Konstnärlig frihet innebär ingen rätt att bli försörjd av andra

Konstnärlig frihet kan innebära två saker. Antingen åsyftas de friheter som en konstnär eller författare tar sig för att åstadkomma en effekt, till exempel genom att i en roman återge ett historiskt skeende på ett annat sätt än som det verkligen ägde rum. Eller så åsyftas konstutövares möjligheter att fritt utöva sin konst i ett samhälle utan att drabbas av myndigheters censur eller hot och våld från omgivningen. Inte enligt någon vedertagen definition utgör konstnärlig frihet rätten att få göra vad som faller en in med kommunens egendom för skattebetalarnas pengar.

Därför är det konstigt att sådana som borde veta bättre, till exempel Konstnärernas Riksorganisation KRO och Sveriges Televisions kulturreporter Dennis Dahlgren, är upprörda över att Nacka kommun haft riktlinjer för de konstverk som ingår i den kommunala satsningen Wall Street Nacka. Till exempel får konstverken inte innehålla text. Wall Street Nacka är ett projekt där ett antal konstnärer bjudits in att smycka väggar runtom i kommunen med färgsprakande muralmålningar. Särskilt konstigt är det att det framställs som att den konstnärliga friheten skulle vara hotad.

Att kommunen har riktlinjer för den konst som utförs på kommunens egendom för skattebetalarnas pengar är inte en inskränkning av den konstnärliga friheten. Skulle det vara så att kommunens tjänstemän lade sig i vad konstnärer i kommunen gjorde i sina ateljéer eller vad som ställdes ut på privata konsthallar skulle det naturligtvis vara ett övergrepp, men att kommunen inte vill att konstverk på kommunens väggar ska innehålla text är inte en inskränkning av den konstnärliga friheten. Den konstnär som inte vill ställa upp på villkoren i det kommunala konstprojektet är fri att tacka nej till uppdraget.

Att KRO och andra försöker omdefiniera konstnärlig frihet till rätten att göra vad man vill med andras pengar är inte bara ett hån mot de konstutövare som verkar i länder och samhällen där den konstnärliga friheten är inskränkt eller hotad på allvar. Det är också sannolikt kontraproduktivt för de svenska konstutövarna. Om skattebetalarna uppfattar konstnärer som ett gäng bortskämda personer som tror sig kunna kräva carte blanche för att göra vad som faller dem in på uppdragsgivarens bekostnad, kommer sannolikt betalningsviljan att tryta.

Kulturutövare vill vara fria från styrning och påverkan, men offentlig verksamhet förutsätter tydliga ramverk och gränser.

Konflikten mellan kommunen, som anlitat konstnärer för att smycka kommunala väggar, och konstnärerna, som tror sig ha rätt att göra vad de vill med andras pengar, belyser den grundläggande målkonflikten inom offentligt finansierad kultur. Kulturutövare vill vara fria från styrning och påverkan, men offentlig verksamhet förutsätter tydliga ramverk och gränser. Det är en bidragande orsak till att offentligt kulturstöd ofta villkoras med besynnerliga kriterier av politisk karaktär; eftersom konstnärliga kvaliteter är svåra att ringa in motiveras offentliga kultursatsningar ofta med konstens positiva effekter på andra samhällsområden.

Kommunens politiker och tjänstemän har ett ansvar att förvalta medborgarnas pengar på bästa sätt. De folkvalda är dessutom allmänhetens representanter visavi förvaltningen. De företräder kommunens invånare, som om de är missnöjda med styret kan rösta bort dem vid nästa val. Att Nacka kommun villkorar den offentligt finansierade konsten på kommunens väggar, med att den till exempel inte vill ha konstverk som innehåller text, är således inte det minsta konstigt, och har noll och intet med den konstnärliga friheten att göra.

När jag inför valet 2018 intervjuade samtliga riksdagspartiers kulturpolitiska talespersoner ställde jag frågan vem de i första hand ansåg sig företräda i sin roll som kulturpolitiker: kulturutövarna, kulturpubliken eller skattebetalarna. Till min förvåning var det endast en som svarade att hon i första hand företrädde skattebetalarna: Vänsterpartiets Vasiliki Tsouplaki. Kanske var det för att hon just trätt in i sin roll efter att länge ha varit verksam i kommunpolitiken i Västerås som hon hade denna medvetenhet om ansvaret för andras pengar i färskt minne.

Myndigheterna ska inte styra och ställa i konstlivet. Däremot måste de styra och ställa när det gäller den konst som de själva finansierar. Principen om armslängds avstånd har aldrig fungerat i Sverige, och kan inte heller fungera i ett land med en så stor offentlig kultursektor som Sveriges. I stället har den kommit att användas som svepskäl för aktivistiska tjänstemän som velat använda skattebetalarnas pengar för att driva en egen politisk agenda, eller av fega politiker som velat ducka ansvaret för att företräda medborgarna mot de aktivistiska tjänstemännen eller kulturutövarna som tror att de fått carte blanche att göra vad som faller dem in med skattebetalarnas pengar.

Konst ska kunna vara provocerande, politisk, osmaklig och ful, men den ska inte självklart finansieras med skattemedel. Att vara fri att utöva sin konst innebär inte att ha fri dragningsrätt på kommunens kulturbudget.