Filip Seiman:
Kulturkriget bygger inga hus
Samhälle Essä
En materialistisk vänster som lovar allt åt alla växer. Men högern saknar svar. Filip Seiman ser kulturkrigets slut och hittar lösningen på Moderaternas storstadsproblem i växande villaområden.
London är, trots sina tillkortakommanden, en väldigt trevlig stad. I ett annat liv hade jag gärna bott där. Pubarna, gatorna, parkerna, Clubland, tidningarna, traditionerna, humorn. Allt är perfekt. Av ekonomiska skäl är det dock helt otänkbart. Jag får nöja mig med att hälsa på så ofta jag kan.
Det finns flera skäl till att staden blivit så dyr. De vitputsade trevåningslängor som utgör stora delar av den skyddas ofta av olika sorters k-märkningar. Trots den undermåliga isoleringen – heltäckningsmatta är sällan ett estetiskt val – och det i övrigt dåliga skicket får de inte rivas.
Vidare omges London av ett grönt bälte av skyddad natur. En person jag träffar på en av stadens många Torynära tankesmedjor beskriver det som en strypsnara. Husen kan helt enkelt inte breda ut sig mer över den sydengelska slätten. Mark är en bristvara – och London har blivit Europas dyraste stad att bo i.
***
Det talas ibland om ett generationskontrakt. De äldre som byggt välståndet ska hjälpa de yngre att komma på fötter, och de yngre ska ta hand om de äldre när de inte längre klarar av att ta hand om sig själva.
Det kontraktet revs i småbitar långt innan jag blev myndig.
Mina föräldrar, sjuttiotalister, köpte mitt barndomshem, en nybyggd villa i södra Uppsala strax efter millennieskiftet. Knappt fyllda trettio var det inte särskilt ovanligt. På lågstadiets skolgård ryktades det att vår gata toppade Hemglass försäljningsstatistik, eftersom det bodde så många barn i samma ålder där. På gatans hundrafemtio meter gjorde glassbilen två stopp. Och i stort sett alla barnens föräldrar var i samma ålder som mina.
Men den uppväxten, som faktiskt delas av majoriteten av mina jämnåriga i Sverige kommer vi själva få svårt att ge våra barn.
Men den uppväxten, som faktiskt delas av majoriteten av mina jämnåriga i Sverige – 57 procent av generation Z är uppvuxna i villa – kommer vi själva få svårt att ge våra barn. En snabb undersökning bland mina generationskamrater på kontoret bekräftar tesen. Trots att de flesta av oss antagligen tjänar bättre än våra föräldrar vid samma ålder, är det knappt någon av oss som tror sig kunna köpa ett hus vid trettiostrecket.
Vad som hände var följande: På 1980-talet infördes en ny plan- och bygglag, där en splittrad lagstiftning sammanfördes till ett enda jättebygge. Kommunerna övertog allt ansvar från staten, vilket flyttade den politiska makten över markanvändandet ner till de som direkt påverkas av det.
I teorin, åtminstone. För här glöms en massa människor bort. Alla de blivande barnfamiljer som skulle vilja köpa mark av en villig markägare, bygga ett hus, och flytta till kommunen? De har ingen rösträtt där. Men åldrande grannar som gärna släpper ut hunden i slyskogen bakom tomten har det. Hanif Bali sammanfattade det väl i Kvartal häromveckan:
De som köpt sina mexitegelvillor, byggda på jordbruksmark, för en spottstyver sitter nu och bestämmer vilka markägare som ska få rätt att sälja och stycka sina tomter till presumtiva villaägare. De verkar inte ha allt för bråttom att sänka markpriserna för presumtiva barnfamiljer.
Just det där med jordbruksmark är jag allt för bekant med. Efter valet 2022 blev jag ersättare i Lunds byggnadsnämnd för Moderaterna. Under ganska exakt två år, innan jag lämnade lärdomsstaden för Stockholm, ägnade jag en kväll i månaden åt diverse detaljplaner, tillsynsärenden och bygglov. Där var jordbruksmarken ett återkommande trätoämne. Sydvästra Skånes jordbruksmark är så värdefull, resonerade man, att den får absolut inte användas för något annat än matproduktion. Konsensus runt bevarandet av jordbruksmark, drivet av ett lokalt missnöjesparti med pensionärer som sin starkaste väljarbas, blev så stark att det inte ens gick att bebygga mark som bönderna själva inte använde och mer än gärna sålde av. Men tänk på beredskapen!
***
Några kvarter från det brittiska parlamentet, på puben Blue Boar (färgen syftar på det konservativa partiet), lunchar vi med en företrädare för gräsrotsorganisationen Next Gen Tories. Gruppen är formellt obunden till partiet och fokuserar framför allt på unga väljare i karriären. Bilden han ger av Tories väljarproblem liknar Moderaternas: Man tappar i städerna, särskilt bland unga, välutbildade vuxna i arbetslivet, “young professionals”. I Sverige har Moderaterna visserligen ett starkt stöd bland förstagångsväljarna, mycket tack vare att ungdomsförbundet är så dominerande – men när de växer upp försvinner de lika snabbt som de kom. Dessa young professionals har borgerliga, liberala värderingar. De borde vara en naturlig del av Moderaternas väljarkoalition.
