Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Heinö: Moderaterna behöver söka konflikt med S och SD

Moderaterna bör inte låta sig stressas av svaga opinionssiffror. Den idépolitiska förnyelse som påbörjats under mandatperioden måste fullföljas och partiet behöver söka ideologisk strid med både S och SD, skriver Andreas Johansson Heinö.

Foto: Per Pettersson

Förra våren upplevde Moderaterna sin värsta kris på femton år. När Anna Kinberg Batra till slut meddelade sin avgång i slutet av sommaren visade mätningarna att partiet var nere kring 16 procent i väljarstöd.

Återhämtningen gick både snabbare och mer smärtfritt än de flesta vågat hoppas. I januari snuddade man vid 24 procent samtidigt som Ulf Kristerssons popularitetssiffror var imponerande höga för en nytillträdd partiledare.

Sedan tog det stopp. I Novus senaste sammanställning av väljaropinionen får Moderaterna 22,3 procent, sämre än valresultatet 2014. Det krävs nu en exceptionellt framgångsrik valrörelse, av ett parti som sällan går framåt i spurten, för att inte höstens val ska bli ännu en stor moderat besvikelse.

Det är inte svårt att förstå att stressen sprider sig. Ändå är det tålamod som behövs nu.

Det kan förstås låta som en bisarr sak att efterlysa i början av en valrörelse. Men det är mer än valresultatet som står på spel: ytterst handlar det om Moderaternas framtida roll i svensk politik.

Det brukade ju vara enkelt. Man var partiet längst till höger.

Sedan kom trianguleringens epok och man blev ett maktparti i mitten.

Nu har vi inträtt i den permanenta fragmentariseringens tid. Moderaternas relation till Alliansen är oklar. Relationen till Sverigedemokraterna är oklar. Och, mest illavarslande av allt, relationen till Socialdemokraterna är oklar. Plötsligt förespråkar borgerliga ledarsidor att Moderaterna ska regera med Socialdemokraterna. Inte som ett nödvändigt ont i en akut kris, utan för att partierna uppfattas vara så lika varandra att det vore, med Anna Dahlbergs ord, ”ett utmärkt alternativ”.

”Utan att förminska skillnaderna mellan partierna”, skriver Dahlberg, ”har de ändå en betydande samsyn i frågor längs den nya så kallade GAL/TAN-skalan.”

Analysen är förödande om den är sann. GAL/TAN-skalan är här för att stanna. I all sin bristfällghet har den redan blivit ett normaliserat sätt att sortera partierna, på sikt lika viktig som vänster mot höger. Om inte Moderaterna uppfattas ha en distinkt position i det nya fyrfältslandskapet riskerar man att gå samma väg som Liberalerna; ett parti som finns kvar för att det fanns förr.

Den goda nyheten är att Anna Dahlberg – än så länge – har fel. Att Socialdemokraterna ibland av pragmatiska skäl landar i klassiskt moderata slutsatser betyder inte att partierna har blivit mer lika. Det finns i Moderaterna en frihetlig ådra som löper både längs politikens socioekonomiska och kulturella dimensioner. Frihet, individualism och pluralism är moderata honnörsord, inte socialdemokratiska.

Frihet, individualism och pluralism är moderata honnörsord, inte socialdemokratiska.

Just därför är det en mycket farlig moderat strategi att betona enskilda sakpolitiska likheter med Socialdemokraterna eller för all del Sverigedemokraterna. I stället bör de djupa ideologiska skillnaderna synliggöras.

Visst är det alltid rätt av ett parti att prata om den egna politiken. Men vi har inget överskott på ideologisk konflikt i svensk debatt just nu. Moderaterna bör därför anstränga sig för att till fullo synliggöra de ideologiska skiljelinjerna gentemot Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna, både i termer av vänster mot höger men också vad gäller GAL/TAN-skalans frågor.

Moderaterna bör också klargöra att borgerligheten är större än Alliansen. Alliansen är ett av flera verktyg, borgerlig politik är det enda målet och Moderaterna är ett av fyra partier i Sverige som strävar efter det. Även i sina allra sämsta stunder ligger Centern och Moderaterna oerhört mycket närmare varandra än S eller SD.

Moderaterna bör också klargöra att borgerligheten är större än Alliansen.

Det vore bra för svensk politik och det vore bra för Moderaterna om den ovanligt spänstiga debatten om liberalkonservatismens förtjänster och begränsningar som rasade i höstas inte bara tilläts leva vidare utan också kom att prägla partiets valrörelse.

Under innevarande mandatperiod har Moderaterna fått mycket, och delvis välförtjänt, kritik för att inte ha använt oppositionstiden åt ett systematiskt och sammanhållet politiskt förnyelsearbete. Men det ska i sammanhanget påpekas att den bilden bara delvis är sann. Den plattform de nu går till val på är delvis frukten av den idépolitiska förnyelse som Anna Kinberg Batra inledde.

Exempelvis lanserade Gunnar Strömmer i september, innan han blev partisekreterare och i total medieskugga, ett ovanligt genomtänkt programförslag om ett stärkt svenskt medborgarskap. Likaså har ett sedan länge sorgligt bortglömt men för framtiden helt centralt begrepp som samhällskontrakt återigen dykt upp i den moderata vokabulären. Här finns att bygga vidare på, så fort valrörelsen blåst över. Oavsett valutgång måste Moderaterna i höst ta initiativ till ett nytt idéprogram, som åter ger partiet en stabil ideologisk grund.

Som nytillträdd partiledare sade Ulf Kristersson att perspektivet var nioårigt. Valet 2018 utgjorde bara första etappen. Håll fast vid det.