Det behövs fler institutioner som Svenska Akademien

Svenska Akademien är en rik institution. Omfattningen av dess tillgångar i form av pengar och fastigheter är höljd i dunkel. I kraft av sina ekonomiska muskler är den också en mäktig institution som många i Litteratursverige har velat hålla sig väl med i hopp om att få del av rikedomarna i form av de stipendier och bidrag som Akademien delar ut varje år.

Men det är inte pengarna som utgör Akademiens värdefullaste kapital, utan dess anseende. Detta anseende har efter den senaste tidens avslöjanden kraftigt naggats i kanten. Svenska Akademiens roll som smakdomare och språkligt rättesnöre är helt avhängig av hur omvärlden uppfattar den och dess ledamöter.

Svenska Akademiens roll som smakdomare och språkligt rättesnöre är helt avhängig av hur omvärlden uppfattar den och dess ledamöter.

Det är inte de välfyllda skattkistorna allena som givit Akademien dess unika ställning i svensk offentlighet, utan en trovärdighet som tagit århundraden att bygga upp. Det är denna trovärdighet som gör att vi lyssnar på Akademien i språkliga frågor. Det är denna trovärdighet, snarare än pengarna, som gör att ett pris eller ett stipendium från Svenska Akademien anses extra fint. Det är en kvalitetsstämpel.

Det är denna trovärdighet som nu riskerar att undergrävas av den omdömeslöshet som ådagalagts i medierna med anledning av Akademiens samröre med den så kallade ”kulturprofilen” som anklagas för att ha utnyttjat kvinnor sexuellt, och dessutom för ekonomiska oegentligheter.

Misstankarna om att kulturprofilens källarklubb i Vasastan varit ett slags plantskola för såväl blivande Akademieledamöter som stipendiater och pristagare, liksom att ”kulturprofilen” läckt uppgifter om nobelpristagare bättrar inte heller på det stukade anseendet.

I spåren av dessa avslöjanden har en våg av kritik riktats mot Akademien, inte bara på grund av de uppenbara brister som avslöjats utan också i allmänhet, mot dess upphöjda position och ställning i det svenska kulturlivet. Det är som att en propp dragits ur och alla de som upplevt sig som utestängda och förfördelade nu ser sin chans att hämnas på den institution som tidigare uppfattats som oberörbar.

Flera kulturskribenter har haft svårt att dölja sin skadeglädje i såväl tal som skrift när Akademien nu blivit lovligt byte på kultursidorna. Det är bristen på insyn de ålderdomliga traditionerna och den odemokratiska organisationsformen som är problemet, hävdas det. Om bara Akademiens särart filades bort och den inlemmades i det övriga kulturlivets organisationsstruktur, gärna under kulturdepartementets moderliga överinseende, skulle allt ordna sig, verkar de avundsjuka anse. Akademien måste anpassas till samtiden, menar kritikerna, inte vara en ”feodal rest” som vänsterpartisten Per Sundgren skrev i ett utbrott av illa dold skadeglädje.

Att vänsterpartister ogillar kulturinstitutioner som står fria från den politiska makten är inte ägnat att förvåna. I de länder där Vänsterpartiets vision om samhället har realiserats har staten lagt sig som en kvävande våt filt över det fria kulturlivet.

Att vänsterpartister ogillar kulturinstitutioner som står fria från den politiska makten är inte ägnat att förvåna.

Vad som är häpnadsväckande är dock hur många i den kulturella offentligheten som låter avundsjukan och missunnsamheten ta överhanden i sina triumfatoriska utfall mot en av få tunga fristående svenska kulturinstitutioner.

Problemet med Svenska Akademien är nämligen varken dess autonomi, dess brist på insyn eller dess ålderdomliga traditioner och stadgar. Tvärtom är det just dessa egenskaper som utgör dess styrka. Problemet med Svenska Akademien och som möjliggjort  de haverier som nu kommit till allmänhetens kännedom är att den är så gott som ensam i sitt slag. Bara en institution som saknar konkurrens kan tillåta sig slapphet av det slag som möjliggjort oegentligheterna och ”kulturprofilens” härjningar.

Institutionell konkurrens är avgörande för kvalitet och oberoende inom kulturen, precis som i andra samhällssektorer som ekonomi, vetenskap och politik. Vetenskapen stagnerar utan konkurrerande institutioner. På motsvarande sätt fungerar en monopolmarknad, för att inte tala om den förstelning som äger rum i ett politiskt enpartisystem. Detsamma gäller i kulturlivet.

Bara en institution som saknar konkurrens kan tillåta sig slapphet av det slag som möjliggjort oegentligheterna och ”kulturprofilens” härjningar.

Det är därför som ett kulturliv som i alltför stor utsträckning domineras av den offentliga sektorn tenderar att bli politiserat, likriktat och förutsägbart. I viss mån kan detta kompenseras av marknadskrafterna, men dessa har nackdelen av att agera utifrån en kortsiktig tidshorisont. Därför behövs fristående institutioner, som Svenska Akademien, med ett långsiktigt perspektiv, som står fria från såväl den politiska makten som marknadens nyckfullhet.

Problemet med den Svenska Akademien är att den inte haft någon konkurrent att mäta sig mot. Den har kunnat vila på lagrarna och luta sig mot ett flerhundraårigt förtroendekapital utan att inse vad som krävs för att hålla det vid liv. Det är först när en institution inte längre behöver anstränga sig för att behålla sin position som den typ av slapphet uppstår som möjliggjort för en charlatan som ”kulturprofilen” att profitera på Akademiens både kulturella och ekonomiska kapital.

Det är talande att de som kritiserar Akademien för maktfullkomlighet och godtycke, utifrån de miljoner som den delar ut i stipendier, sällan eller aldrig riktar motsvarande kritik mot statens Kulturråd, som fördelar miljarder. Det är där den verkliga makten finns i det svenska kulturlivet, och den aktar man sig noga för att kritisera.

Sverige behöver fler fristående kulturinstitutioner, inte färre. Det är i mellanrummet mellan konkurrerande maktcentra som den konstnärliga friheten uppstår. Därför är det sorgligt att se hur en av få tunga kulturinstitutioner som kunnat agera motvikt till det offentliga slarvat så med sin trovärdighet, som är dess egentliga kulturella kapital.