Samhälle Krönika
KD ställer fel diagnos på vårdens problem
Kristdemokraterna har surrat sig vid frågan om förstatligande av sjukvården, trots att reformen saknar bredare politiskt stöd. Det förhindrar den typ nytänkande som krävs för att lösa de faktiska problemen i svensk sjukvård, skriver Lovisa Lanryd.
Hundratusentals fast i vårdköer. Urusla öppettider. Telefonsvarare. Britsar i korridorer.
Inför valet 2022 lovade Kristdemokraterna att lösa sjukvårdens kroniska problem. Löftet var tydligt: En sjukvård där människor inte skulle behöva vänta i månader – ibland år – på nödvändig vård. Men tre år senare är verkligheten en annan. Vårdköerna är fortfarande långa, och i augusti 2024 var de till och med längre än någonsin tidigare.
Sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson (KD) har själv medgett att situationen är ohållbar, men regeringen skyller på inflation och ökade kostnader – ursäkter som klingar tomt när den egna reformviljan saknats. Problemet är djupare än brist på pengar, inflation och 21 regioner. Sverige står inför strukturella utmaningar: en åldrande befolkning, allt fler med kroniska sjukdomar som lever längre och ett sjukvårdssystem där vårdproduktionen stått nästintill still. Svensk sjukvård lider av en ”produktivitetskris”. I allt detta har regeringen valt att utreda om staten ska ta över huvudmannaskapet. En utredning som landade i det vi redan visste. Inget annat parti förutom Kristdemokraterna (och SD) tycker att det är en bra idé.
Det borde vara uppenbart att KD:s strategi har misslyckats. Sex av åtta partier säger som väntat nej till ett statligt huvudmannaskap. Kristdemokraterna och behöver släppa frågan om förstatligandet och våga höja blicken.
***
Storbritanniens sjukvårdssystem, National Health Service (NHS), erbjuder en varnande berättelse om vad som händer när staten tar ett allt för omfattande grepp om hälso- och sjukvården. Trots att NHS är ett av världens mest generöst finansierade sjukvårdssystem är det samtidigt plågat av byråkrati, personalbrist och ineffektiva vårdflöden. Vårdköerna har nått rekordnivåer, och allmänhetens frustration har inneburit att patientnöjdheten sjunkit till en historiskt låg nivå på endast 24 procent. Under det senaste decenniet har livslängden stagnerat och 2022 var spädbarnsdödligheten nästan dubbelt så hög som i Sverige.
Det var utifrån denna bakgrund som Englands hälsominister utsåg Lord Darzi till att genomföra den oberoende granskning av NHS tillstånd som publicerades i september 2024. Den visade att dödligheten orsakad av behandlingsbara tillstånd var oväntat hög. Dessutom brister tillgängligheten inom alla delar av NHS. Oavsett om det handlar om att träffa sin allmänläkare, söka vård inom psykiatrin eller få behandling på sjukhus så är väntetiderna alldeles för långa. Som exempel nämnde Darzi att 791 000 barn står i kö för att träffa läkare, varav 35 000 har väntat i över ett år. Ett annat alarmerande exempel är att 100 000 spädbarn (0–2 år) fick vänta i sex timmar eller mer på akutvård. På akutmottagningarna har köerna ökat med över 150 procent sedan 2009, och en av tio patienter behöver vänta på akutsjukvård i över 12 timmar.
Det envisa arbetet med att försöka sälja in ett statligt huvudmannaskap gör att KD missar vilka system som faktiskt levererar.
Vad är det i Storbritanniens modell som Kristdemokraterna ser som lyckad? Det envisa arbetet med att försöka sälja in ett statligt huvudmannaskap gör att Kristdemokraterna missar vilka system som faktiskt levererar.
I dag står både Sverige och England inför liknande utmaningar med en åldrande befolkning, ökande förekomst av multisjuklighet, samt ekonomiska begränsningar. Samtidigt står vi på tröskeln till en revolution inom hälsa och vård med framsteg inom genetik, artificiell intelligens och precisionsmedicin som flyttar fram gränserna för vad som är möjligt. Frågan är inte om sjukvården kommer att förändras, utan hur vi kan se till att dessa förändringar leder till bättre folkhälsa och mer hållbara sjukvårdssystem. Den brittiska erfarenheten visar att en sjukvård som är helt styrd av staten inte automatiskt levererar hög kvalitet – snarare kan den skapa fler hinder och göra vården ännu svårare att reformera.
