Ekonomi Krönika
Självklart kan Sverige lära av Irlands tillväxt
Många har försökt bortförklara det irländska tillväxtundret. Men välståndsutvecklingen på Irland är högst reell och innehåller viktiga lärdomar för politiker som vill säkra långsiktig växtkraft i svensk ekonomi. Det skriver Smedjans chefredaktör Svend Dahl.
I en tid då diskussionerna i många europeiska huvudstäder ständigt graviterar mot frågan om hur den ekonomiska stagnationen ska kunna brytas är det egentligen märkligt att den irländska tillväxtresan inte ägnas större intresse.
Så sent som vid 1970-talets början var Irland Västeuropas i särklass fattigaste land, med en BNP per capita som motsvarade hälften av den svenska. Ett sekel efter den stora utvandringsvågen till USA var Irland fortfarande ett land man flyttade ifrån om man ville få ett bättre liv. I dag tillhör Irland det absoluta toppskiktet i Europa, och världen, vad gäller välstånd. Numera återfinns landet på plats två eller åtta, beroende på beräkningsmetod, i OECD:s välståndsliga. Det är en tillväxtresa som saknar motsvarighet bland andra utvecklade ekonomier.
Men i stället för att inspireras av den irländska utvecklingen har det ägnats stor kraft åt att bortförklara den.
Den irländska BNP-tillväxten har inget med den faktiska välståndsnivån att göra, har det exempelvis hetat. Siffrorna blir uppblåsta av att många multinationella företag av skatteskäl placerat stora immateriella tillgångar på Irland och att flera av de största flygplansleasingföretagen är registrerade i landet.
Denna kritik är anledningen till att Irlands centralbank tagit fram ett mått som korrigerar för de nämnda faktorerna, modifierad BNI eller BNI*. Men även med detta mått är den irländska tillväxttakten imponerande. Häromåret konstaterade Mauricio Rojas i en rapport att den sammanlagda irländska tillväxten i BNI* under perioden 1995-2022 motsvarade 2,8 gånger den svenska och 2,6 gånger den amerikanska. Och även med denna beräkningsmetod har Irland passerat Sverige i välståndsligan.
En annan argumentationslinje, eller snarare bortförklaring, gör gällande att den irländska tillväxten endast handlar om en upphämtningseffekt. Vad Irland åstadkommit under de senaste 50 åren motsvarar endast den välståndsresa Sverige gjorde mellan 1870 och 1950, och därför skulle lärdomarna för svensk del vara begränsade. Visst finns, som Rojas också konstaterar, tydliga likheter. I båda fallen handlar det om små internationellt orienterade marknadsekonomier som genom stabila liberala spelregler, låga skatter och förmåga att ta tillvara humankapitalet uppnår en imponerande ekonomisk utveckling.
Men den intressanta frågan är snarare vad som hade hänt om Sverige hållit fast vid lågskattelinjen. Det är inte orimligt att tänka sig att svensk ekonomi då hade fortsatt att växa snabbare än andra länders, och att vi på samma sätt som Schweiz kunnat försvara vår position i toppen av välståndsligan.
Trots att Sverige gått från fjärde till trettonde plats i OECD:s välståndsliga finns det en tendens att vi tar vårt välstånd för givet.
Det går inte att komma från tanken att intresset för att bortförklara den irländska tillväxtresan handlar om ett stort mått av självbelåtenhet. Trots att Sverige, under samma period som Irland gjort sin välståndsresa, gått från fjärde till trettonde plats i OECD:s välståndsliga finns det en tendens att vi tar vårt välstånd för givet. I en global ekonomi med stenhård konkurrens om både kompetens och investeringar, är ett sådant förhållningssätt knappast ett långsiktigt framgångsrecept.
I stället för att avfärda det irländska tillväxtundret borde vi helt enkelt omfamna det. Det är också tanken i rapporten ”Irlands ekonomiska lyft – tio lärdomar för ett växande Sverige” som Svenskt Näringslivs chefsekonom Sven-Olov Daunfeldt presenterade på ett seminarium häromdagen.
Ett område som lyfts fram i rapporten är bolagsskatten, som länge varit en viktig faktor bakom Irlands förmåga att locka till sig investeringar. Irland har en bolagsskatt på 12,5 procent. För företag som har en omsättning som överstiger 750 miljoner euro gäller numera EU:s miniminivå på 15 procent. Självklart borde även Sverige sänka bolagsskatten, som idag ligger på 20,6 procent, till EU:s miniminivå. Det är dessutom en reform som med stor sannolikhet skulle vara självfinansierande, på samma sätt som sänkta marginalskatter.
En annan irländsk framgångsfaktor värd att inspireras av är arbetet för att främja investeringar i forskning och utveckling. Företag som investerar i forskning och utveckling i Irland kan i dag dra av 30 procent av kostnaden utan något takbelopp. Kombinationen av sådana skatteincitament och den låga bolagsskatten är utan tvivel viktiga skäl till att både amerikanska teknikjättar och läkemedelsföretag etablerat forskningscentra i Irland.
Lägg till detta satsningar på utbildningssystemet som gjort att Irland i dag är EU-landet med det högsta antalet utexaminerade per capita inom STEM-ämnen (science, technology, engineering och mathematics). Även här finns sannolikt mycket att lära för den som vill stärka den långsiktiga växtkraften i svensk ekonomi.
Dessutom utmärks Irland av en bred politisk samsyn kring tillväxtpolitiken och värdet av att genom låga skatter samt goda och stabila villkor för företagande locka både investeringar och kompetens till landet. På den punkten skulle en bra början för svensk del vara om politiker till både vänster och höger slutade att misstänkliggöra vinster och vinstintresse i allt från välfärdsföretag till dagligvaruhandel.