Kristdemokraterna och återuppståndelsen

Lysande betyg i debatter och utfrågningar, ett väljarstöd som tickat uppåt i samtliga mätningar och nyhetsinslag som förvånat medger att det var för tidigt att räkna ut de ständigt uträknade. Det går bra för Kristdemokraterna, och för Ebba Busch Thor. Så bra att NRK, vårt västra grannlands motsvarighet till SVT, nyligen rapporterade att ”Norska Ebba kan bli valgets dronning” och ger henne äran för ”at den blå regjeringsdrømmen fortsatt lever”.

Vad är det som händer, och varför händer det just nu?

Jag har följt KD noggrant i flera års tid, särskilt under åren 2012–2015 då jag tjänstgjorde som presschef i partiledarstaben. Jag tror mig därför ha vissa insikter om partiets styrkor och svagheter. Sammantaget finns det goda skäl att hålla ögonen på det kämpande partiet när vi nu går in i valrörelsens slutdygn.

Livet i partipolitiken är tålamodskrävande. Den svenska politiken utgår från föreningslivet. Partierna har alla sina medlemsmöten, kommittéer, valberedningar och internomröstningar. Fördelen med detta är att svenska partier i regel är robusta konstruktioner som går någorlunda enkelt att förutse. Den sorts maktövertagande som Donald Trump lyckats genomföra i USA:s republikanska parti är inte möjligt här.

Nackdelen med vår partistruktur är att partierna lätt blir för inåtblickande, och därmed för dåliga på att fånga upp nya stämningar i folkdjupet. Det är sannolikt därför nya debatter ofta föder nya partier (Miljöpartiet, Junilistan, Piratpartiet, Sverigedemokraterna) snarare än nya tankar inom de partier som redan finns.

Ett viktigt steg togs 2012, då partiet sade blankt nej till alla reserverade dagar i föräldraförsäkringen.

Men partier kan förändras, även om det går långsamt. Den kristdemokrati vi sett de senaste tio åren har förflyttat sig från en mer avsides ideologisk position in i den gängse konflikten mellan höger och vänster. Problemet var bara att detta började hända på allvar ungefär samtidigt som den skalan fick konkurrens av den nya konflikten mellan radikalism, konservatism och nationalism. I det klimatet fick KD svårt att göra avtryck i debatten.

Kanske har den värsta biten nu klarats av. Partiet har hittat en fungerande mittenposition i de kontroversiella integrationsfrågorna (ja till kontrollerad invandring, blankt nej till värderelativism och multikulturalism) samtidigt som partiet behållit greppet i hjärtefrågor som valfrihet och socialpolitik. Dessutom har partiet lyckats lägga beslag på det mest radikala sjukvårdspolitiska förslag som finns i Sverige just nu – att montera ned landstingen och bygga en helt ny sjukvårdsstruktur, snarare än dutta med diverse statsbidrag till den struktur som redan finns men som inte längre fungerar.

Mycket av detta arbete, både med att blanda sig i dagens kulturkonflikter och våga tänka helt nytt om sjukvården, påbörjades av Göran Hägglund. Han hölls dock tillbaka av att han gjorde allt detta i regeringsställning. Det problemet har inte Ebba Busch Thor, som i lugn och ro fått tid på sig att driva en intern diskussion som emellertid inte har uppmärksammats i media. Förrän nu, när hon klivit fram i valspurten med blanka vapen.

De senaste åren har flera journalister i informella sammanhang frågat mig vad som talar för att KD överlever valet 2018. Mitt svar har hela tiden varit detsamma: dels har partiet gjort ett gediget arbete i flera för väljarna viktiga frågor. Dels är Ebba Busch Thor en utpräglad spurtpolitiker, perfekt anpassad för att glänsa i debatter och utfrågningar. Dels har partiet successivt lärt sig att uppskatta konflikter. Ett viktigt steg togs 2012, då partiet sade blankt nej till alla reserverade dagar i föräldraförsäkringen. Dessförinnan var partiet emot att reservera fler dagar, men ville inte ta bort dem som redan fanns. En obegriplig position.

Sverige rymmer trots allt betydligt fler kristna än kristdemokrater.

Kristdemokraternas fortsatta utveckling hänger på om det arbetet får fortsätta. KD är tillsammans med Sverigedemokraterna och Vänterpartiet ett av riksdagens kontroversiella partier. De som ogillar dessa partier ogillar dem starkt. Men till skillnad från V och SD har Kristdemokraterna ofta skyggat undan konflikten, inte velat vara kontroversiellt. ”Man behöver inte vara kristen för att rösta på KD”, har det hetat. Och det må vara sant i sak, men det är inte direkt ett dånande slagord för partiets existensberättigande. Socialdemokraterna skulle aldrig säga att man måste vara arbetare för att lägga en S-röst. Centerpartiet säger inte att man måste arbeta med, eller ens intressera sig för, jordbruk för att rösta på dem.

Kristdemokraterna borde naturligtvis säga ”Vi föddes inom frikyrkorörelsen, många av våra väljare och aktiva medlemmar är kristna. Det betyder inte att det är något krav, men detta är våra rötter och till skillnad från en del andra partier skäms vi inte över dem.” I den mån detta skrämmer bort någon presumtiv väljare så är det knappast ett problem. Sverige rymmer trots allt betydligt fler kristna än kristdemokrater.

Överlag börjar det ibland spretiga partiet nu nå en sorts inre balans, och det var hela tiden en förutsättning för att det skulle kunna gå på offensiven. Där befinner vi oss nu, och allt fler väljare tycks uppskatta det. Kristdemokraterna har mycket kvar att bevisa; något stort parti är det sannerligen inte. Men det är ett parti som efter många år av intensivt funderande och ännu mer intensiva interndiskussioner nu tar plats på allvar.

Det är förmodligen den enklaste förklaringen till att kristdemokratin har börjat växa igen.