Vi blir insläppta i den stora parlamentsbyggnaden som liknar Europaparlamentet. En praktikant från det socialliberala partiet Democraten 66 (D66) tar emot oss i Haag. D66 har suttit i åtskilliga regeringar sedan partiet bildades 1966. I förra regeringen hade man sjukvårdsministerposten, precis som i den övergångsregering som höll ställningen i det annars politiskt stökiga landskapet. Regeringsförhandlingarna tog flera månader innan Nederländerna i somras fick sin nya koalitionsregering. Efter en rundtur blir vi hänvisade till ett mötesrum där två seniora sakkunniga sitter. I en timme ska vi prata sjukvård och den timmen går snabbt åt när vi jämför våra länders sjukvårdssystem. 

Debatten mellan den nederländska högern och vänstern handlar om vilka vårdtjänster som ska ingå i ”grundpaketet”.

När vi diskuterar den nederländska modellen med obligatoriska privata sjukvårdsförsäkringar frågar jag försiktigt om det är något av partierna i landet som efterfrågar att helt byta modell? Utifrån ett svenskt perspektiv känns det naturligt att tänka sig att socialister eller vänsterpartister skulle vilja byta system, tillbaka till det helt skattefinansierade systemet – likt vårt svenska. 

Så är inte fallet. 

I stället handlar debatten mellan den nederländska högern och vänstern om vilka sjukvårdstjänster som ska ingå i ”grundpaketet”. Där vänster vill att man inte ska betala extra, medan högern strävar efter att det fortfarande ska finnas en differentiering i systemet, där man ska kunna betala extra för olika tjänster. D66 är så att säga “happy with the base” när jag frågar dem var mittenpartiet står. 

***

Sedan 2006 har Nederländerna en sjukvårdsförsäkringmodell som bygger på obligatoriska privata sjukförsäkringar – för alla. Sjukförsäkringslagen utgör ramverket och försäkringarna tillhandahålls av privata sjukförsäkringsbolag, i de flesta fall icke-vinstdrivande kooperativ. Systemet finansieras genom arbetsgivaravgifter och premieinbetalningar. De privata försäkringsbolagen måste acceptera alla kunder. På så vis kan inte bolagen riskselektera och välja bort kroniker eller individer som kan behöva mer vård än vanligt. 

Syftet med reformen var att gå från ett ”tillgångsdrivet” till ett ”efterfrågestyrt” vårdsystem. Sjukvårdssystemet skulle leda till en mer effektiv och kvalitetsdriven vård. Valfrihet var också centralt, samtidigt som rättvisa grundvillkor skulle gälla för alla. Genom att skapa ökad konkurrens mellan försäkringsbolag och leverantörer skulle kvaliteten öka och kostnaden minska.

Vården regleras av staten men levereras av privata aktörer. Staten är ansvarig för vårdens kvalitet, tillgång och finansiering, men inte för utförandet. Tillsyn och administration är delegerat till ett antal oberoende organ. Omkring 60 procent av den totala sjukvårdsbudgeten innefattas inom ramen för sjukförsäkringslagen och den täcker cirka 90 procent av all utförd vård. 

Trots att resurserna till sjukvård är jämförbara presterar Nederländerna så pass mycket bättre.

Tandläkare och sjukgymnastik täcks inte utan för det krävs tilläggsförsäkringar. Centralt är att dessa tilläggsförsäkringar inte ger ökad tillgång till vård inom det obligatoriska utbudet. Det är alltså inte så att socioekonomiskt starka individer får bättre eller ökad tillgång till vård. Tilläggsförsäkringarna regleras inte i sjukvårdsförsäkringen utan erbjuds på en helt privat marknad, likt glasögon och tandvård i Sverige. I stället innebär försäkringarna att tjänster som de flesta svenskar i dag betalar direkt ur fickan redan är täckta.

