Som Robert E Lucas, nobelpristagaren i ekonomi, en gång påpekade: Once you start thinking about growth, it’s hard to think about anything else. Låt mig exemplifiera varför: Om den årliga tillväxttakten i Sverige ökar till 2,5 procent kommer bruttonationalprodukten vara nästan 500 miljarder kronor högre om tio år – jämfört med om tillväxten blir i linje med konjunkturinstitutets prognos på 1,8 procent. Det är ungefär lika mycket som hälso- och sjukvården kostar i Sverige. 

Effekten av en ökad tillväxttakt på bruttonationalprodukten blir dessutom ännu större över tid till följd av ränta på ränta-effekten. En genomsnittlig tillväxttakt på 2,5 procent skulle innebära att bruttonationalprodukten blir över 1 800 miljarder högre år 2050. Den sammanlagda årliga ökningen av bruttonationalprodukten från i dag fram till 2050 skulle uppgå till ofattbara 19 000 miljarder. Detta innebär en ökning av de totala skatteintäkterna under perioden (givet ett oförändrat skattetryck) med cirka 8 000 miljarder – ungefär lika mycket som storleken på Belgiens samlade bruttonationalprodukt.          

Sverige står inför stora investeringsbehov och utmaningar under kommande år. Försvarsutgifterna behöver på sikt öka till 5 procent av BNP till följd av medlemskapet i Nato, omfattande investeringar behöver genomföras för att enbart återställa väg- och järnvägsnätet till dugligt skick och ny kärnkraft behöver komma på plats för att hushåll och företag i hela landet ska få tillgång till fossilfri el till konkurrenskraftig kostnad. Den demografiska utmaningen innebär samtidigt att allt fler äldre kommer att behöva försörjas av allt färre personer i arbetsför ålder.  

De långsiktiga strukturperspektiven och insikten om att tillväxten börjar hos företagen saknades. 

Ökad ekonomisk tillväxt är svaret på dessa utmaningar. Det skulle generera högre skatteintäkter och drastiskt minska behovet av statlig upplåning. Politikerna har insett detta. Under den senaste tiden kan vi observera att ekonomisk tillväxt – på ett helt annat sätt än tidigare – har hamnat högt upp på den politiska agendan. Detta illustreras tydligt av att Sveriges Television nyligen sände ett inslag i SVT Agenda, där Magdalena Andersson och Ulf Kristersson fick möjligheten att presentera sin politik för en högre tillväxt. 

Svaren imponerade inte – det blev till stor del en konjunkturpolitisk diskussion om vad som behövde göras för att stärka hushållens köpkraft. De långsiktiga strukturperspektiven och insikten om att tillväxten börjar hos företagen saknades. Risken är att tillväxt bara blir en punkt i politiska programförklaringar, utan att leda till konkreta reformer som ökar tillväxten. 

Vi behöver att politiken blir mer konkret kring tillväxten. Frågan som politiker bör kunna svara på är: hur får vi fart på tillväxten? Inspiration kan fås från Svenskt Näringslivs tillväxtagenda – där 60 reformer som möjliggör en högre tillväxttakt presenteras. 

Reformerna kan delas in i fyra övergripande områden: 

