Samhälle Krönika
Kärnkraftsmotståndet styr på SVT
En ny SVT-dokumentär skildrar framväxten av ny kärnkraft ur förment neutral synvinkel. Både på och mellan raderna anas dock ett traditionellt och föråldrat kärnkraftsmotstånd, skriver Joakim Broman.
Först en deklaration för transparensens skull. På min fritid sitter jag i styrelsen för WePlanet Sverige, tidigare Svenska Ekomodernisterna, en miljöorganisation som ser ekonomisk tillväxt, modern teknik och ny kunskap som redskap i kampen mot miljöproblemen. I dokumentären Spelet om kärnkraften (SVT), som den här texten handlar om till största del, figurerar bland annat Take och Ia Aanstoot som båda är aktiva i föreningen.
Sådan transparens saknas tyvärr i samma dokumentär. Exempelvis hade det varit bra att veta att Linus Brohult, journalisten som producerat Spelet om kärnkraften, är en tidigare miljöaktivist med bakgrund i Miljöpartiets ungdomsförbund och dömd för grov uppvigling i samband med en sabotageaktion riktad mot ett motorvägsbygge i Stockholm.
Ännu mer gäller det bristen på genomlysning av det sakliga innehållet. Spelet om kärnkraften skildrar i förment neutral och granskande ton debatten om ny kärnkraft i Sverige. I det första avsnittet får professorn i energisystem Filip Jonsson argumentera mot kärnkraftsforskare och -aktivister som pekar på att batteri- och vätgaslagring inte kommer att kunna ersätta planerbar elproduktion. Enligt den studie som Jonsson gjort går det alldeles utmärkt, och blir dessutom billigare.
Att Jonssons studie i själva verket bygger på att det byggs 30 reaktorer i vårt närområde – antingen i södra Tyskland eller i Belgien, Nederländerna och Luxemburg – framgår olyckligtvis inte. I stället summerar den ”neutrala” speakerrösten: ”I den billigaste vägen framåt behövs alltså inte någon ny kärnkraft i Sverige.” Att det är orealistiskt att Tyskland skulle bygga 30 reaktorer när man precis lagt ned 22 stannar man inte till vid. Det är för all del fullt möjligt att det skulle bli ”billigare” för Sverige att importera kärnkraftsel i stället för att producera egen, men även om det mot förmodan skulle finnas någon sådan att importera betyder det med stor sannolikhet att även industrin hamnar på andra håll, eftersom industrietableringar görs där det finns effektöverskott (alltså i närheten av planerbar produktion).
Att de mest heltäckande simuleringarna av elsystemet visar att ett förnybart system blir 40 procent dyrare nämns heller inte.
Att de mest heltäckande simuleringarna av det svenska elsystemet visar att ett helt förnybart system blir 40–50 procent dyrare än ett med kärnkraft nämns heller inte. Och den som är hugad kan själv räkna på vad det skulle kosta att bygga batterilager som kan täcka upp 1 TWh under vindstilla vinterveckor, och sedan lägga till kostnaden för att bygga reservkraft.
Tomas Kåberger, professor i industriell energipolicy, pratar om de sjunkande kostnaderna för sol- och vindkraft, och använder Australien som exempel. Det kan i sammanhanget vara bra att veta att både kol- och gaskraft fortfarande är viktiga beståndsdelar i det australiska elsystemet, men det är sant att vissa regioner har stora andelar förnybart. De flesta förstår säkert att Australien har radikalt andra förutsättningar för solkraft än Sverige, men det kanske hade varit bra om dokumentären varit öppen med att det gör mycket stor skillnad. Under vintermånaderna är verkningsgraden för solceller i Sverige praktiskt taget noll, samtidigt som det periodvis kommer nästan helt vindstilla perioder, ibland under ett par veckors tid. Det är dessa perioder som är den verkliga utmaningen för det svenska elsystemet, och eftersom de vindstilla perioderna ofta samvarierar med kyla och med svagare vindar i närområdet kommer importmöjligheterna också att vara förknippade med höga priser.
