Samhälle Krönika
Kristdemokraterna var de första kulturkrigarna
Debatten om Kristdemokraternas ursprung missar kärnan i partiets historia. Kristdemokraterna grundades som ett antietablissemangsparti, och tog strid för värderingar när ingen annan gjorde det, skriver Andreas Johansson Heinö.
I en klassisk Hasse & Tage-sketch från 1964 summerade ”KDS:aren Malte Lindeman” kärnfullt sitt nya partis ärende:
”Allting ska ner, allting ska bort, hejfaderallan!”
Publiken skrattade igenkännande. Som vanligt med god satir var det inte särskilt långt ifrån sanningen. Det nybildade Kristen Demokratisk Samling framstod inte helt orättvist som ett förbudsparti. Filmer skulle censureras, porr förbjudas, alkoholen minimeras. Eller som Malte Lindeman uttryckte det:
”Det går ut på att få en moralisk upprustning i Sverige. Vi får se till att strypa det mesta”.
När Kristdemokraternas ursprung häromveckan blev föremål för en hastigt uppblossande debatt kom det som så mycket annat i vår tid att handla om nazism. ”Vi grundades som en motrörelse till nazismen”, sa Ebba Busch i en DN-intervju. ”Inte alls”, svarade ett dussin ledar- och kulturskribenter varav hälften kom ihåg att också påpeka att den enda nazismkopplingen vid partiets bildande var att det faktiskt rymde en och annan gammal nazist.
Det sistnämnda är en trivialitet i sammanhanget. Alla nya partier drar till sig skumrask och lycksökare.
Inte heller borde det vara kontroversiellt att påpeka att KDS inte var några kristdemokrater på 1960-talet. Det var först senare generationers KDS:are som på 1980- och 1990-talen sökte sig till den kontinentala, av katolicismen djupt präglade, kristdemokratiska idétraditionen för inspiration och ideologisk stadga.
Det är svårt att finna exempel på värderingsförändringar från någon annan tid som varit så kraftiga och hastiga som 1960-talets.
Inte desto mindre är KDS ursprung mycket intressant, i synnerhet som det ger nycklar till förståelsen av vår egen tid.
KDS bildades 1964, mitt i en pågående social och kulturell revolution. Synen på familjen, kulturen, nationen, kyrkan, militären, kungahuset, skolan, sexualiteten och mycket annat genomgick dramatiska förändringar. Det är svårt att finna exempel på värderingsförändringar från någon annan tid som varit så kraftiga och hastiga som 1960-talets. Att läsa en dagstidning från 1960 följt av en dagstidning från 1970 är att resa mellan två världar.
Men i partipolitiken märktes nästan ingenting av detta. Samma fem partier som satt i riksdagen när decenniet inleddes var kvar när det avslutades, med ungefär lika många mandat.
Läs också:
Det berodde på två omständigheter. Dels förmådde partierna, inte minst Socialdemokraterna, anpassa sig precis så mycket till verkligheten som krävdes. Men framför allt förblev vane- och klassröstandet helt dominerande. Vem du var var – i termer av klasstillhörighet och partiidentitet – var överordnat hur väl dina åsikter i diverse värderingsfrågor råkade korrespondera med partiernas.
KDS var därmed dömda att misslyckas. Ingen ny aktör hade en chans att forcera vad som de facto var sin tids mest stabila demokratiska partisystem. De 1,8 procent som partiet vann i jungfruvalet 1964 förblev det bästa resultatet för partiet före 1980-talet.
Att KDS inte förmådde vinna så många röster betydde emellertid inte att de värden de tog strid för saknade stöd eller tyngd. Tvärtom.
Denna enorma opinionsyttring visade att det i alla partier fanns stora minoriteter som tyckte att politikerna valde helt fel väg.
