Kulturrådet ger miljoner till organisationer som rättfärdigar gatuvåld
Pantrarna och Megafonen har beviljats över tre miljoner kronor i bidrag från Kulturrådet. Att den sortens organisationer, vars inställning till våld är välkänt, fortfarande finansieras med skattepengar är ovärdigt ett demokratiskt samhälle. Bidragsflödet måste få ett stopp.
När bilbränderna lagt sig och glaskrosset sopats upp var det uppenbart vilka som drabbades av Husbykravallerna 2013: de vanliga Husbyborna. Ändå påstods upploppen ha skett i deras namn, som en reaktion mot resten av samhället. Organisationen Megafonen skrev på sin hemsida:
Megafonen fördömer polisens övervåld och menar att människor i Husby på grund av polisens brutalitet saknar förtroende för ordningsmakten … Megafonen förstår folks reaktioner och kräver en oberoende utredning av polismordet.
Megafonen är en ungdomsorganisation i Stockholms förorter, och ”polismordet” syftar på en knivbeväpnad man som blev skjuten av polis efter att först ha hotat andra och sedan försökt attackera polisen. I Megafonens retorik är det dock ständigt polisen som är de onda, och våldsverkare i förorten som är offer.
Medan Husbykravallerna fortfarande pågick och spridde sig, skrev organisationen Pantrarna en debattartikel i Aftonbladet. De uppmanade läsarna att känna förståelse för stenkastarna. Och till Megafonen, som Pantrarna kallar ”våra syskon”, skrev de att de gör helt rätt som inte fördömer våldet, utan förklarar det med utanförskap.
Sammanlagt delas alltså 3,25 miljoner kronor ut till organisationer som konsekvent rättfärdigar våld mot poliser och mot vanliga människor.
På sin hemsida beskriver Pantrarna sig såhär:
Pantrarna är en växande grupp förortsbor som är trötta på snack och som vill att ortens människor ska vara självständiga och fria som alla andra. Vi vill inte ha bidrag, vi vill ha jobb.
Pantrarna och Megafonen sökte och beviljades nyligen 1,75 respektive 1,5 miljoner kronor i bidrag från Kulturrådet. Enligt rådets beskrivning ska Pantrarna göra en konstscen med avstamp i egna erfarenheter och Megafonen ska driva projektet ”Ortens verklighet” i Stockholmsförorten Norsborg, i syfte att med scenkonst som metod ”berätta om, hata, älska och undersöka Orten – orten som en fysisk plats, som en social plats och som en identitet”.
Sammanlagt delas alltså 3,25 miljoner kronor ut till organisationer som konsekvent rättfärdigar våld mot poliser och mot vanliga människor. Retoriken har ett syfte: Att bunta ihop förortens förövare och offer – dem som bränner sina grannars bilar, och dem som kommer ut på morgonen till ett förkolnat bilvrak – och porträttera dem alla som oskyldiga offer för polisen. Återigen är det de vanliga förortsborna som drabbas, de som behöver kunna lita på att polisen kommer när kriminella gäng drar runt i deras kvarter. Ju fientligare arbetsmiljö förorterna blir för polisen, desto sämre är det för de laglydiga människor bor där.
I ett polisdokument om Husbykravallerna uppges Megafonen ha använt dödsskjutningen av knivmannen för att driva på oroligheterna:
Dödsskjutningen i Husby bedöms utgöra den utlösande faktorn men mycket tyder även på att denna händelse kan ha utnyttjats för att mobilisera fler att delta aktivt i oroligheterna. Bedömningen är att såväl organisationen Megafonen som lokala kriminella ledargestalter intog pådrivande roller, om än av olika motiv.
Och när Uppdrag Granskning ett år senare gjorde en dokumentär om händelseförloppet hänvisas det till en hemlighetsstämplad analys från Rikskriminalpolisens underrättelsesektion, där det står att det finns ”viss underrättelseinformation att individer från Megafonen deltagit och uppmanat andra att delta i oroligheterna”.
Till och med när Pantrarna under en bidragsfinansierad skidresa förstörde inredning och stal alkohol var det enligt Pantrarna själva något som ”visar snarare på det stora behovet av satsningar på ungdomar i förorterna”.
Pantrarna, å sin sida, säger sig hämta sin inspiration från amerikanska Black Panther Party, som är ökänt för brutalt, ibland dödligt, våld. Och när våld utbryter i förorter i Sverige vägrar både Pantrarna och Megafonen att ta avstånd från det. De skyller på polisen, på samhället, på strukturerna som tydligen inte lämnar utrymme för något annat än att kasta gatsten.
Som Ivar Arpi skrev redan 2013:
Detta är opportunism förklädd till medkänsla och solidaritet. De vill dra nytta av problemen, politisera missnöjet, som vilka populister som helst. Och när de kallar våldet för revolt sväljer många beskrivningen rakt av eftersom man uppfattar dem som autentiska representanter för grupper som anses förtryckta. Vem vill göra sig skyldig till att sparka nedåt?
Kulturrådet har beviljat Megafonen och Pantrarna bidrag inom ramen för ”Kreativa platser”, som går ut på att ge bidrag till kulturprojekt i bostadsområden med ”socioekonomiska utmaningar”. Frågan är hur Megafonens och Pantrarnas retorik egentligen ska gynna socioekonomiskt utsatta områden. Deras världsbild bygger på en offermentalitet där stenkastare och vandaler inte kan hållas ansvariga för sina egna handlingar. Till och med när Pantrarna under en bidragsfinansierad skidresa förstörde inredning och stal alkohol var det enligt Pantrarna själva något som ”visar snarare på det stora behovet av satsningar på ungdomar i förorterna”.
Värst av allt är dock de ständiga försöken att rättfärdiga gatuvåld. Oavsett Megafonens och Pantrarnas övriga värderingar, borde det vara ett grundkrav att ta avstånd från våldsanvändning för att få statliga kulturbidrag i en demokrati.