Krisberedskap som underhållning

Vi som växte upp under det kalla kriget minns den statliga televisionens program för samhällsinformation, Anslagstavlan, med dess omisskännliga signaturmelodi och tecknade vinjett. Få program, utom möjligen det ångestframkallande humorprogrammet Har du hört den förut, är en tydligare påminnelse om den tryckande grå stämning som rådde i åttiotalets Sverige. Det var en tid då Sverige var ett av världens mest militariserade länder, per capita, med ett invasionsförsvar som kunde ställa uppåt en miljon medborgare i vapen, med kustartilleri som täckte hela den svenska kusten och bergrum som kunde rymma hela befolkningen.

Det var en motsägelsefull tid. Å ena sidan var hela den svenska försvarsansträngningen inriktad på att möta ett tänkt anfall från öst. Samarbetet med USA och Nato under bordet var långtgående, trots den förmenta neutraliteten på papperet. Å andra sidan var den svenska politiken inriktad på att utgöra en ”tredje väg” mellan de liberala demokratierna i väst och de planekonomiska diktaturerna i öst där man sköt oliktänkande i källaren. Influenserna från östblocket på utbildnings- och kulturpolitikens område var påtagliga och den socialdemokratiska partinomenklaturan frotterade sig gärna med sina östtyska motsvarigheter. Så sent som i januari 1989 reste Sveriges statsminister Ingvar Carlsson för att gratulera Erich Honecker på den östtyska diktaturens 40-årsjubileum.

Det var en tid av politiskt hyckleri, men det var också en tid av krismedvetenhet. Hotet om en storskalig konflikt i närområdet var reellt och även om den svenska politiska ledningens svassande för bödlarna i öst syftade till att hålla Sverige utanför stridigheter var riket både militärt och civilt berett på det värsta. Självförsörjningsgraden var hög och beredskapslagren omfattande. Det offentliga Sveriges krisberedskap var god.

Efter att Berlinmuren fallit, några månader efter Ingvar Carlssons besök, och Sovjetimperiet vittrat bort ansågs detta inte längre behövas. Den eviga freden hade inträtt, trodde man, och det socialdemokratiska krypandet inför kommunistiska självhärskare ersattes av en västorienterad tro på marknaden och den Europeiska Unionen. Regeringen Bildt 1991–94 började rulla tillbaka det socialdemokratiska DDR-Sverige.

Efter hand som minnet av det kalla kriget bleknade bort och känslan av en evig fred började bli utgångsläget skulle också den krisberedskap som tagit decennier att bygga upp avvecklas inom loppet av några få år under 2000-talet. Regeringar av båda kulörer bar ansvaret för nedmonteringen av den svenska krisberedskapen.

På senare år har allt fler börjat ifrågasätta om avvecklingen av den civila och militära beredskapen var så klok. Ett förändrat säkerhetsläge med krig i Europas östra utkant och terrordåd i hjärtat av vår egen huvudstad har fått fler att efterlysa vart statens hårda skal har tagit vägen. Skogsbränder, klimatförändringar, elbrist och havererande transportsystem har öppnat mångas ögon för tillståndet hos samhällets vitalaste funktioner. Ett symptom på den ökade medvetenheten om samhällets sårbarhet har varit ett växande intresse för prepping, ett engelskt ord för individuell krisberedskap. Preppingbloggar och -poddar lockar tusentals läsare och lyssnare och de traditionella medierna gör tafatta försök att haka på. Senast att hoppa på tåget är Sveriges Television som med dokusåpan Nedsläckt land i sex avsnitt drar sitt strå till stacken för att uppmärksamma allmänheten på värdet av krisberedskap.

I Nedsläckt land får tio deltagare, uppdelade i två jämnstora lag, delta i ett experiment som försöker iscensätta ett rikstäckande strömavbrott och dess konsekvenser. De två lagen får varsitt hus att bo i, en hypermodern lyxvilla där allt drivs av elektricitet och en traditionell gård på landet. De vet inte på förhand att uppgiften är att hantera ett långvarigt strömavbrott. När strömmen går visar det sig föga förvånande att förutsättningarna att klara ett långvarigt strömavbrott ter sig helt olika för den som bor i ett modernt hus där allt är elektrifierat och den som bor i ett traditionellt hus på landet med skogen runt hörnet och braskaminer i flera rum.

