Känsloarbete – när inget är för privat för politiken

Är du kvinna och kommer ihåg dina familjemedlemmars allergier och födelsedagar? Då kan du vara ett offer för patriarkatet.

Att komma ihåg när svärmor fyller år och vem som får andningssvårigheter av hasselnötter är ett par exempel på ”känsloarbete”, fenomenet som hotar att bli feminismens nya frontlinje. Åtminstone om man får tro Guardian-skribenten Rose Hackman, som har sammanställt en lång lista på sådana ”krävande och nonchalerade könade prestationer”: att veta var extranycklarna finns, skriva inköpslistor, skicka familjemedlemmar och vänner till doktorn, notera när topsen håller på att ta slut, samt vara allmänt förlåtande och uppmuntrande mot partnern.

Efter att länge ha visat ett passionerat intresse för andras vanor – vem som städar, diskar och hämtar barnen på dagis – vill feminister nu avancera ännu längre in i den privata sfären. Känsloarbete är den logiska fortsättningen på Carol Hanischs devis ”det personliga är politiskt”, som i sin tur hänger samman med rörelsens fokusskifte från lika rättigheter till lika utfall. Ojämn könsfördelning började betraktas som ett problem i sig, även när den inte längre var resultatet av orättvisa lagar och regler utan av människors fria val.

Tyvärr börjar det som diskuteras som en politisk fråga i princip alltid betraktas som ett legitimt mål för politiska insatser.

Drömmen om lika utfall

När kvinnor valde att stanna hemma med barnen även efter att moderskapspenningen ersatts av en könsneutral föräldraförsäkring, ansåg exempelvis svenska feminister att det var så problematiskt att det krävde kvotering. Och betraktar man andelen kvinnor i bolagsstyrelser, som vid en ytlig anblick ger vid handen att kvinnor är missgynnade i styrelserum (vilket inte stämmer om man räknar in skillnader i ålder och utbildning), som en politisk fråga anses det berättigat att göra som i Norge och kvotera in kvinnor i styrelser. (Vilket för övrigt har visat sig vara ett misslyckande.)

Oavlönat hemarbete är en liknande fråga. Om den ena arbetar medan den andra stannar hemma med barnen, anses den andra utföra oavlönat arbete – trots föräldrapenningen, och faktum att han eller hon genom sin partner har pengar att spendera utan att behöva lönearbeta.

Det är relativt sällsynt med krav på faktisk lön för att ta hand om barnen. 2014 kampanjade en italiensk jurist och en TV-presentatör för att endera skattebetalarna eller partnern skulle tvingas betala hemmafruar (och hemmamän) en månatlig summa, och redan på 70-talet grundades i Italien Wages for housework, en internationell organisation som utifrån en marxistisk analys kampanjade för liknande mål.

Vilka politiska förslag kommer att motiveras med den förment ojämlika ansvarsbördan för allergier, extranycklar och tops?

Även om sådana krav är ovanliga, är det relativt vanligt att statistik som visar att kvinnor i genomsnitt utför mer hemarbete används som argument för andra sorters tvingande lagstiftning. Feministiskt initiativ menar till exempel att sex timmars arbetsdag behövs för att jämna ut fördelningen av obetalt hemarbete mellan män och kvinnor.

I sin bok Women vs Feminism beskriver författaren och akademikern Joanna Williams vad som drev feministerna när de rev ned privatlivets gränser:

På 1970-talet blev den privata sfären så betydelsefull för feminister eftersom den inte bara förstods som ett sätt att organisera samhälle och relationer, utan även som ett ideologiskt verktyg att forma individens medvetande. Enligt denna förståelse skulle förändringar i den privata sfären och i personliga relationer förändra hur individer ser på världen. Det skulle i sin tur bidra till social förändring, snarare än tvärt om, som tidigare generationer av marxister menade.

Problemet är bara att man inte kan ha både lika möjligheter och lika utfall, om inte exakt lika många män och kvinnor vid varje given tidpunkt har samma mått av intresse, kompetens och vilja att bli styrelseledamot, programmerare, lärare eller hemmaförälder. Annars måste man ändra spelplanen så att den överrepresenterade gruppen får sämre möjligheter. Med andra ord angriper dagens feminister just de lika möjligheter deras föregångare kämpade för att uppnå.

