Adam Cwejman:
Konservativa protektionister och libertarianska teknikoptimister
Utblick Essä
Två väldigt olika falanger av republikaner har hittat en samsyn och gemensam agenda hos Donald Trump. I den omdaning de vill åstadkomma finns en viktig del av Trumps projekt, skriver Adam Cwejman i ett utdrag från den nya antologin Trumps idévärld.
En vanlig uppfattning i Sverige är att Donald Trumps tid som president främst utmärks av kaos, hans lynnighet och äregirighet. I konsekvensens namn är det lätt att anta att det saknas någon sammanhållen strategi för den ekonomiska politiken. Eller om det finns någon sådan, att den är ytlig och ombytlig. Det finns således ingen poäng att försöka hitta mönster, idéer och ideologi bakom det som sker. Det är i bästa fall att vandra på villovägar, i värsta fall ett sätt att legitimera administrationens galenskaper.
Men vare sig man tycker om idéerna, deras antaganden om verkligheten och vad de vill förändra, eller bevara, så finns de där. Trumpadministrationen är fylld av personer som liksom Trump har formulerat verklighetsbeskrivningar och som nu, i en rasande takt, använder dessa som grund för att förändra USA och i förlängningen hela omvärlden. Det är min uppfattning att vi ska ta idéer och de som uttrycker dem på allvar. Med syftet att förstå hur de påverkar oss och vår tid. Så vilka är dessa idéer som har präglat administrationens ekonomiska politik?
För att förstå dessa bör man, kanske något förenklat, förstå Trump II som en koalition bestående av två högergrupper, bestående av både personer både inuti och utanför administrationen. I ena lägret har vi personer som ekonomen Stephen Miran, handelsministern Howard Lutnick, presidentens nära rådgivare Peter Navarro och i mindre utsträckning den oberoende politiske rådgivaren Oren Cass samt den tidigare hovideologen Steve Bannon. Dessa ser ett egenvärde i handelsprotektionismen. De är nationalkonservativa nostalgiker som i parollen ”Make America Great Again” inrymmer säkerhetspolitisk isolationism, högre löner för arbetare, ”onshoring” samt en nedmontering av den ”djupa staten”.
I parollen ”Make America Great Again” inryms isolationism, högre löner för arbetare, ”onshoring” samt en nedmontering av den ”djupa staten”.
Det var Navarro som gjorde uträkningen som Trump presenterade på ”befrielsedagen” den 2 april. Stephen Miran var ekonomen som under 2024 formulerade det som i efterhand har kallats för The Mar-a-Lago Accords, en sorts programförklaring för en ny högerprotektionism. Det är Howard Lutnick som driver på för skarpa handelskonflikter med USA:s nuvarande och tidigare allierade. Dessa tre personer förstärker Trumps kritik av handelsunderskott med omvärlden, värdet av tullar och behovet av industrier i USA . De utgör i någon mån en teoretisk underbyggnad till Trumps ofta korthuggna lägesbeskrivningar som kommuniceras på Truth Social eller i intervjuer.
Den andra delen av administrationen, eller till den närstående personer, hör till en mer libertariansk och teknikoptimistisk falang av högern. I denna grupp ingår miljardärer och teknikentreprenörer som Marc Andreessen, Peter Thiel, David Sacks (administrationens krypto- och AI-ansvarige), Chamath Palihapitiya samt Dogeansvarige (fram till maj 2025) Elon Musk. Dessa herrar utmärks av att de prioriterar avregleringar, skattesänkningar och möjligheten att rekrytera högkvalificerad arbetskraft från utlandet. De har i någon mån accepterat att ”main street”, det vill säga genomsnittsamerikanen, har lidit på grund av både utlokalisering och hög inflation. Därför har de också en hög acceptans för den första falangens protektionistiska politik som många av dem tidigare snarare hade varit motståndare till.