***
För 46 år sedan, valåret 1979, uppgav 4 procent av svenska väljare att sjukvården var viktig för hur de skulle rösta. I valet 2022 var motsvarande andel 49 procent – en rejäl ökning. Jämfört med andra länder rankas svensk sjukvård högt när det gäller medicinska utfall. Det är relativt ovanligt att patienter dör i sjukdomar som sjukvården kan behandla och folkhälsan är god. Vi lever också relativt länge med bibehållen hälsa.
Men skrapar vi lite på ytan har svensk sjukvård stora strukturella problem. Den oberoende stiftelsen Kunskapsverket släppte i våras en mycket intressant rapport ”Hur mår vården” som sätter fingret på produktivitetskrisen. Den kan sammanfattas i några punkter:
- Sjukvården har fått mer resurser. Per invånare har regionernas sjukvårdskostnader ökat 18 procent 2010–2022 (i fasta priser).
- Antalet vårdkontakter har dock inte ökat i takt med resurstillskottet. Per invånare har antalet vårdkontakter bara ökat 2 procent 2010–2022.
- Personalstyrkan har vuxit, men det gäller primärt administrativa roller, inte personalgrupper som träffar patienter. En effekt är att antalet vårdkontakter per anställd har minskat. Per läkare i regional öppenvård är minskningen 30 procent sedan 2010.
- Köerna har växt, vilket påverkar patientnöjdheten. Som exempel står 29 procent fler i kö för nybesök i den specialiserade vården i dag jämfört med 2012 (justerat för befolkningsökningen).
- Mer resurser har inte löst sjukvårdens problem med köer och tillgänglighet. Det talar för att resursallokeringen inom sjukvården har brister.
Trots att antalet anställda inom sjukvården har ökat med 40 000 heltidstjänster mellan 2010 och 2022 – en ökning på nästan 20 procent – har vårdproduktionen i Sverige stagnerat. Samtidigt har vårdköerna fortsatt att växa, och i dag står över 600 000 personer i kö, varav 190 000 har väntat olagligt länge. Andelen som väntar på nybesök i den specialiserade vården har ökat med 29 procent sedan 2012, vilket innebär att fler patienter nekas snabb hjälp.
Allt detta sker samtidigt som vården har fått enorma resurstillskott. Sedan 2001 har den regionala sjukvården växt snabbare än ekonomin som helhet. Sjukvårdskostnaderna år 2022 var cirka 465 miljarder kronor, motsvarande 8 procent av BNP. Det kan jämföras med 182 miljarder kronor eller 7 procent av BNP år 2001 (i 2001 års priser). Om vi zoomar in på perioden 2010–2022 har kostnader för den regionala sjukvården ökat med 69 procent i löpande priser. Justerat för prisökningstakten under perioden blir den reala ökningen 32 procent.
Att mer resurser skulle förbättra situationen är alltså direkt felaktigt. Därför är det bra att titta på just huvudmannaskap, styrning och incitament i sjukvårdssystemet. Problemet är att regeringen, och då främst Kristdemokraterna, surrat sig vid masten om ett förstatligande. Detta trots att man har full vetskap om befolkningsutvecklingen och de sviktande skatteintäkter den innebär. Färre ska både betala för och behandla allt fler. När man spejar 10 år framåt i tiden vill man nästan titta bort. Det är politikens roll att våga fästa blicken och kavla upp ärmarna.
***
Vad Sverige behöver är en vårdmodell som förenar det bästa av både offentlig och privat sjukvård. Länder med solidariskt finansierade sjukvårdsförsäkringar som Nederländerna, Tyskland och Schweiz har visat sig ha bättre tillgänglighet och kontinuitet – och dessutom till en lägre kostnad.
Det krävs en nykter syn på framtiden. Sjukvårdens problem handlar inte om pengar – Sverige lägger redan mer än många andra länder på sjukvård. Problemet är hur resurserna används, hur vårdflöden hanteras och hur patienter bemöts. Den administrativa bördan ökar, men produktiviteten är nästan stillastående.
Sverige måste våga blicka bortom förstatligandet av sjukvården. Ett försäkringsbaserat system skulle skapa tydliga incitament för vårdgivare att leverera snabb och högkvalitativ vård, samtidigt som patienter får större valfrihet och möjlighet att påverka sin egen vårdsituation.
Borgerligheten har nu chansen att formulera en ny reformagenda. Men det kräver att Kristdemokraterna slaktar sin heliga ko om statligt huvudmannaskap och i stället fokuserar på de faktiska problemen. Politikens oförmåga att reformera står mellan oss svenska patienter och ett effektivt finansieringssystem för sjukvården. Vi behöver inte ha milslånga vårdköer. Det finns andra sätt att organisera sjukvården så att den blir mer rättvis och tillgänglig för alla. Vi borde alla ha en privat sjukvårdsförsäkring.