Susanne Wigorts Yngvesson: Kan ingen anklagad vara oskyldig?

När DN publicerade vittnesmålen om den så kallade Kulturprofilen som arbetade på den så kallade Klubben med kopplingar till Svenska Akademien, var det som om allas tungor lossade. Allt blev tillåtet. Krönikörer vittnade om att de hade varit där eller kände någon som varit där och hur han betedde sig. Kulturminister Alice Bah Kuhnke visste att mannen hade begått ”grova våldsbrott”, utan att anklagelserna hade prövats rättsligt. DN:s Lisa Magnusson visste att Svenska Akademien hade skyddat en ”slemmig våldtäktsman”. Efter att DN hade lagt ribban så lågt i förhållande till Kulturprofilen, så kunde gatans parlament ta sig friheten att fälla omdömen även i andra upprop där män dömdes ut som odjur. Utöver alla starka motiv till kampanjerna, och de utmaningar vi nu har med att ta tag i strukturerna bakom dessa, så har uppropen också visat att medier och människor inte alltid har goda motiv.

Jag har inga skäl att ifrågasätta sanningshalten i de många uppropen, men jag har heller inga skäl att dra slutsatsen att alla är riktiga. Förmodligen ligger sanningen någonstans däremellan. Vissa av historierna har faktiskt hänt, andra har delvis hänt men kryddats något, ytterligare några är lögner. Var och en som berättar om något ur det förflutna vet att minnet kan vara en förrädisk ledsagare. Skillnaden mellan lögn och fantasi kan vara hårfin.

En svårighet som komplicerar sökandet efter ”sanningen” är att många berättelser är anonyma. De kan alltså inte prövas eller granskas på det sätt som man gör i rättsväsendet eller vanligtvis i etablerade medier. Anklagelser riktas mot personer som likt K i Processen plötsligt vaknar upp och ställs inför en moralisk tribunal utan en konkret anklagelse eller vetskap om vem som riktar den mot honom.

Ingen skulle säga det högt, men många skulle tycka det: ett slemmigt äckel mindre.

Har publicistiken verkligen varit ”kritisk mot nyhetskällorna” som det står i de etiska reglerna? Utöver granskningen av Kulturprofilen verkar många vittnesmål ha publicerats rakt av utan journalistisk granskning. Så har det de anonyma anklagelserna i stället lagts i knät på allmänheten. När det gäller många av de utpekade har jag hört och läst annars kloka personer komma med uttalanden som: ”Vilket svin”, ”Att en sån får gå lös”, ”Äckel”. ”Känner du honom?”, har jag frågat om jag fått tillfälle. Svaret brukar vara: ”Nej, jag har aldrig träffat karln.”

I uppropens tid tycks tilliten till rättssystemet vara så urgröpt att det bara kvarstår ett tomt skal som har kunnat fyllas med åsikter och anonyma vittnesmål. Det har lämnat utrymme för en parallell rättsordning där principen är att ingen som är anklagad är oskyldig. Ulf Malmros gjorde ett försök att bemöta anklagelser i Aftonbladet: ”Hela min familj har gått sönder av ryktet” (6/12), men det fick inte genomslag.

Emellanåt har frågan om medieetiken kommit upp. Ansvariga utgivare har med varierande framgång motiverat varför man har eller inte har publicerat namn på de utpekade. Ingen har diskuterat varför de anklagandes anonymitet ska vara självklar. Det tydligaste argumentet är att skydda de utsatta som berättar. Men i mediedreven blir också den eventuelle förövaren och hans familj utsatt. Det är därför man i de publicistiska reglerna skriver: ”Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger” och ” Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor”. Det skyddet ska gälla även för den som misstänks för det grövsta av brott.

Om någon skulle ta livet av sig till följd av publiceringarna, vad händer då? Vilket ansvar har publicisterna? Allmänheten? Vi kanske kommer fram till att det i så fall får vara värt priset för den upprättelse som många kvinnor har fått av kampanjen. Ingen skulle säga det högt, men många skulle tycka det: ett slemmigt äckel mindre. De etablerade medierna skulle beklaga och tystna, men aldrig ta på sig en del av ansvaret.