1. Åtgärda kompetensbristen. Nästan hälften av Svenskt Näringslivs medlemsföretag uppger att kompetensbrist är ett betydande tillväxthinder. Företagen hittar inte den personal som de efterfrågar, trots att det endast är två länder i EU-27 som har en högre arbetslöshet än Sverige. Endast vart tredje företag använder sig av Arbetsförmedlingen och en så hög andel som 25 procent av alla rekryteringsförsök misslyckas. 
2. Rusta upp Sveriges infrastruktur. Av de stora företagen i Sverige uppger 21 procent att brister i infrastrukturen utgör betydande tillväxthinder. Gods och leveranser kommer inte i tid och arbetspendlingen fungerar inte på ett tillfredsställande sätt. Vart fjärde företag i elprisområde 4 uppger samtidigt att de inte kan växa på grund av problem med energiförsörjningen. Och på många tillväxtorter är kompetensförsörjningsproblemen kopplade till att det inte går att hitta en bostad. 
3. Öka drivkrafterna för att jobba och investera. I dagsläget har Sverige höga skatter både på bolag och på individer med högre inkomster. Detta försvårar möjligheterna att både attrahera investeringar och talanger till Sverige. Det riskerar också leda till att företag som är lokaliserade i Sverige väljer att genomföra investeringar i andra länder.
4. Minska regelkrångel och byråkrati. Cirka 40 procent av företagen i Sverige uppger i dag att regelkrångel och byråkrati utgör ett betydande tillväxthinder. Under de senaste fyra åren har den andelen ökat med 12 procentenheter; regelkrånglet är Sveriges snabbast växande tillväxthinder. 

Ett uppenbart problem när det gäller kompetensförsörjningen är att utbildningssystemet, från grundskolan till den högre utbildningen, inte tar fram de kunskaper som efterfrågas av näringslivet. För att åtgärda detta behöver tuffa beslut tas avseende resursfördelningen till högskolor och universitet. 

Utbildningsplatser till utbildningar som inte efterfrågas behöver minskas.

Utbildningsplatser till utbildningar som inte efterfrågas behöver minskas – samtidigt som mer resurser ska tilldelas de utbildningar som tas fram i nära samarbete med näringslivet. Fler behöver gå de yrkesutbildningar som företagen så hett efterfrågar. Arbetsförmedlingen behöver i sin tur satsa på att ge de arbetsmarknadspolitiska utbildningar som efterfrågas av företagen. Det är något fel när Arbetsförmedlingen betalar tillbaka 4 miljarder till staten för att de inte kan förbruka medlen, samtidigt som arbetslösheten ökar och numera är bland de högsta i hela EU.

Kompetensförsörjningsproblemen förstärks av de enorma geografiska matchningsproblemen på arbetsmarknaden. I Kiruna och Gällivare är arbetslösheten runt 2 procent, medan den är uppemot 13 procent i flera kommuner i Skåne. Kraven på att flytta dit jobben finns behöver stärkas, samtidigt som ökade krav behöver kombineras med bättre ekonomiska incitament för individen att flytta till de tillväxtregioner där jobben finns. 

Samtidigt kommer vi inte att kunna åtgärda kompetensbristen för företagen enbart med att säkerställa att fler kommer i arbete i Sverige. En förändring av utbildningssystemet tar lång tid och många arbetslösa står väldigt långt utanför arbetsmarknaden. Under överskådlig tid kommer vi därför behöva öka – inte minska – arbetskraftsinvandringen till Sverige. 

För att åstadkomma detta behöver vi återupprätta principen att det är företagen som bäst kan bedöma vilken arbetskraft som de behöver rekrytera. Det nyligen införda lönegolvet på 90 procent av medianlönen (33 390 kronor i månaden) för arbetskraftsinvandrare från tredje land behöver därför avskaffas. Det rimliga (och det som är förenligt med den svenska arbetsmarknadsmodellen) är att företagen själva ska bestämma vem de vill anställa, givet att de betalar en kollektivavtalsenlig heltidslön.  

Sverige behöver också rusta upp infrastrukturen. När vägar och järnvägar stannar – då stannar tillväxten. Regeringen har satsat historiskt mycket på att minska underhållsskulden. Nu behöver nästa steg tas. En satsning (som delvis kan tas från de ökade försvarsutgifterna) behöver genomföras för att säkerställa att strategiskt viktiga infrastrukturprojekt blir av. Exempelvis behöver kapaciteten på malmbanan öka och fler satsningar behöver genomföras för att logistikflödena till och från våra hamnar fungerar bättre.