Analysen har hittills varit att deras frånvaro skulle bero på förhållandet till Sverigedemokraterna. Och visst finns det en poäng i det – men för varje år som går haltar den allt mer. Generation Z minns knappt tiden före Jimmie Åkessons inträde i riksdagen. SD-ledaren är sannolikt den nu aktiva politiker de sett och hört allra mest under uppväxten. Sverigedemokraternas existens i det politiska systemet är för denna grupp helt normaliserad – även om relationen självklart leder till en hel del skav.
Kan det kanske bero på något annat? Över hela västvärlden går vänstern i en materialistisk riktning. I Storbritannien växer Green Party, vars allt-åt-alla-populism får Argentinas peronister att framstå som Chicagoekonomer. Trogna Smedjanläsare kanske minns min artikel om socialisten Zohran Mamdani, som nyligen blev borgmästare i New York på löften om affordability. I Sverige är både vänsterpartister och socialdemokrater som gladast när de får klaga på matpriser. Identitetspolitiken som dominerade det förra decenniet är ute genom fönstret. Materialism är det nya heta. Borde inte högern ha ett svar på det?
Problemet är att högern inte likt vänstern kan lova allt åt alla. Fredrik Reinfeldts taktik att matcha socialdemokraternas välfärdssatsningar krona för krona blir helt oaptitlig om kravet inte är några miljarder till sjukvården, utan ett systematiskt införande av priskontroller på Ica. Högerns svar är i grunden apolitiskt; det är att låta marknaden fungera och att helt enkelt avstå från att använda statens makt för att kringskära människans frihet.
Trädgårdsstaden är en i grunden borgerlig idé, som bygger på det enskilda ägandet och den egenmakt som följer av det.
Men i just bostadsfrågan finns en perfekt högerlösning. Den är att släppa marknaden fri vad gäller markanvändning. Låt bonden sälja sin ickeproduktiva mark, och låt köparen bygga sig ett hus på den, utan hänsyn till klagande grannar. Låt småhusbebyggelsen organiskt breda ut sig, utan dyra, komplicerade och utdragna planprocesser där enskilda salamandrar och orkidéer tillmäts större värde än människors möjlighet till ett gott liv. Här finns dessutom en djup klangbotten i det moderata arvet. Trädgårdsstaden är en i grunden borgerlig idé, som bygger på det enskilda ägandet och den egenmakt som följer av det. Människor tenderar dessutom att bli mer högerorienterade i sina värderingar när de tillåts äga sitt eget hem.
Svårigheten med detta är de intressen som gynnas av det nuvarande systemet. Stora fastighetsbolag slipper konkurrens från mindre uppstickare och enskilda husdrömmare, eftersom det krävs stora resurser och rejäl uthållighet för att driva igenom en ny detaljplan. De tidigare nämnda fyrtiotalisterna ser sina bostadsvärden stiga i takt med att efterfrågan ökar, eftersom den inte kan mötas av det artificiellt begränsade utbud som de själva röstat fram i kommunval efter kommunval.
Som lök på laxen är dessa väljare ofta borgerliga. Inte sällan är det moderatledda kommuner som är sämst i klassen när det kommer till byggande. “Lidingö är färdigbyggt”, hälsar exempelvis Daniel Källenfors, kommunstyrelsens ordförande på ön. Att Tidöregeringens politik för fler villor begränsar sig till typgodkännande av enskilda hustyper – i “traditionell stil”, för att hålla Sverigedemokraterna nöjda – är lätt att förstå. Sverigehuset är välkommet, men nyttan är marginell, eftersom den inte gör något åt själva tillgången på byggbar mark.
Här är en vågad teori: Det ekonomiska intresset hos boomergenerationen är överskattat vad gäller väljarbeteende. Fyrtiotalisterna har inte agerat av illvilja – de har inte haft några alternativ. Politikens makt över markanvändningen har varit konsensus i decennier. Om ett stort, borgerligt parti – hej Moderaterna – börjar driva ett uppluckrande av planmonopolet, är det inte helt otänkbart att väljarna faktiskt följer med. Partistrateger tenderar att glömma bort det väldokumenterade faktum att väljare ofta följer efter sina partier. Man måste inte följa opinionen, det går att driva den.
Människor har faktiskt andra drivkrafter än pengar – särskilt när de redan är rika. Och fyrtiotalisterna råkar vara den rikaste generationen i mänsklighetens historia. Deras tillgångar är så enorma att breda lager av vanliga människor börjat förvänta sig arv i miljonklassen – något som tidigare var förbehållet adeln.
När ett pensionärspar i någon av Stockholms villaförorter ser barnbarnen leta andrahandskontrakt vid trettio års ålder, är det inte alls otänkbart att de av medkänsla röstar för deras skull. Avkommans fortlevnad är trots allt en evolutionär drift.
När vänsterns erbjudande till min generation är allt åt alla, måste högern kunna svara. Inga hus byggs av kulturkrig. Om högern ska vinna tillbaka sitt tappade förtroende i storstadsregionerna, hos framtidens young professionals, måste även de erbjuda oss någonting.
Som Amy Deasismont sjöng, på den tiden hon kallade sig Amy Diamond och hade mina generationskamrater som främsta publik: What’s in it for me?