Flera understryker även värdet av strategiska industrier i USA varför de lyckats jämka sina mål med de nationalkonservativa. Libertarianerna och teknikoptimisterna får sina nedskärningar, förtydligad lagstiftning rörande kryptovalutor och färre regleringar för AI-bolag. Samtidigt får populisterna handelstullar, löften om hemvändande företag och minskad illegal invandring, åtgärder som är tänkta att pressa upp lönerna för vanliga arbetare. Vad båda falanger är eniga om är behovet av ett starkt och oberoende USA som inte blandar sig i konflikthärdar på andra sidan jorden, som reglerar invandringen, bekämpar wokeismen på universiteten samt drar ned på administrationens utgifter.
Förenade som de är av sin beundran och trohet till Trump är falangerna ändå ganska eniga om slutmålen.
Åsikterna har emellertid gått isär när det kommer till budgetunderskotten (de nationalkonservativa kan tänka sig att öka dem), behovet av högkvalificerad arbetskraft och hur aggressiva tullarna ska vara. Än så länge håller dessa falanger, med några betydande undantag, sams. Musk kallade exempelvis Navarro för ”idiot” när tullarna dominerade nyhetsflödet. Det var en föraning om den betydligt värre konflikt – eller separation – som ägde rum mellan Trump och Musk och som, initialt, handlade om budgeten som Musk ansåg enbart förvärrade statens underskott och statsskulden.
Förenade som de är av sin beundran och trohet till Trump är falangerna ändå ganska eniga om slutmålen och betraktar därför smärta på vägen som ett nödvändigt ont. I Nietzsches bok Avgudaskymning finns en mening som lyder: ”Den som har ett varför att leva, kan uthärda nästan vilket hur som helst.” Det är detta ”varför” som till stor del samlar de två huvudsakliga falangerna, trots smärtan på börsen och de ständiga tvära kasten i handelspolitiken. Det finns, vill jag hävda, tre områden som utgör detta övergripande ”varför”: Kampen mot Kina, minskandet av statsskulden och återupprättandet av den amerikanska arbetarklassen genom ”onshoring”.
Få tänker på Donald Trumps tullar mot Kina under åren 2016–2020 som någon sorts epokgörande förändring av världsordningen. I alla fall inte jämfört med det som utspelat sig sedan installationen i januari. Men i den första mandatperioden finns ursprunget till det som sker i dag. Mellan 2016 och 2020 ökade Trump tullarna mot Kina på ett så genomgripande sätt att Kinas andel av den amerikanska importen minskade från 21 till 13 procent. Kina svarade med samma mynt med följden att amerikansk export till landet också minskade. Trumps efterträdare Joe Biden behöll inte bara merparten av föregångarens tullar, han expanderade vissa och lade till helt nya – så mycket inflytande hade Trump även efter valnederlaget.
Detta förvånade nog många. Biden hade nämligen, när han ställde upp som presidentkandidat, anklagat Trump och hans tullar mot Kina för att driva upp priserna för konsumenter. Kanske insåg Biden att frågan inte enbart kunde, eller skulle, behandlas som en rent ekonomisk nytto-maximeringsfråga utan som en del av en säkerhetspolitisk strategi. Trump ansåg att Kina skulle vingklippas ekonomiskt och betala för sina upphovsrättsstölder och illegala statsstöd till kinesiska bolag.
Framför allt skulle Kina – som lyft sig ekonomiskt sedan år 2000 – straffas för att landet skyddat sin inhemska marknad samtidigt som USA öppnat sin. Att det inte går att konkurrera med företag från Kina som i alla lägen har kommunistpartiets fulla uppbackning är en ofta upprepad uppfattning inifrån Trumpadministrationen. Och man kan inte ”vinna” AI-kapplöpningen med Kina om man inte blockerar tillgången till kritisk amerikansk- eller europeisktillverkad utrustning. Det har bland Trumps närmaste upprepats att välkomnandet av Kina till WTO och det efterkommande årens ensidiga öppnande av marknader – Kina reglerat eller stängt, USA öppet och idealistiskt – var ett historiskt misstag.
