Om Crusenstolpe intet nytt

Den aristokratiske rebellen
Magnus Jacob Crusenstolpe i 1800-talets offentlighet
Bo Hammarlund
Dialogos Förlag, 2017, 367 s.

1800-talets svenska inrikespolitiska debatt och skeenden har belysts i flera olika böcker och analyser. Århundradet inleddes med en liberalt sinnad och frihetligt modern omstöpning, då man i relativt fredliga former gjorde sig av med envälde och gustavianism. Men i stället för ett liberalt genombrott kom århundradet att präglas av en utdragen omstöpningsprocess. Från det gamla uttjänta ståndssamhället, till en mer modern samhällsorganisation.

Dramaturgin i beskrivningen av denna utdragna process har kommit att sätta sig som en kanon i sig. En stark, starkare än vad ”1809 års män” tänkte sig, kungamakt under den karismatiske Karl den XIV Johan, verkar ha tillåtits rubba hela grunden till det nya samhällskontrakt som slöts i formeringen av 1809 års regeringsform. I denna skulle en tydlig maktdelning mellan kungamakt och lagstiftande makt ske. En maktdelning mellan folk och kung, med en kungamakt kringskuren av lagens råmärken, skulle känneteckna den nya ordningen. Inte envälde och kungacentrering i styret. Inte stel stånds- och skråorganisering i samhället. Mer av nybyggaranda och utveckling.

Till denna dramaturgi fogar sig den nyligen utkomna biografin över Magnus Jacob Crusenstolpe, Den aristokratiske rebellen, skriven av Bo Hammarlund (Dialogos). Läsandet bidrar alltså inte med något väsentligt nytt till förståelsen av tiden. Det är samma utdragna strid mellan kungamakt och riksdag, med ett antal radikala och rabulistiska författare, samhällskommentatörer och publicister som de som står för framtiden och utvecklingen, som är den gängse i beskrivningen av den här tidens politik och samhällsliv.

Crusenstolpe är en av dessa fria skriftställare, en av många entreprenörer i det vaknande publicistiska och masskommunikativa skedet som inleddes under 1700-talet, men som blomstrade under 1800-talet. Men Crusenstolpe hör förstås även till de etablerade genom sin ställning som adlig, om än inte någon av de gamla ätterna.

Det skedde ofta till priset av att enskilda personer ”hängdes ut” på ett sätt som motsvarar hur kändispress och twitterflöden arbetar i dag.

Boken tillför däremot mer material till den allmänna beskrivningen av de politiska skeendena främst i Stockholm under tiden 1820–1865. Huvudpersonen var utan tvekan en person med inflytande och en arbetsförmåga utöver det vanliga. Raden av refererade böcker och artiklar är närmast bedövande. Man har sett det förr och exemplen är många. En liten grupp av bildade och skriftligen drivna personer, mest män, verkar under 1700- och 1800-talen har varit närmast besatta av att kommunicera över tusentals och åter tusentals sidor handskriven text.

Det som är speciellt med Crusenstolpe är kombinationen av ett politiskt intresse med en reformagenda och en förmåga till att återge politiska skeenden och skvaller med ovanlig ordekvilibristisk skärpa. Detta senare förefaller dessutom ha hört till Crusenstolpes både bästa och sämsta sidor. Å ena sidan fick hans texter uppenbarligen stort genomslag och många läsare, å andra sidan skedde det ofta till priset av att enskilda personer ”hängdes ut” på ett sätt som motsvarar hur kändispress och twitterflöden arbetar i dag. Det gör att det är svårt att bedöma om det är en verklig politiskt betydelsefull kommentatör Crusenstolpe är, en habil redaktör för Grönköpings Veckoblad eller kanske snarare en initierad chefredaktör på Svensk Damtidning? Sannolikt alla tre.

Det är också här som ett problem med boken blir tydligt. Ett av de främsta teman som framförs i boken är just att Crusenstolpe var en mästare på att i rätt tid och med skärpa skildra viktiga personer och skeenden. Flera gånger refereras detta, och intygas genom referenser till andra viktiga personer i tiden, som kommenterat och kritiserat Crusenstolpes skriftliga förmåga.

Dock ges det få direkta exempel i boken på denna ordvrängarförmåga. De som finns med tyder på att det faktiskt är en realitet att Crusenstolpe hade en vass penna, men de räcker inte till för att verkligen övertyga. Att flera gånger upprepa just samma tes utan att komplettera med primärmaterialet blir ganska tunt.

I stället domineras boken av en utvecklad kontextualisering. Crusenstolpes liv, som beskrivs kronologiskt, sätts in i sitt sammanhang och ges en förklaring. Det är en tilltalande stil rent skrivmässigt, men den riskerar samtidigt att leda till att huvudobjektet för studien kan hamna lite i skymundan. I den här beskrivningen finns en sådan tendens.