Den ursprungshistoria som partimedlemmarna själva helst berättar – om Sveriges genom tiderna mest framgångsrika namninsamling – säger kanske inte så mycket om KDS men desto mer om den svenska väljarkåren vid mitten av 1960-talet. Endast en spillra av de 2,2 miljoner som protesterade mot avskaffandet av kristendomsämnet i skolan kom ju senare att rösta på just KDS. Men denna enorma opinionsyttring visade att det i alla partier fanns stora minoriteter som tyckte att politikerna valde helt fel väg. För väldigt många var det självklart att kristendomen alltjämt förtjänade en särställning i samhället och att det fanns moraliska värden som politiken skulle försvara.
Kristdemokraterna kan således med dagens terminologi sägas ha varit de första kulturkrigarna. De var antietablissemang. De tog strid för värderingar som de andra partierna hade övergivit. De företrädde en minoritet men ansåg sig tala för hela folket. De betraktade den ekonomiska konflikten som underordnad. De ansåg att det var civilisationens moraliska grundvalar som stod på spel.
Kristdemokraterna var också de första identitetspolitikerna. Det uttalade syftet från Lewi Pethrus och de andra initiativtagarna var att få in fler kristna företrädare i politiken (i synnerhet pingstvänner, vilka saknades helt i riksdagen). Ursprungligen var planen att möjliggöra för fler kristna kandidater i alla partier, vilket ledde till grundandet av Kristet Samhällsansvar (KSA) 1956. Efter att detta försök misslyckats fick det istället bli KDS, det vill säga ett parti som samlade kristna från både vänster och höger.
Det skulle kräva mycket energi och många års arbete för att så småningom, i en senare tid med andra förväntningar, tvätta bort stämpeln som ett kristet parti för troende väljare.
Något enklare gick det att ompröva beslutet att inte ta ställning mellan vänster och höger. Redan från början kom fler väljare från de borgerliga partierna. Det var med Centerpartiet man till slut valde att ingå ett valtekniskt samarbete 1985 och det var med de tre borgerliga partierna man efter riksdagsinträdet 1991 bildade regering.
Men även om Kristdemokraterna sedan 1990-talet varit en självklar del av en eventuell borgerlig regeringskoalition har etiketten som högerparti varit obekväm. I fördelningsfrågor har man alltid legat längre till vänster än de övriga borgerliga partierna, med en starkare passion för pengar till välfärd och ett svalare intresse för skattesänkningar. I sina idé- och partiprogram har Kristdemokraterna oförtrutet markerat kristdemokratins ideologiska särart; varken socialism eller kapitalism, varken liberalism eller konservatism.
En stark övertygelse och lojalitet med de ursprungliga idéerna skapade sammanhållning under ett kvartssekel i motvind. Och gav partiet en unik identitet som möjliggjorde språnget in i riksdagen när partisystemet så småningom blev mer rörligt. En bra bit in på 2000-talet var Kristdemokraterna i praktiken ensamma om att prata om värderingar.
Kristdemokraterna började inte som kristdemokrater och det är inte säkert att de kommer att sluta som det heller.
Idag har kulturkriget kommit ikapp dem. Alla partier förespråkar numera gemensamma värderingar, även om innehållet varierar, liksom etiketterna. Värdegrund kallas det till vänster, svenska värderingar till höger.
Samtidigt har KD allt svårare att behålla en egen identitet. De kontinentala kristdemokratiska idéerna tar stor plats i idédokumenten men går i den dagliga partikommunikationen en svår match mot influenserna från amerikanska republikaner.
Kristdemokraterna började inte som kristdemokrater och det är inte säkert att de kommer att sluta som det heller. Nya tider kräver nya budskap. ”Låt krögarna ha öppet så länge de vill”, som ordföranden för det numera konservativa ungdomsförbundet KDU, Nike Örbrink, skrev i förra veckan.
”Allt ska tillåtas, allt ska vara fritt. Hejfaderallan”, som Malte Lindeman skulle ha sagt.
Vill du ha Andreas Johansson Heinös krönikor direkt i din inkorg? Prenumerera på Smedjan nedan!