst. När länder av den typen dessutom anordnar arrangemang som fotbolls-VM blir den förändrade världsordningen än mer synlig. 

Från och med början av 2000-talet har två världar med skilda värderingar och transaktionskostnadsstrukturer vuxit fram. Den kinesiska och Mellanösternbaserade delen är starkt auktoritär, har en enorm koncentration av rikedom och sätter inte minst därför ett högt värde på sekretess och de egna regimernas kontinuitet.

Även i Väst har politiska rörelser som attraheras av Ryssland eller Kina etablerats, men så här långt har demokratierna överlevt. Det stora avgörandet för de auktoritära staterna de närmaste decennierna kommer att handla om hur de ska klara den tekniska utvecklingen när de återigen skärs av från Väst. För vår egen del kommer avgörandet att hänga på hur vi kan bygga nya försörjningskedjor och marknader, utan att inflationen och det politiska missnöjet gör att de auktoritära alternativen framstår som mer attraktiva.

Foton: Jan Jörnmark