Det formas ett myller av personer och händelser genom boken, som tenderar att skymma huvudobjektet, Crusenstolpe, hans tankar och gärningar.

Crusenstolpes umgängeskrets, kritiker och konkurrenter, mestadels på den professionella arenan, sätts här i första rummet. Det formas ett myller av personer och händelser genom boken, som tenderar att skymma huvudobjektet, Crusenstolpe, hans tankar och gärningar. De många kortporträtt av andra personer som lagts till i boken är till exempel ofta välskrivna och intressanta, men bidrar till att ta bort fokus från Crusenstolpe själv.

En annan effekt av skrivsättet, med den kronologiska beskrivningen, är att omfattande utrymme ägnas åt detaljer i debatter som fördes på 1820–40 talen, till exempel i riksdagen, och som skulle ha kunnat sorteras och redigeras tydligare. Nu blir beskrivningen allt som oftast detaljrik och faktiskt ganska ointressant. Riksdagsarbetet förefaller exempelvis ha varit dominerat av ordningsfrågor och formalia, mer än av debatt och ställningstaganden i sakfrågor. En annan följd av den kronologiska uppställningen är att händelser och personer återkommer genom boken, som skulle ha kunnat redigeras hårdare för att erbjuda en enklare läsning.

Efter läsningen står jag kvar med tre frågor:

För det första, är det rimligt att beskriva 1800-talets politiska samhällsutveckling i Sverige som en tydlig polarisering mellan en liten kungavänlig högadlig elit och resten? Det förefaller över tid och i takt med att beskrivning läggs till beskrivning av tiden allt mindre sannolikt att detta var den övergripande bilden och den bästa förklaringen till den till synes långsamma samhällsutvecklingen. Utan tvekan måste det ha funnit ett starkare stöd för den rådande ordningen personifierad genom kungen själv än vad som kommer fram i skildringar som denna. Annars förefaller den utdragna samhällsomvandlingen svår att förklara och förstå. Samspelet mellan alla dem som tjänade på ett stillastående och en långsam utveckling skulle behöva belysas mer. I en sådan alternativ skildring skulle också personer som Crusenstolpe kunna ges en annan roll, som kan vara enklare att förstå och rimligare att ta till sig.

För det andra, och anknutet till punkten ovan, det bör rimligen ha varit så att stödet för den politiska organisationen i riksdagen, med indelningen i stånden, som tycktes föråldrad redan när 1809-års regeringsform antogs, var betydligt starkare än vad som beskrivs i denna bok och i andra skildringar av 1800-talet. I stället för att fokusera på det som var otidsenligt och odemokratiskt borde man belysa hur stödet för den bestående ordningen såg ut.

I stället för att fokusera på det som var otidsenligt och odemokratiskt borde man belysa hur stödet för den bestående ordningen såg ut.

En rimlig tanke är här att detta var utbrett och grundade sig både på en vilja att försvara den bestående ordningen men också en misstänksamhet mot vad den nya tiden skulle föra med sig. Det var inte alla som instämde med den oppositionella liberala publicist-gruppen i Stockholm om att en liberalisering enbart var av godo. Ökad handel, konkurrens och industrialisering förde med sig en okontrollerad samhällsomvandling, det kunde man se i länder som England. Och många hade därtill den franska revolutionen och dess efterspel i napoleonsk despoti i tydligt minne. Omvälvningar och modernisering var inte bara av godo.

För det tredje: Trots att boken om Crusenstolpe syftat till att lyfta fram en viktig spelare från 1800-talets publicistiska scen och en viktig förkämpe för en ökad liberalisering ger den, som ovan nämnts, märkligt lite information och reflektion kring personen Crusenstolpe. Hans person tecknas genom andra och i liten utsträckning genom hans texter, som kanske borde stå i fokus.

De personlighetsdrag som kommer fram i beskrivningarna av honom från vänner och antagonister ger en bild av en närmast narcissistisk personlighet, som sannolikt kan vara en förklaring till en hel del av de skarpa formuleringarna, som flöt från hans penna. Med en hög bild av sig själv kan det vara lätt att kritisera andra. Crusenstolpes familj förefaller närmast ha helt varit inriktad på att stödja hans professionella liv och verk. En djupare granskning av dessa förhållanden hade sannolikt gett en annan bild av Crusenstople. Kanske är en bra liknelse till Crusenstolpe i vår egen tid, utan alla andra jämförelser, en kombination av Björn Tarras Wahlberg, Robert Aschberg och Ian Wachtmeister? För att låna Crusenstolpes stil att rapportera om samtiden.   

En bok som byggts upp kring de tre teman jag skisserar ovan, med Crusenstolpe som aktör, skulle jag gärna ha läst. Den version som Bo Hammarlund bidragit med möter inte dessa önskemål.