Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Kristendomen har varit avgörande för liberalismen

Kan värden som individens fri- och rättigheter bestå utan en metafysisk förklaring? Vad händer med humanismen om Gud är död? Jacob Rudenstrand har läst Tom Hollands aktuella bok ”Dominion: How the Christian Revolution Remade the World” och reflekterar över nya frågor för en modern liberalism som sägs vara under hård press.

Gripen i julgransformation över Malmö och Sankt Petri kyrka till höger. Foto: Johan Nilsson/TT

Den moderna liberalismen sägs vara under hård press. I Patrick J. Deneens Why Liberalism Failed (2018) sägs att fokuset på den enskilda individens friheter och rättigheter undergräver sig själv genom dess frigörandet från de gemenskaper och strukturer som formar oss till dygdiga medborgare. På sikt blir vi därför alla nyttomaximerande individualister.

Denna syn har kritiserats för att göra en halmgubbe av såväl liberaler som den idéströmning liberalerna ansluter sig till. Till och med individualister bekänner sig till gemenskaper och kan vara goda medborgare. Men för den skull bör vi inte helt ska förkasta Deenens tankegång om undergrävandet av gemenskaper som formar dygdiga människor.

Liknande idéer har nämligen lanserats tidigare, till exempel av den franske 1800-talstänkaren Alexis de Tocqueville. I sitt dubbelverk Demokratin i Amerika pekar han bland annat på att friheten inte kan bestå utan moral, och moralen inte utan tron. Även om Tocqueville talar om en metafysisk tro, den kristna religionen, menar han att den inte kan vara sanktionerad av en stat. Detta skulle ju omintetgöra den betoning på frihet som var anledningen till hans stora beundran av den amerikanska demokratin. Snarare talade han om ett kretslopp: tro förutsätter frihet, som förutsätter moral, som förutsätter tro, som förutsätter … och så vidare.

Samtidigt lever vi i dag i en kultur som hellre betonar autonomin. Deneen talar om att detta förstärks både av staten och marknaden och att vi i jakten på individuell frigörelse riskerar att göra oss själva en otjänst i fråga om vilket samhälle vi vill ha. Vad innebär det att vara en individ? Vad bottnar människans friheter och rättigheter ytterst i?

Att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter är något unikt i mänsklighetens historia.

Att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter, som FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna uttrycker det, har inte alltid varit en självklarhet. Snarare är det något unikt i mänsklighetens historia. Majoriteten av alla människor har fötts begränsade och olika i värde och rättigheter. Filosofen Aristoteles sammanfattar den gängse bilden på kvinnor och slavar under antiken så här:

”Vidare är männen starkare av naturen och kvinnorna svagare, och de förra bestämmer medan de senare lyder. På samma sätt måste det vara när det gäller människor generellt. Det finns de, som skiljer sig lika mycket från varandra som själen från kroppen och människorna från djuren; så är det med dem, vilkas funktion det är att arbeta med kroppen och som inte kan åstadkomma något bättre. Dessa människor är slavar av naturen, och för dem är det bäst att vara underordnade detta styre.”[1]

Ljuständning i kyrka i Oslo. Foto: Gorm Kallestad/NTB/TT

Idéhistorikern Larry Siedentop konstaterar i boken Inventing the Individual: The Origins of Western Liberalism att det var i och med kristendomens ankomst som synen på människan som en ansvarig individ med ett okränkbart värde introducerades:

”Idén om individen – om en underliggande moralisk status som delas jämlikt av alla – kan för första gången ha uppstått hos många icke-kristnas sinnen när man betraktade scener eller berättelser om martyrskap … Som en oavsiktlig konsekvens ledde förföljelsen av kristna till att idén om individen, eller moralisk jämlikhet, blev mer förståelig.”[2]

Under större delen av 1900-talet har historieskrivningen präglats av en avvisande hållning till kristendomens betydelse för individens värde.

Normen fram till dess hade varit att se människor enbart som imperiets undersåtar – därtill bundna av klanens regler och styrda av gudarnas nycker eller av sina förfäders andar. Under större delen av 1900-talet har dock historieskrivningen präglats av en avvisande hållning till kristendomens betydelse för individens värde och mänskliga rättigheter.

I en debattartikel från 2010 om skolans nya kursplaner skrev bland andra författaren PC Jersild och justitieminister Morgan Johansson att idéer som medmänsklighet och respekt för alla människors lika värde ”är i själva verket inte alls specifikt kristna. De växte fram i en etisk-filosofisk kontext inom grekisk och indisk filosofi och hos många andra ickereligiösa filosofer och tänkare långt innan kristendomen föddes. Till exempel formulerade den kinesiske filosofen Konfucius den ’gyllene regeln’ i skrift cirka 500 år innan den tillskrevs Jesus”.[3]

Nu har de indiska filosoferna jämfört med de grekiska haft en minimal betydelse för vår idéutveckling i Europa. Detsamma gäller konfuciansk filosofi. Men enligt Jersild och Johansson var det de grekiska filosoferna som betonade medmänsklighet och respekt för alla människors lika värde – inte bara den kristna kyrkan. Men som ovanstående citat av Aristoteles kan illustrera är det snarare tvärtom – de grekiska tänkarna avvisade idén om alla människors lika värde.