Man kan inte ”vinna” AI-kapplöpningen med Kina om man inte blockerar tillgången till kritisk amerikansk- eller europeisktillverkad utrustning.
Men, bör man nog invända om man tar del av denna historieskrivning: Vad är poängen med de hårda tullarna mot allierade som Mexiko, Kanada och EU? Det är här bilden kompliceras. För även om Kina innehar huvudrollen i Trumps uppfattning om ett USA som öppnat sig för den ekonomiska globaliseringens krafter så har ju hela världen fått lida konsekvenserna av handelskriget. Frågan är då om det egentligen är merkantilisten Trump som agerar, han som alltid likställt handelsunderskott mellan länder som tecken på orättvisa? Kanske var Kina inte huvudfrågan, utan blott ett delmoment i en total omdaning av den globala handelsordningen? Det är en tolkning av Trumps strategi.
Den andra tolkningen är att det är maktrealisten Trump som agerar, han som anser att hotet från Kina mot USA:s makt är USA :s stora utmaning under 2000-talet, och att alla andra tullar blott är redskap för att tvinga fram politiska eftergifter visavi Kina. Eftersom båda strategier sjösatts samtidigt så blir det svårt att förstå vad som egentligen är det primära: tullar som självändamål eller bredsidan mot Kina?
Den optimistiska tolkningen är att USA brukar hotet om tullar som ett sätt att lösgöra Kina från världshandeln. Tullarna mot världens övriga länder är däremot förhandlingsbara och kan användas som en hävstång för att uppnå det första målet. Idén om det ”naiva” USA som öppnade sig mot Kina och välkomnade in landet till den globala handelsordningen är stark inom administrationen. Man anklagar både Republikaner och Demokrater för denna synd.
Jämsides med denna idé upprepas också ofta att den amerikanska statsskulden beror på naiv idealism. Den amerikanska dollarn och statskassan har använts som altruistiska smörjmedel i den globala ekonomin. Därutöver har amerikanska skattepengar använts på evighetskrig och onödig stimulans av ekonomin som bara förorsakat inflation. Låt oss uppehålla oss en stund vid statsskulden. I jämförelse med många andra länder är den väldigt hög, 123 procent av bruttonationalprodukten (BNP). Kontrastera mot exempelvis Danmark: landets statsskuld utgör 29 procent av BNP, Sveriges är 36 procent. Snittet i Europa är 81,6 procent.
***
Men det har inte alltid varit på det här viset. Under 1990-talets andra hälft minskade den amerikanska statsskulden år efter år under Bill Clinton. Kring millennieskiftet var de amerikanska och svenska statsskulderna ungefär på samma nivå – ungefär hälften av BNP. Men sedan hände något dramatiskt som spelar roll än i dag. Medan svensk statsskuld fortsatte att minska, som andel av ekonomin, så ökade den amerikanska. Under Obamas tid som president passerade statsskulden för första gången 100 procent av BNP. Sedan fortsatte det bara. De amerikanska krigen i Afghanistan och Irak, expansionen av offentliga sjukvårdsförsäkringar (genom Medicare för pensionärer och Medicaid för låginkomsttagare) gjorde att utgifterna svällde – både under Republikaner och Demokrater.
Trots att amerikansk ekonomi gick som tåget efter finanskraschen 2008, och dess teknikbolag, Apple, Nvidia, Microsoft, Amazon, Alphabet och Meta, dominerade den digitala ekonomin så skedde det parallellt med en ständigt ökande statsskuld, även under Trumps första mandatperiod. Men sedan hände något som förvärrade situationen ytterligare. Och det är i detta läge givande att lyssna lite på vad Scott Bessent uttryckte innan han ens var tilltänkt som amerikansk finansminister. Det var nämligen hans analys av läget som gjorde att Trump fick upp ögonen för honom. I ett tal från juni 2024 kritiserade Bessent skarpt ”Bidenomics”, det vill säga Joe Bidens ekonomiska stimulans- politik, för att vara ”centralplanering” som leder till prischocker, ihållande inflation och försämrad levnadsstandard. Bessent kritiserade Bidenadministrationen för att ha svarat överdrivet på den externa chock som covid 19-pandemin innebar. Sådana händelser – som egentligen inte orsakas av några problem inom ekonomin – anser Bessent inte ska leda till vidlyftiga stödpaket.
