Prestationens omänskliga krav

Borg (internationell titel: Borg McEnroe)
Regi: Janus Metz Pedersen

Björn Borgs femte Wimbledonseger i femsetaren mot utmanaren John McEnroe den 5 juli 1980 hör till den sortens händelser för vilka termer som episk och legendarisk ursprungligen var reserverade. Kulmen på Borgs fantastiska tenniskarriär, genombrottet för McEnroe och en match så gastkramande spännande och svängig att det är som på film.

Självklart är det kring denna turnering och final som filmen Borg utspelar sig, med tillbakablickar till barndom, genombrott och karriär för både Borg och McEnroe.

De flesta svenskar som levde då kan förmodligen orientera sig efter den. Även om jag inte såg själva matchen har barndomsminnet av den där dagen etsat sig fast: sommarstället, de vuxna uppslukade av tv:n fast det var sol ute (det där man som barn lätt kunde få skäll för), koncentrerad tystnad och jubel, och en skock som slutligen sprang ner till bryggan och slängde sig i vattnet när matchen var över. Ett Sverige som stannade upp.

Ändå faller filmen inte för frestelsen att försöka säga någonting om denna mytologiserade brytningstid – från vilken vänstern gärna minns att den ekonomiska jämlikheten aldrig varit större, alltmedan högern påminner om de pomperipossahöga marginalskatter som fick sådana som Björn Borg att skriva sig i Monaco för att kunna leva på sina prispengar.

Jag hade väntat mig en snygg och romantisk film och den är onekligen snyggt gjord. Sverrir Gudnason är oerhört lik Björn Borg från när det begav sig. Sett till kläder, detaljer och mimik återskapas tidsandan väl, inklusive den estetiskt tacksamma rökningen. Filmen lyckas också väl med att återge känslan av glamour och rockstjärnestatus som omgav Borg.

Ändå är Borg en allt annat än romantisk film, snarare klaustrofobisk. Själva tennisen är svår att återskapa, särskilt när man vet hur det ska gå. Filmens förtjänst är i stället att den tränger sig nära i omklädningsrum, hotellrum och samtal. Den skildrar de extrema prestationer som krävs för att ens vara i närheten av toppen.

Vi följer den på ytan iskalle Borg, plågad av förväntningar, jagad av kändisskap, utmanad av ständigt nya motståndare. Som i detaljer och ritualer söker skapa en känsla av kontroll och självbestämmande i en tillvaro av ständiga krav.

Björn Borg är inte Rocky, en kille som tränar hårt och kommer i form som en lyckträff och till fantastiskt soundtrack. Här känns de långa åren, svenska och träiga, med kamp mot sportens fördomar mot folk från lägre samhällsklasser och en alltför otyglad vinnarinstinkt.

Björn Borg är inte Rocky, en kille som tränar hårt och kommer i form som en lyckträff och till fantastiskt soundtrack.

Jag drar mig till minnes en krönika från extremsportaren Rune Larsson som sjöng träningsnarkomanens lov. Larsson beskrev att många elitidrottsmän mörkar hur mycket de faktiskt tränar, eftersom det finns en stark norm av att hylla talangen som utan större ansträngning lyckas bli bäst. En omhuldad myt.

Visst, Patrik Sjöberg rökte ett bloss och tog en varmkorv innan han satte 2.42 på Stockholms stadion, men ingen slår världsrekord i höjdhopp genom att röka och käka korv, man måste träna ett halvt liv också. Minst.

Det är så lätt att vilja vara en del av framgången och glamouren som kommer post facto, men det ensidiga fokus som tar ett fåtal personer dit är betydligt träligare.

Det är så lätt att vilja vara en del av framgången och glamouren som kommer post facto, men det ensidiga fokus som tar ett fåtal personer dit är betydligt träligare. Sak samma med höga prestationer på andra områden. En bekants bekant har lyckats i USA och är miljonär i dag, men han sov på kompisars soffor och slet jämt för att få ihop kalkylen de första åren. Många som försökte och satsade allt nådde ändå inte hela vägen fram.

Björn Borg gjorde det. Det blev ett stort drama, ett vackert minne och en sevärd film.