En liten obskyr judisk sekt från det romerskt ockuperade Judéen och Galiléen kunde få en genomgående påverkan

Idén om individen var kort sagt en revolution – en kristen sådan. Det revolutionära temat ligger även i fokus i den brittiske historikern Tom Hollands aktuella bok Dominion: How the Christian Revolution Remade the World, som kom ut häromåret. Den beskriver hur en liten obskyr judisk sekt från det romerskt ockuperade Judéen och Galiléen kunde få en så genomgående påverkan att vi i dag ser dess spår i konsten, vetenskapen, akademien, medborgarrättsrörelser och till och med i sekularismen.

Och i synen på mänskliga rättigheter. Holland skriver om att aposteln Paulus budskap att det romerska samhällets allomfattande hierarkier egentligen inte hade någon betydelse i den kristna gemenskapen:

”Om alla var lika frälsta av Kristus, om alla var lika älskade av Gud, vad skulle man då göra med de hierarkier som till och med det mest enkla romerska hushållet var avhängig av? […] ’Gud’, deklarerade han tydligt, ’gör inte skillnad på människor’. Alla var lika befriade från syndens och dödens slaveri. Hushållets herre var inte mer eller mindre en Guds son än hans slavar. Alla borde då höra samman i en gemensam kärlek.”[4]

Holland noterar samtidigt att det finns en viss ambivalens i Paulus framhävande av allas likhet inför Gud. Varför inte dra den logiska konsekvensen av resonemanget? Varför inte bilda opinion för slaveriets avskaffande? Det är värt att notera att den typ av slaveri som dominerade i romarriket inte helt kan jämföras med den som präglade den transatlantiska slavhandeln. Givetvis tillfångatogs människor i samband med krig och erövringar och förslavades på så sätt – något som Paulus också tog avstånd ifrån.[5] Men på andra håll fungerade slaveriet som en form av avbetalning av skulder; när människor hade hamnat i skuld var några års slavtjänst helt enkelt ett sätt att göra rätt för sig.

Vad är då grunden för dess moral, om inte en myt?

Vad som låter onödigt passivt för nutida öron när det gällde behandlingen av slavar – Paulus uppmanar slavägarna att behandla sina slavar med respekt – var alltså revolutionerande för dåtidens människor.

Nu är Dominion ingen skönmålning av den kristna kyrkans historia. Det finns gott om exempel på övergrepp, förtryck och dubbelmoral också i Faderns, Sonens och den helige Andens i namn. Samtidigt poängterar Holland att det är just detta – dubbelmoral – som kännetecknar dessa exempel: ”Det var kristendomen som […] gav de koloniserade och förslavade den tydligaste rösten,” skriver Holland om de missionärer som följde de europeiska kolonisatörerna.

Mot slutet av sin bok väcker Tom Holland en fråga om framtiden för de humanistiska ideal och värden som individens friheter och rättigheter som också är avgörande för vår tids liberalism. I bakgrunden av hans fråga kan ett eko från Friedrich Nietzsches tankar om Guds död höras:

”Om den sekulära humanismen inte härrör från förnuftet eller från vetenskapen, utan från den distinkta kursen i kristendomens utveckling – en kurs som, enligt ett växande antal i både Europa och USA, ser Gud som död – hur är då dess värden inget mer än skuggan av ett lik? Vad är då grunden för dess moral, om inte en myt?”

Holland lämnar denna fråga obesvarad. Samtidigt är det den som jag själv tror kommer att vara avgörande för liberalismen och det liberala samhället på sikt: Kan värden som individens fri- och rättigheter bestå utan en metafysisk förklaring? Och vad händer i det långa loppet när vi inte ens bryr oss om ”likets skugga”?

  1. Larry Siedentop, Inventing the Individual: The Origins of Western Liberalism (Penguin Books Ltd 2015)
  2. https://www.svd.se/myt-att-kristendomen-byggt-sverige
  3. Holland, Tom. Dominion: How the Christian Revolution Remade the World (Little, Brown 2019)
  4. I sin redogörelse av olika laster i 1 Timoteusbrevet 1:8-10 nämner Paulus gruppen ”människorövare”. I den internationellt mest lästa översättningen New International Version översätts det till ”slave traders”