Under Obamas tid som president passerade statsskulden för första gången 100 procent av BNP.
Han har en poäng. För svaret på det som skedde i mars månad för fem år sedan, när pandemin verkligen slog till med full kraft, var ett stödpaket som saknade motsvarighet i amerikansk historia, fem biljoner dollar under två år. Ungefär lika mycket som USA spenderade totalt under hela andra världskriget, justerat för inflation. Den mer skadliga konsekvensen av det historiska stödpaketet, hävdar Bessent, är att tillväxten på kapitalmarknaderna sprungit om tillväxten i den generella ekonomin. Annorlunda uttryckt: aktiers värderingar växer snabbare än ekonomin som helhet. Ofattbara mängder pengar har, i stället för att främst stimulera konsumtion, samlats på kapitalmarknaderna.
Samtidigt har inflationen, en konsekvens av kapitalinjektionen, urholkat lönenivåerna. Kapitalägare har haft ett par rekordår i USA sedan pandemin. Hundra dollar investerade i det breda amerikanska börsindexet S&P 500 år 2020 hade fram till början av 2025 (innan börskrascherna) inneburit en vinst på 98,87 procent. En löntagare har som kontrast till detta – justerat för inflation – i snitt fått omkring fyra procent högre lön sedan 2020. Inget av detta var exklusivt för Bidens tid vid makten, maktförskjutningen från löntagare till kapitalägare har pågått alltsedan tidigt 1990-tal i USA. Något som tydligt illustrerar detta är den amerikanska aktiemarknadens andel av den totala amerikanska bruttonationalprodukten. 1991 var den 67 procent. I början av februari 2025 uppnåddes ett nytt rekord, 207 procent. Bortsett från hack i samband med IT-bubblan år 2000 och finanskraschen 2009 har aktiemarknadens storlek som andel av ekonomin ökat i tre decennier.
Den som i USA kunde bli förmögen på kapitalinvesteringar under åren i början av 2020-talet tjänade mycket på likviditetsregnet, medan de som levde av förvärvsinkomst drabbades av inflation, försämrad offentlig service och svag utveckling av reallönerna. Mycket av det vi ser nu med ständiga hot om handelstullar, protektionism och affärsuppgörelser om ädelmetaller i Ukraina eller Grönland, är i Trumps värld en del av lösningen. USA:s roll i den globala ekonomin var ”a bad deal” enligt Trump. Nu är det dags för världen att betala för den amerikanska generositeten.
Aktiemarknadens storlek som andel av ekonomin ökat i tre decennier.
Och inget i den amerikanska politiken har, enligt Trump, förorsakat amerikanerna mer skada än handelspolitiken. USA har som land stora handelsunderskott med omvärlden men i utbyte så är den amerikanska valutan den globala reservvalutan. Alla betydande finansiella transaktioner, oljeekonomin och den globala handeln sker med dollar. Detta innebär, lite förenklat, att USA importerar både kapital- och konsumtionsvaror billigt, delvis på grund av att dollarns värdering hålls hög, men samtidigt är hårt utsatt för den globaliserade ekonomins konkurrens.
En person inifrån administrationen som formulerat Trumplinjen kärnfullt är Stephen Miran, en av Trumps ekonomiska rådgivare, som i en rapport, som har kommit att kallas för The Mar-a- Lago Accords skrev följande: ”Den djupa olyckan med den rådande ekonomiska ordningen har sin grund i en ihållande övervärdering av dollarn och asymmetriska handelsvillkor. En sådan övervärdering gör amerikansk export mindre konkurrenskraftig, amerikansk import billigare och hämmar den amerikanska tillverkningsindustrin.”