Familjelivet som projekt

Först kommer den offentliga diskussionen och det politiska intresset, därefter lagstiftningen. Nu när det så kallade känsloarbetet har hamnat på dagordningen, är det hög tid att fråga sig: Vilka politiska förslag kommer att motiveras med den förment ojämlika ansvarsbördan för allergier, extranycklar och tops?

SvD:s Idagsida bjuder på en obehaglig försmak. I ett reportage om en familj som samtidigt porträtteras som fullt jämställdhetspolitiskt korrekt och präglad av en ojämlik fördelning av känsloarbete, nämns begreppet ”känslomässig fördelningspolitik” i förbifarten, som om begreppet vore något helt normalt och inte ett tänkbart tema för nästa Black Mirror-avsnitt.

Reportaget ringar in begreppet känsloarbete med formuleringar som att ”ha koll” och ”projektleda familjen”, ungefär som om privatlivet är något man utför i Google Docs enligt ett fackligt regelverk. Det intervjuade paret berättar ingående för allmänheten om vardagens minsta detaljer (”När det handlar om att känna av hur den andra mår och anpassa sig efter det behöver jag vara ganska tydlig med Jon hur jag känner och när jag behöver hans uppmärksamhet”), till den grad att det inte bara blir djupt ointressant för alla som inte är involverade i det aktuella förhållandet, utan obekvämt, som när en obekant person dricker för många öl och börjar berätta om sin skilsmässa.

Den gamla hederliga strävan att sköta sig själv och skita i andra har sällan känts mer avlägsen.

Dessutom bör det snarare ses som ett sundhetstecken när det finns en viss arbetsfördelning i ett förhållande. Om den ena är mer impulsiv och den andra lugnare, fyller man av naturliga skäl olika roller för varandra. Om den ena är mer pedantisk är det bäst för alla inblandade om den personen håller koll på allergier och födelsedagar (tro mig). Om den ena hyser ett glödande intresse för hur många tops som finns kvar i lådan under handfatet är det kanske lika bra att den personen ser till att fylla på när de börjar ta slut. Och om ingen riktigt bryr sig är chansen hög att man överlever ändå.

Kvinnomisshandel light?

Egentligen är känsloarbete ett relativt gammalt begrepp. Det myntades av den amerikanska sociologen Arlie Hochschild i boken The Managed Heart: Commercialization of Human Feeling 1983. Hon syftade i första hand på yrken som kräver en emotionell ansträngning, som att vara oförtjänt trevlig mot dryga kunder i serviceyrken. 2015 nylanserades begreppet, med fokus på den obetalda emotionella prestation som ingår i parrelationer. Den amerikanska skribenten Jess Zimmerman skrev i en essä att:

Män beter sig som om det är deras födslorätt, deras naturliga rättighet, att kräva kvinnors uppmärksamhet, och de blir sällan emotsagda. Det är en radikal handling att förvägra dem den uppmärksamheten. Det är ännu mer radikalt att föreslå att om de vill ha den så jävla mycket, kan de köpa den.

Aktivisten Lauren Chief Elk, som samma år startade hashtagen #GiveYourMoneyToWomen, anser att kvinnor borde få bonusar och hela löneutbetalningar regelbundet som kompensation för sina insatser i hushållet. Samtidigt ser hon sin kampanj som en fråga om kompensation för kvinnomisshandel:

– Jag tror det finns en stor överlappning mellan känsloarbete och misshandel.

Som hon ser det är båda en fråga om maktstrukturer. Den ojämna fördelningen av känsloarbete tolkas som en produkt av samma patriarkala strukturer som ligger bakom kvinnomisshandel. Chief Elk är inte ensam om tolkningen; känsloarbete beskrivs ofta i termer av könsroller. I en akademisk artikel från 2005 ger sociologiprofessorn Rebecca Erickson vid handen att det är ”genuskonstruktuion” som ligger bakom känsloarbetets ojämna fördelning, och i tidningen Psychologies citeras psykologen Judith Mohring:

– Det är rollen vi såg våra mödrar utföra, och kopierade. Jag undviker helst att generalisera, men i samhället förväntas inte män hålla på och organisera lekstunder eller oroa sig för andra personers problem.

Problemet med att koppla samman känsloarbete och våld mot kvinnor är förstås att det senare är ett allvarligt problem medan det förra är en term för mer eller mindre naturliga delar av vardagen, som utförs frivilligt.