De som bor i det gamla huset har det ganska lätt de första dygnen. De kan elda i sina kaminer och laga mat relativt obehindrat. De har tillgång till vatten och ved. I lyxvillan krackelerar tillvaron, som förväntat, redan efter det första dygnet. Maten tar slut, det går inte att hålla värmen. Det råder brist på vatten och toalettmöjligheter. Redan i första avsnittet är seriens sensmoral tydlig, närmast övertydlig: vår moderna livsstil är sårbar och nybyggda hus inte anpassade för en långvarig samhällskris.

Ramberättelsen, det fiktiva scenario där all elektricitet i hela landet slås ut på grund av en solstorm, känns en smula krystad. Som experiment är det hela dessutom haltande, eftersom de deltagande vet att alltsammans kommer att ta slut inom två veckor och då återgå till det normala, och att de dessutom följs av tv-team som uppenbarligen har tillgång till elektricitet och förnödenheter. Men även om realismen haltar är serien inte utan förtjänster.

Övertydligheten är uppenbarligen en del i en pedagogisk ansats att uppmärksamma tittarna på samhällets sårbarhet. Folkbildning i traditionell public service-anda med andra ord. Inslagen från de båda lagens tillvaro i respektive hus varvas med kommentarer från experter som berättar vad forskningen säger om samhällens motståndskraft, hur individer reagerar i kris och annat matnyttigt. Det görs också nedslag på olika ställen i samhället där olika personer i sina respektive yrkesroller får berätta om hur sårbar just deras verksamhet är för ett långvarigt strömavbrott.

Serien hade vunnit på konkreta tips från experter på krisberedskap om hur man bör agera när man väl ställs inför skarpt läge.

Vi möter ICA-handlarna i norr som berättar att deras butik skulle tömmas på varor inom något dygn. Vi möter mjölkbonden som beskriver hur precis hela hand anläggning är beroende av el för att fungera. Vi får besöka Citygross centrallager, där vi blir upplysta om att ett strömavbrott skulle medföra att varorna, som är staplade i ett elektroniskt manövrerat höglager, inte skulle gå att nå utan strömförsörjning. Vi besöker ett sjukhus och får se dieselkraftverket som verksamheten ska förlita sig på om elnätet slås ut. Det är en dyster bild av samhällets beredskap som målas upp. För den som aldrig har reflekterat över dessa frågor tidigare är det sannolikt en nyttig väckarklocka.

Interaktionen mellan deltagarna i experimentet är intressant att följa. Även om ramberättelsen är något krystad känns samspelet mellan deltagarna autentiskt. I takt med att maten börjar sina ställs frågor på sin spets. Särskilt brännande blir det när de boende i lyxvillan kommer fram till att de inte längre kan bo kvar och de på gården måste ta ställning till om de ska släppa in dem i deras grupp. Det hela löser sig emellertid på bästa sätt och som dokusåpa betraktat är serien förhållandevis snäll och något av en solskenshistoria. Ingen röstas ut eller förnedras. En deltagare lämnar frivilligt serien i ett av de första avsnitten, men det är också allt.

För den som är engagerad i prepping och beredskapsfrågor innehåller serien inte mycket nytt och den har också fått kritik i preppingkretsar, bland annat av Anders Lundwall på bloggen En svensk prepper, för att serien inte tar tillfället i akt och utbildar allmänheten i hur de olika situationer som deltagarna ställs inför skulle kunna lösas. Det är en relevant invändning. Det pedagogiska anslaget, att upplysa om hur sårbart samhället är och hur oförbereddda både vi medborgare och myndigheterna är på en större kris, utsträcks inte till hur vi som enskilda kan förbättra våra förutsättningar.

Serien hade vunnit på om expertkommentarerna också hade varvats med konkreta tips från experter på krisberedskap som rekommenderar hur man bäst förbereder sig och sitt hem, och hur man bör agera när man väl ställs inför skarpt läge. Jämfört med många andra underhållningsprogram som SVT producerat på senare år fyller emellertid Nedsläckt land ett viktigt syfte och kan förhoppningsvis öppna ögonen för målgrupper som kanske annars inte börjat fundera i dessa banor.