Utblick Åsikt
Kan Europa vinna tillbaka sin trovärdighet?
Europas undfallenhet inför Putin kan bara förklaras av en kombination av feghet och girighet. Nu brådskar det att stå upp mot Ryssland, inte bara för Ukrainas skull utan för vår egen, skriver Stefan Hedlund, professor emeritus i öststatsforskning.
En av de i särklass viktigaste lärdomarna av Rysslands krig mot Ukraina rör betydelsen av politiskt ledarskap. Mest omedelbart rör det kontrasten mellan Winston Churchill och Neville Chamberlain. När den amerikanska kongressen i april förra året röstade om ett stort stödpaket för Ukraina var det många som sökte påverka kongressledamöterna med uppmaningar om att vara en Churchill och inte en Chamberlain. Det slutade med att man valde att vara en Churchill. Man röstade igenom ett stödpaket på 61 miljarder USD, som skulle räckt mycket långt för att hjälpa Ukrainas modiga försvarare. Samtidigt valde dock president Joe Biden att vara en Chamberlain.
Även om han var retoriskt hård mot Putin vägrade han in i det sista att lämna helhjärtat stöd till Ukraina. Det var inte tal om offensiva vapen och de vapen man faktiskt överlämnade fick inte användas till att skjuta över gränsen till Ryssland. Det uppenbara budskapet var att Ukraina inte kunde tillåtas att vinna kriget. När Biden avgick och lämnade över Ukraina bakbundet till Donald Trump hade han flera miljarder dollar kvar i presidential drawdown authority som han vägrat använda, för att inte provocera Putin.
Det uppenbara budskapet från Biden var att Ukraina inte kunde tillåtas att vinna kriget.
Lärdomarna från München går dock betydligt djupare än att kasta välbehövligt ljus över den dåtida eftergiftspolitikens ödesdigra konsekvenser. Betydelsen av att vara en Churchill låg den gången framför allt i att förmå ena det egna landet, och att ta de smärtsamma beslut som var i landets och den egna befolkningens intresse. Utöver att både Europa och Amerika i dag har svikit Ukraina å det grövsta, har merparten av Europas ledare ända in i kaklet vägrat inse den fulla vidden av det som nu står på spel.
Det har givits gott om tid att ta till sig dessa insikter. När Ryssland förberedde sin fullskaliga invasion av Ukraina, det som i Putins vokabulär kallades en ”särskild militär operation”, hade kriget redan pågått i snart åtta år, räknat från invasionen av Krym i mars 2014. Erfarenheterna av ryskt uppträdande var grundmurade, alltifrån lögner och svikna löften till ofattbar brutalitet och en stenhård beslutsamhet att Ukraina måste utplånas som självständig stat. Både Ukraina och dess vänner gjorde alltmer desperata försök att inskärpa att Ukraina faktiskt slåss inte bara för egen del utan också för att skydda Europa mot rysk aggression. Trots detta var allt bäddat för fortsatta eftergifter.
I november 2021 besökte den dåvarande chefen för amerikanska CIA Moskva för överläggningar. Gissningsvis var det då man kom överens om hur det väntade angreppskriget skulle hanteras. Realpolitikens grundprincip är att problem inte ska lösas, de ska hanteras, och de ska hanteras av säkerhetsexperter som har goda personliga relationer till den andra sidan. Den enda rimliga tolkningen av detta möte är att om Putin lovade att inte gå längre än Ukraina så lovade USA att inte ingripa.
När invasionen väl var ett faktum, fortsatte USA enligt uppgjord plan. I stället för att erbjuda militärt stöd valde Biden att ge Volodymyr Zelenskyj ett erbjudande om att bli evakuerad. Innebörden var att den politiska ledningen i världens största demokrati hade accepterat att våld lönar sig, att internationella konventioner om staters suveränitet och gränsers okränkbarhet inte kan trumfa realpolitiken, samt att de säkerhetsgarantier man hade givit Ukraina inte var värda pappret de är skriva på. Den skada detta orsakade den globala säkerhetsordningen kommer vi att få leva med under lång tid framåt.
Innebörden var att den politiska ledningen i världens största demokrati hade accepterat att våld lönar sig
Den amerikanska planen om att evakuera den ukrainske presidenten och att acceptera en rysk ockupation av Ukraina överlevde dock inte krigets första timma. När Zelenskyj samlade sina närmaste män, för att avgöra hur man skulle agera, påstås han ha fått ett råd om att man måste evakuera inom 45 minuter. Annars skulle man bli omringade och därmed oundvikligen infångade av ryssarna. Vad som i ett sådant fall sedan skulle skett torde det inte kräva särskilt mycket fantasi för att förstå.