Den ojämna fördelningen av känsloarbete tolkas som en produkt av samma patriarkala strukturer som ligger bakom kvinnomisshandel.

Det finns en tendens för politiska modebegrepp att spädas ut tills de kan omfatta i princip vad som helst. #MeToo hann exempelvis på några månader gå från ett upprop mot allvarliga sexuella trakasserier till att omfatta pseudonymen Graces upprördhet över att skådespelaren Aziz Ansaris inte uppfattade hennes ”icke-verbala signaler” under en dejt. Sexuella trakasserier kan i dag innebära att säga hej till en person man passerar på trottoaren, att döma av den spridda videon ”10 Hours of Walking in NYC as a Woman”. Att förneka att man är rasist kan vara en aggression.

Och innan det ens hunnit bli riktigt mainstream har även känsloarbetet börjat svämma över sina bräddar rent begreppsmässigt. Under rubriken ”Snälla sluta kalla allt som frustrerar er känsloarbete” uppmanar Slate-skribenten Haley Swenson sina läsare att skilja känsloarbete från exempelvis aktivism, betalda arbetsuppgifter, att utbilda okunniga stackare i feministiska självklarheter, och arbete de känner känslor inför i allmänhet.

Att köpa ett förhållande

En lätt komisk aspekt av diskussionen om känsloarbete är viljan att sätta en prislapp på något väldigt svårvärderat. ”Om de vill ha [uppmärksamhet] så jävla mycket, kan de köpa den”, för att låna Jess Zimmermans eleganta formulering. Som om det skulle gå att sätta ett pris på uppmärksamhet eller omtanke. Som om någon skulle stå ut mer än en vecka i ett förhållande med repliker som ”Extranycklarna ligger i städskrubben – det blir tio kronor” eller ”Vill du ha sympati för att din chef behandlar dig orättvist får du allt hosta upp en femtiolapp”.

Ironiskt nog menar många samtida feminister att prostitution är något förskräckligt, eftersom det innebär att man sätter ett pris på någons – oftast en kvinnas – kropp (även om man förstås egentligen inte säljer sin kropp utan en sexuell tjänst, vilket är en helt annan sak). Känslor, som är ännu mer personliga, kan man däremot klistra prislappar på vid feminismens nya frontlinje.

I dag talar man om den fjärde vågens feminism. Den tidiga kvinnorörelsens kamp för lika rättigheter har i efterhand dubbats till ”första vågen”; andra vågens feminism var den som klev in i privatlivet och tredje vågen kretsade kring den intersektionella analysen. Fjärde vågen tenderar att fokuser på olika former av övergrepp, men det som oftast får definiera den är inte innehållet utan formen: de sociala mediekampanjerna. De flesta kommer med en egen hashtag – #YesAllWomen, #FreeTheNipple, #MeToo, Hillary Clintons valkampanj #ImWithHer, #PrataOmDet. Den senare illustrerar drivkraften bakom hashtagfeminismen: att dela med sig av personliga upplevelser, allt från de hemska till de banala.

Kampen för lika rättigheter har övergått i en kamp mot lika rättigheter.

Håller feminismen på att bli raka motsatsen till den tidiga kvinnorörelsen? Kampen för lika rättigheter har övergått i en kamp mot lika rättigheter, och i stället för politiska förhållanden har det privata hamnat i det rosa sökarljuset. Ju mer personligt, desto mer intressant. När synen på vad som är en offentlig angelägenhet och inte blivit så snedvriden, är det lätt för synen på vad som kan eller bör ha en prislapp att hänga med.

I den ovannämnda Guardian-artikeln tar Rose Hackman upp en manlig bekant som frågade henne: ”Varför måste ni feminister alltid göra normala saker till problem att debattera?”. Hackman fortsätter: ”Att porträttera känsloarbete som något annat än naturligt var för honom onödigt petigt; det var att göra en stor sak av något som bäst lämnades ifred.”

Med tanke på tendensen att göra politik av saker som bäst sköts privat, är frågan om inte hennes vän hade en poäng. Vissa saker bör kanske inte lämnas ifred, men lämnas åt de inblandade. Det är bisarrt att göra det till en politisk fråga huruvida det är jag eller min pojkvän som planerar familjebesök, fyller i almanackan eller inleder det där välbehövliga djupa samtalet om livets meningslöshet. Det är illa nog att det på allvar anses angå någon annan vem av oss som lagar mat och diskar.