Stycket sammanfattar väl den ekonomiska idé som, tillsammans med skattesänkningar, nedskärningar och avregleringar, utgör basen i det samtida republikanska partiets ekonomiska politik. Sedan 1990-talet har USA varit föremål för en massiv strukturomvandling. Stålverk, skeppsvarv och tillverkningsindustrier har lagts ned eller minskat i omfattning. Det är också i rostbältet, bland de nedlagda industrierna, där fentanylmissbruket är som mest utbrett, som Trumps löften om ett nytt, återuppståndet USA fått mest gehör. Trump valdes på ett löfte om att fixa allt det här, att riva ut de föregående årens förmenta stagnation och växande skulder. Men hur göra detta utan att dra ned på den dyra amerikanska vården, försvaret eller att ytterligare förvärra statsskulden? Jo, genom att beskatta omvärlden och inte den egna befolkningen. Försöken att med hjälp av Doge skära ned och effektivisera är i sammanhanget symboliska; de riktigt stora besparingarna – det är tanken – ska ske genom att världen får betala av den amerikanska statsskulden.
De riktigt stora besparingarna – det är tanken – ska ske genom att världen får betala av den amerikanska statsskulden.
En minskad statsskuld är förstås ett eftersträvansvärt mål. Men med vilka medel och hur målsätts den här förändringen? Det är inte helt lätt att finna någon sorts sammanhållen ekonomisk vision bortom problemformuleringen. Men en ledtråd finns i en intervju som genomfördes i april 2025 med USA:s finansminister Scott Bessent. Han återberättar ett samtal han hade med Trump första gången de träffades i Florida. Trump hade då ställt frågan till Bessent om hur ”vi får ned statsskulden och underskotten utan att orsaka en recession?”. Enligt Scott Bessent försöker administrationen göra ett par svåra saker samtidigt: få till en treprocentig tillväxt och ett federalt underskott på maximalt tre procent, samtidigt som statsskulden minskar. Medlet är alltifrån nedskärningar till mer, för USA, fördelaktiga handelsavtal med omvärlden.
Det som sker är en sorts ekonomisk revolution som bara till viss del har någon historisk förlaga. Lyssnar man till kretsen kring Trump så återkommer ofta Ronald Reagans ekonomiska politik under 1980-talet som föredöme. Då fick man bukt med 1970-talets envisa inflation och fick till ett par år med ordentlig tillväxt. Men förutsättningarna är annorlunda nu. Då, under Reagan, var statsskulden ännu låg och USA:s andel av världsekonomin betydligt större. Dessutom var Reagan en utpräglad frihandelsvän som ansåg att protektionism var lite som att kissa sig i byxan för att hålla värmen. Det går troligtvis inte att lösa bara med handelstullar och Dogenedskärningar i marginalen.
Just därför är Trumps och Bessents målsättningar betydligt mer djupgående än så – de vill helt omdana den amerikanska ekonomin. Trump är förstås inte oskyldig till att det ser ut som det gör nu. Vi har facit från hans första mandatperiod, skulderna ökade även då. Är skälet att han inte hade en tillräckligt tydlig idé under första mandatperioden? Eller att han inte förmådde gå från ord till handling?
Oavsett svar på den frågan så håller den omtalat dåliga dealen på att omförhandlas. Och förutom att försöka att på sikt få ned statsskulden och slå Kina på fingrarna så finns även målet att återupprätta USA som industriell gigant. Hur hänger det här egentligen ihop med valutans övervärdering, konkurrensen med Kina och globaliseringen? Problemet, som det formuleras av Trump och hans administration, är att amerikanska handelsunderskott mot andra länder innebär ett beroende av omvärlden och en finansiering av andras tillväxt på bekostnad av den inhemska. I stället för ett jobb på en skofabrik i Tennessee skapas ett i Vietnam, alltmedan genomsnittsamerikanen skuldsätter sig för att konsumera billiga produkter från Kina.
Denna ständigt pågående onshoring-process är kanske själva kärnan i Trumps ”Make America Great Again”-paroll.