Genomsnittskostnaden för en sjukförsäkring 2023 ligger på runt 135 euro i månaden. Det motsvarar ungefär 20 500 svenska kronor om året. En svensk med medianinkomst, boende i en genomsnittlig region, betalar 42 000 kr årligen till hälso- och sjukvården genom regionskatten. I Timbros nya rapport går vi igenom vad kostnaderna är för respektive sjukvårdssystem och finner att de på marginalen kostar lika mycket för en genomsnittlig individ. Trots att resurserna till sjukvårdssystemen är jämförbara presterar Nederländerna så pass mycket bättre än Sverige enligt flera källor, exempelvis Myndigheten för vård- och omsorgsanalys. 

Alla har rätt att årligen byta försäkringsbolag och för låginkomsttagare, deltidsanställda eller studenter finns möjlighet till sjukvårdsbidrag. Det maximala vårdbidraget för 2023 är 154 euro per månad. Utöver premien så betalar man som vårdtagare en årlig självrisk vid behov av specialistvård på maximalt 385 euro, sedan aktiveras sjukförsäkringen.

***

Under mötet hör jag mig själv muttra över den långa väntetiden till de svenska vårdcentralerna. Holländarna instämmer och säger att de också har utmaningar i brist på allmänläkare och att människor snabbt ledsnar om de inte får ett läkarbesök inom rimlig tid. Skrattet utbryter oss emellan när de förstår att jag syftar på våra väntetider som är uppemot fem veckor, och de pratar om väntetider på längre än 1-2 dagar. “Wow, how can you not have riots on the streets?”. Det är en mycket bra fråga. 

Att gå till allmänläkaren är gratis i Nederländerna. I Sverige betalar vi mellan 200–400 kr i patientavgift per vårdbesök, men detta täcks helt av grundförsäkringen i Nederländerna. Tilliten till husläkare bland befolkningen låg på 92 procent under 2022, det högsta sedan 2004. Sedan mätningen startade 1997 har förtroendet för husläkare legat mellan 85 och 93 procent. 

Tillgången till både primär- och specialistvård är bättre än OECD-genomsnittet. Modellen anses ha skapat ett mer patientorienterat system och ökat sjukhusens och vårdgivarnas effektivitet. Den geografiska tillgången till vården är också mycket god. 99 procent av befolkningen når primärvården på mindre än 10 minuter i bil och för att nå det närmaste sjukhuset tar det i genomsnitt mindre än 30 minuter.

Vi diskuterar vad som händer om man inte får en tid så att säga “i tid”. I Sverige åker man kanske till en närakut eller akuten. Magont i tre till fyra dagar kan ju faktiskt vara något farligt. Oftast är det inte det, men akuten tar in patienten ändå. Detta förekommer inte i Nederländerna. Då väntetiden till primärvården är nästintill noll har man infört remisskrav till akuten, det vill säga husläkaren gör en första bedömning, och skriver sedan en remiss om patienten bedöms i behov av specialistvård. På akuten landar man ofta utrullad från en ambulans. 

***

Praktikanten hämtar oss, vår tid är slut. Väl i entrén vinkar vi till D66:s sakkunniga och går ut ur parlamentsbyggnaden. En lite kittlande känsla i halsen infinner sig och jag bävar för kvällens flygresa hem till Sverige. Håller jag på att bli sjuk? 

Väl hemma i gråruskiga Stockholm får jag någon typ av halsfluss. Jag ställer klockan på 07:55. Vaknar och bereder mig på en lång telefonkö till vårdcentralen. Väl 08.12 kommer jag fram till telefonsvararen där sjuksköterskan säger “Tyvärr har vi slut på tillgängliga tider för i dag. Vänligen återkom imorgon. Våra telefontider är mellan klockan 08:00–11:00”. Frustrerad slänger jag telefonen i soffan, sätter på tekannan och muttrar “vi borde ha det som i Nederländerna”. 

Omslagsfoto föreställande ett sjukhus i centrala Rotterdam: AP Photo/Peter Dejong