***
En av de märkligare sakerna i Spelet om kärnkraften är att skiftet i kärnkraftsopinionen sammankopplas med hur attityder kring flyktinginvandring förändras efter flyktingkrisen 2015, antagligen för att förknippa kärnkraft med Sverigedemokraterna och för att skapa någon slags guilt by association. Det är helt missvisande, eftersom kärnkraftsopinionen svänger först runt 2019/2020, då nedstängningarna av två reaktorer i Oskarshamn börjat få genomslag i elsystemet och ytterligare två reaktorstängningar i Ringhals är på tapeten. Opinionen skiftar för att det börjar bli tydligt vilket pris visionen om ett 100 procent förnybart energisystem haft. Men dokumentären gör sitt bästa för att framställa det som en höger-vänsterfråga. På det temat hade det förresten kunnat vara intressant att nämna att kärnkraftsförespråkaren och professorn i reaktorfysik Janne Wallenius, som även han figurerar kort i dokumentären, är tidigare vänsterpartist. Liksom förresten Ia Aanstoot.
Tjernobyl kallas i förbifarten och helt felaktigt för ”världens största energikatastrof”. Även om man utgår från Världshälsoorganisationens gissning om 4 000 cancerfall (historiskt och i framtiden) som ett resultat av Tjernobyl innebar olyckan vid Banqiao-dammen i Kina 35–60 gånger fler dödsfall (uppskattningar gör gällande att 150 000–250 000 människor dog i sviterna av olyckan). Man nämner överhuvudtaget inte att de befintliga svenska reaktorerna och potentiell ny kärnkraft är av en helt annan art än Tjernobyl-reaktorerna, och att det är omöjligt för liknande olyckor att inträffa här.
Naturskyddsföreningen tillåts återupprepa en direkt oseriös uppgift om att ny kärnkraft kommer att leda till 220 miljoner ton i ökade koldioxidutsläpp. Statssekreterare Daniel Westlén (ja, för transparensens skull känner jag även honom genom Ekomodernisterna) får visserligen göra ett inlägg som enligt speakerrösten ska kommentera det hela, men Westlén pratar om andra saker och den felaktiga uppgiften tillåts därmed stå för sig själv.
En talepunkt från Folkrörelsen mot kärnkraft om att den civila kärnkraften är ”tvilling” med atomvapen slängs in i förbifarten.
Dokumentären säger att slutförvaret av använt kärnbränsle ”kommer att kosta över 100 miljarder kronor” men glömmer av en händelse att nämna att dessa medel redan är fonderade, eftersom kärnkraftsproducenterna betalar kärnavfallsavgift som täcker hela hanteringen av bränsle från början till slut. Kärnavfallet beskrivs överlag som en fråga som inte är löst (även om SKB också tillåts beskriva sin metod) vilket inte stämmer. En gammal talepunkt från Folkrörelsen mot kärnkraft, om att den civila kärnkraften är ”tvilling” med atomvapen slängs också in i förbifarten, och framstår som neutral eftersom den kommer från speakerrösten.
Spelet om kärnkraften är inte en helt och hållet ensidig dokumentär. Den ger inblickar i hur kärnkraftsindustrin arbetar med små modulära reaktorer och berättar om hur Ia Aanstoot som 17-åring lyckades driva igenom en förändrad skrivning på ett klimatmöte i FN. Men på den övergripande nivån är den konsekvent slarvig med vissa detaljer (alltid åt samma håll), och full av misstänkliggöranden och diskreta glidningar riktade mot kärnkraften. Den är transparent bara om det bidrar till att skjuta ner kärnkraftsprojektet.
Det finns argument mot det kärnkraftsbeslut som klubbas i riksdagen i veckan. Debatten har gått varm, inte minst här i Smedjan. Men det som framträder både på och mellan raderna i Spelet om kärnkraften innehåller inte särskilt många av de rimliga argumenten. Snarare är det ett traditionellt och på många sätt föråldrat kärnkraftsmotstånd som gör ett sista försök att bli relevant. Gå inte på det bara för att det sänds under vinjetten Vetenskapens värld.