Konsumtionskritiker borde älska marknadsekonomin

En av de bästa sakerna med marknadsekonomin är allt som man inte behöver köpa. Så mycket som man inte behöver betala för eller bry sig om.

Tanken slår mig ibland när jag går omkring i en stad och lägger märke till alla butiker: livsmedelsbutiker, tobakskiosker, konditorier, bagerier, sybehörsbutiker, butiker för fisketillbehör, inredning, kampsport, prydnadsföremål och begagnade LP-skivor. Så mycket jag inte är intresserad av och i många fall aldrig kommer att vara intresserad av.

Så många butiker som kan finnas med saker jag direkt avskyr

Jag tycker det är rätt vackert. Få saker illustrerar som det rika och skiftande marknadsutbudet en fredlig och fungerande tolerans och samexistens. Så många olika intressen som kan tillgodoses, efter individuell läggning, kön, ålder, ursprung, sexualitet eller vad du vill. Så många butiker som kan finnas med saker jag direkt avskyr: hälsokostbutiker med kolloidalt silver, supporterprylar för anskrämliga fotbollslag, pizza med ananas. All denna tolerans bygger med nödvändighet på statens och politikens neutralitet, på att marknader kan uppstå och växa enligt regler för kontrakt och ägande, men inte hålls under armarna av stöd och subventioner.

Vilken kontrast mot politiken, där alla måste vara med och finansiera allt oavsett om de är intresserade eller inte. Vilket därmed gör varje persons intressen till varje annan persons angelägenhet, eftersom de måste vara med och betala och kanske därmed även tvingas avstå från något de själva hellre hade velat ha. En sådan ordning kan aldrig rymma samma otvungna pluralism, trots alla detaljerade mångfaldsplaner.

I många av deras skildringar av marknad och kommers framställs vi som lurade och köpgalna.

Sådana funderingar får mig att undra varför inte konsumtionskritiker är mer positiva till marknadsekonomin. I många av deras skildringar av marknad och kommers framställs vi som lurade och köpgalna. Visst kan det stundtals också stämma, men den stora bilden är egentligen den omvända. Det mest naturliga som finns i just marknadsekonomins överflöd är att låta bli att handla, och ignorera och tacka nej till vad som bjuds ut.

Även när vi vill ha någonting tar det emot. För det första därför att vi måste betala vad det kostar. För det andra för att vi vet att det ofta finns liknande alternativ som kan vara bättre. Marknadens två viktigaste signaler skriker åt oss att låta bli att handla eller i alla fall tänka efter innan vi gör det.

I mycket handlar det nog om att konsumtionskritiker egentligen inte är kritiska mot konsumtion så mycket som mot andras konsumtion. En sida av marknadens pluralism är att den också tillgodoser efterfrågan som finsmakare finner vulgär, ytlig och slösaktig och konsumtionskritiken är inte sällan ett fikonlöv för förakt mot eller oförståelse inför andra grupper i samhället.

Den medelålders manliga historieprofessorn våndas inför det rika utbudet av kläder i en klädbutik.

Ta exempelvis den kände valfrihetskritikern Barry Schwartz, som skrivit boken The paradox of choice. Inte ens den boken är någon generell kritik av valfriheten, bara av andras valfrihet. Den medelålders manliga historieprofessorn våndas inför det rika utbudet av kläder i en klädbutik, utformat mer för att tilltala ungdomar med kläd- och modeintresse. Men han önskar själv att det fanns ett rikare medieutbud. Från hans bok kan man lära att vi generellt uppskattar ett större utbud av det som intresserar oss, och ett mindre där vi känner oss vilsna och mindre intresserade. Schwartz önskar helt enkel en marknad anpassad efter hans egna önskemål, men inte efter andras. Vad gäller valfriheten mer generellt så ser företag på marknaden ofta till att anpassa sitt utbud så att det inte förvillar kunderna, exklusiva restauranger har exempelvis ofta få rätter på menyn. 

Anledningen till att vi emellanåt känner oss vilsna på marknaden är för övrigt för att vi är på väg att köpa något vi inte handlar särskilt ofta, inte kan så mycket om och inte är särskilt intresserade av. Ännu en påminnelse om allt vi vanligen väljer att inte köpa.

Ett tag kunde varenda barnunge sjunga Iprenvisan, men det ledde inte till att någon enda tioåring fick för sig att smälla veckopengen på huvudvärkstabletter.

Reklam då? Visst kan den locka till inköp, men då vanligen av något vi ändå är intresserade av. För allt vi inte är intresserade av hjälper inte reklam. Ett tag kunde varenda barnunge sjunga Iprenvisan efter en framgångsrik tv-snutt, men det ledde inte till att någon enda tioåring fick för sig att smälla veckopengen på huvudvärkstabletter i stället för på godis. Och den viktigaste anledningen till att vi vanligtvis upplever reklam som irriterande och försöker undvika säljförsök är att vi inte är ett dugg intresserade av någon affär.

Jag har tyvärr glömt var jag läste det, men drar mig till minnes en anekdot om en känd reklamkritiker som lät publicera en bok som avslöjade hur reklamen påverkar oss på alla möjliga sätt. Författaren trodde att relationen därefter skulle bli kymig med vänner på diverse annonsbyråer, men de var tvärtom mycket entusiastiska. Företagare som läst eller hört om boken blev mer övertygade om reklamens förtjänster och ville köpa mer. Deras grundinställning är annars att hålla i slantarna. Reklamkampanjer är nämligen som alla andra produkter på marknaden, alltså något de flesta gärna avstår från att köpa.