Infrastruktur är dock bredare än bara investeringar i väg- och järnvägsunderhåll. Vi behöver också säkerställa att energiförsörjningen i landet fungerar bättre. Av avgörande betydelse är att ny kärnkraft kan komma på plats så snabbt som möjligt, samtidigt som flaskhalsar i energiförsörjningen byggs bort. Sverige är dessutom i behov av en fungerande bostadsförsörjning. Detta förutsätter införandet av en fri hyressättning i hela hyresbeståndet, samt marknadsbaserade andrahandshyror. Hyrorna måste signalera var det är värt att bygga fler hyreslägenheter.

En investeringsfrämjande strategi bör innehålla reformer som successivt sänker bolagsskatten ned mot EU:s miniminivå.

För att få fart på tillväxten behöver vi också bli bättre på att attrahera investeringar – både från företag som redan är lokaliserade i Sverige och företag i andra länder. Här kan vi hämta inspiration från Irlands ekonomiska lyft. En investeringsfrämjande strategi bör innehålla reformer som successivt sänker bolagsskatten ned mot EU:s miniminivå och ett attraktivt avdrag för investeringar i FoU behöver införas. Och för att attrahera talanger och experter till Sverige behöver marginalskatterna sänkas. Ett första steg kan vara att återinföra principen om ”hälften kvar”, det vill säga att ingen betalar mer än 50 procent i skatt på en löneökning. Detta skulle innebära att den statliga inkomstskatten behöver sänkas med 5 procentenheter. 

Avslutningsvis behöver regelkrånglet och byråkratin minska för landets företagare. Företagarna ska kunna koncentrera sig på att driva och utveckla sina företag – inte hantera krångliga regler. Ett av de största tillväxthindren är de långa och krångliga tillståndsprocesserna i Sverige. De innebär att det tar längre tid att genomföra investeringar i Sverige än i våra närmaste grannländer, vilket hämmar investeringsviljan och därmed tillväxten. En av de viktigaste reformerna för att korta tillståndsprocesserna är att samla tillståndsgivningen för miljötillstånd till en enda myndighet. Riktigt stora samhällskritiska investeringar behöver få möjligheten till ett snabbspår.

Mycket av regelkrånglet kommer från EU. Sverige har varit klassens bästa elev när det gäller att implementera EU-regler. Vi kan också observera att det finns stora kommunala och regionala skillnader i hur regler tolkas i praktiken. Inom en rad områden, som till exempel digitaliseringen och AI-utvecklingen, bostadsmarknaden och momshanteringen, har regelkrånglet i dag en tillväxthämmande effekt på företag som är verksamma i Sverige. För att frigöra företagens tillväxtpotential behöver därför regelkrånglet minska. 

Samtidigt som det saknas konkretion avseende hur politikerna har tänkt att få fart på tillväxten, så finns det också en rad förslag som är rent tillväxtfientliga. Förslaget att slopa karensavdraget i sjukförsäkringen kommer att öka kostnaderna för arbetsgivare med uppemot 40 miljarder kronor. Detta ska ske i en situation där nästan vart tredje företag redan uppger att höga sjuklönekostnader utgör ett betydande tillväxthinder.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Ett annat tillväxtfientligt förslag är kravet på att det ska ske en lagstiftad arbetstidsförkortning med bibehållen lön. Enligt både Svenskt Näringsliv och Konjunkturinstitutet kommer en lagstiftad 35-timmarsvecka med bibehållen lön att minska Sveriges bruttonationalprodukt med över 500 miljarder kronor. Till och med LO, som räknar med mycket osäkra positiva produktivitetseffekter av förkortad arbetstidsförkortning, har beräknat att kostnaderna för att införa detta ligger runt 200 miljarder kronor.Sammanfattningsvis är det bra att det nu finns en konsensus i politiken om betydelsen av ekonomisk tillväxt. Men en tillväxtpolitik behöver konkretiseras. Väljarna har rätt att få veta hur politikerna har tänkt att få fart på tillväxten i Sverige.