Zelenskyjs svar på det amerikanska erbjudandet var odödligt: I don’t need a ride. I need ammo. Samtidigt var hans besked till den egna befolkningen minst lika viktigt som det besked Churchill en gång gav det brittiska folket. Vi kommer att kämpa på. Vi kommer aldrig att ge upp. För att inskärpa detta budskap lade man ut en videosekvens som filmats i skumrasket på gatan någonstans i regeringskvarteren i Kyiv. Där kunde man se Zelenskyj och hans närmaste män försäkra att vi är alla här. Presidentens modiga beslut att stanna kvar och med sin regering leda motståndet mot invasionen avgjorde kriget. Det blev inte tal om att Ryssland skulle inta Kyiv på tre dagar. Mer än tre år senare sätter Putin sitt sista hopp till att Amerika ska tvinga Ukraina till kapitulation.
Reaktionerna från omvärlden visade hur djupt splittrat Europa är. Den brittiske premiärministern Boris Johnson agerade i god engelsk tradition med att söka organisera omedelbar militär assistans. Den tyske förbundskanslern Olaf Scholz agerade i god modern tysk praxis av att prioritera goda relationer med Ryssland. Utöver att han själv vägrade sända tysk militär hjälp vägrades brittiska plan att flyga över tyskt territorium. Den franske presidenten Emmanuel Macron agerade i god fransk retorisk tradition med blomstrande uttalanden, samtidigt som han gjorde klart att europeiska pengar endast fick användas till att köpa europeiska vapen (läs: franska vapen). Detta stod i särskilt skarp kontrast till Polen, som påbörjade en massiv upprustning med vapen från Sydkorea.
I dag finns inte mycket mer att säga om den amerikanska rollen än att Trump har gått över till den ryska sidan. För Europas del står dock allt fortfarande och väger. Undfallenheten inför Putin kan enklast förklaras av en kombination av feghet (inte provocera) och girighet (inte förlora viktiga ryska affärer). Undfallenheten inför Trump är mera komplicerad. Främst rör det sig här om konsekvenser av ett slags inlärd hjälplöshet. Under det kalla kriget vande sig Europas regeringar vid att USA axlade ansvaret för kontinentens försvar. När det kalla kriget väl var slut spred sig en känsla av att det aldrig mera skulle bli krig och att man därmed obekymrat kunde rusta ned det militära försvaret.
När det i samband med Rysslands invasioner av Georgien och Ukraina började spridas farhågor om att det faktiskt skulle kunna bli krig mellan Europa och Ryssland kvarstod i många kretsar en övertygelse om att USA i ett sådant fall fortfarande skulle vara berett att hjälpa. Trots att Donald Trump under sin första period som president gjorde mycket tydligt vad han ansåg om Europas bidrag till att finansiera Nato var det inte många som tog hans ord på allvar. Under Angela Merkel hade Tyskland i synnerhet rustat ned sitt militära försvar till en nivå där landet var i princip försvarslöst.
Under Angela Merkel hade Tyskland i synnerhet rustat ned sitt militära försvar till en nivå där landet var i princip försvarslöst.
För Europas del kom den fullskaliga invasionen att markera ett vägskäl. Trots värmande retorik om betydelsen av att stödja Ukraina togs dock inga steg för att sätta egna rustningsindustrier på krigsfot. När Trump tog över makten, och det blev tydligt att han tänkte kasta Ukraina under bussen, placerades det europeiska vägvalet i blixtbelysning. Ändå var det bara länder i Rysslands omedelbara närhet som valde att agera.
Efter det chockartade mötet mellan Trump och Putin i Alaska spreds plötsligt en insikt om att det nu inte bara var allvar. Det var också bråttom. Inför mötet konstaterade Macron helt korrekt att det nu inte bara är Ukrainas framtid som står på spel. Om inte Europa står upp emot Ryssland kommer även vi att tvingas hantera betydande framtida konflikter.
Europas framtid kommer nu att avgöras av de ledare som efter mötet i Alaska åkte till Washington för att backa upp Zelenskyj. Kommer de att vara förmögna att visa tillräckligt ledarskap för att leva upp till idealet från Churchill? Kommer de att lyckas vinna folklig acceptans för en så omfattande militär upprustning att det faktiskt kan avskräcka Ryssland?
Uppförsbacken är både lång och brant. Efter mer än ett decennium av tom retorik, av ännu tommare hot om sanktioner och av en avsaknad av insatser för att sätta europeiska rustningsindustrier på krigsfot har Putins regim blivit övertygad om att kriget mot Ukraina fortfarande kan vinnas, och att Nato är så försvagat att ett begränsat angrepp mot en mindre medlemsstat inte skulle mötas av kraftfulla motåtgärder.
Utmaningen ligger därmed inte bara i att lyckas bygga upp tillräcklig militär förmåga för att objektivt sett kunna möta och slå tillbaka ett ryskt angrepp. Detta må vara gripbart. Den verkliga utmaningen ligger i att skapa tillräcklig trovärdighet för att man faktiskt är beredd att ta till vapen. Den bistra sanningen Europas ledare nu tvingas att konfrontera är att trovärdighet är lika lätt att förlora som den är svår att återerövra.