Genom tullar, eller hot om tullar, vill Trump att både amerikanska och internationella bolag flyttar sin produktion till USA. Varje gång en ny investering i USA presenteras så skryter presidenten på sitt Truth Social-konto om summan och hur många jobb, i teorin, det kommer att innebära. Denna ständigt pågående onshoring-process är kanske själva kärnan i Trumps ”Make America Great Again”-paroll. Även om produktionskostnaden höjs för företagen antas det att den kostnaden jämnas ut genom importtullarna. Vinnaren, enligt den nya ekonomiska doktrinen, kommer att vara den amerikanske löntagaren i Mellanamerika som har lidit under decennier av strukturomvandlingar och utlokalisering till låglöneländer.
På sikt ska dessutom den redan, jämfört med andra länder, låga inkomstskatten helt avskaffas. Statens intäktsbortfall tas igen genom tariffer, handelstullar och ökad moms, går resonemanget. I ett tal i Las Vegas den 25 januari förklarade Trump idén: ”Vi går tillbaka till de gamla dagarna. Ingen inkomstskatt, bara tullar. Det fungerade förr, och det kommer att fungera igen.”
Det är en sorts retronationalistisk högerpolitik som kombinerar låga, eller inga, inkomstskatter och flyttar dessa till andra områden av ekonomin, främst handeln med omvärlden. Men denna linje ska inte förväxlas med någon sorts renodlad Reaganomics – även tullar är en sorts beskattning. Den betydande omsvängningen här är att frihandeln inte betraktas som en självklarhet, bejakad då den är effektiv och välståndsskapande. Inifrån Trumpadministrationen talas föraktfullt om att amerikanska bolag berikade sig själva på bekostnad av lokala löntagare. Dessutom var frihandeln aldrig så ”fri” – den utnyttjades konsekvent av Kina som inte följde några av de överenskomna WTO -reglerna som antogs runt millennieskiftet. I decennier har den globala frihandeln – framdriven av USA och med dollarn som finansiellt smörjmedel – betraktats som ett normaltillstånd. Frihandel har inte varit ett politiskt vägval utan närmast att betrakta som en naturlag bortom demokratisk kontroll. Både Demokrater och Republikaner var eniga om att priset, nedlagda industrier, utlokalisering av tillverkning, minskat inflytande över kapitalismen, var motiverad.
I andra vågskålen fanns nämligen billig import och en tjänsteekonomi med exportfokus. Vi kunde i västvärlden, gick tanken, ägna oss åt högteknologiska tjänster och högspecialiserad tillverkning, medan länder med lägre lönekostnader kunde tillverka prylar längre ned i värdekedjan. Allt enligt idén om komparativa fördelar. Således fanns det ingen poäng med varv i Baltimore eller textilfabriker i Borås. Både Demokrater och Republikaner accepterade entusiastiskt denna ekonomiska ordning i USA. Smärtan av strukturomvandlingen, sades det, var övergående. Men missnöjet pyrde under ytan. Och medan vänstern riktade uppmärksamheten mot identitetspolitiska projekt och prisandet av det multikulturella samhället, samtidigt som man accepterade liberala ekonomiska dogmer, växte en ny sorts höger fram.
Det är den högern, uttryckt i de två falangerna: en nostalgisk och nationalkonservativ samt en libertariansk, som håller på att förändra den globala ekonomiska ordningen. På samma sätt som tidigare Demokrater och Republikaner ansåg att smärtan i strukturomvandlingen var motiverad anser Trumpadministrationen att den nuvarande omdaningen är motiverad då det i tunnelns andra ände väntar ett USA vars storhet är återupprättad.
Texten är ett utdrag från antologin Trumps idévärld, där tio experter och skribenter kartlägger idéerna bakom Donald Trump. Boken finns att köpa hos Timbro förlag.
Omslagsbilden föreställer Trump ihop med vicepresident JD Vance, utrikesminister Marco Rubio och försvarsminister Pete Hegseth. Foto: Carlos Barria/AP