Samhälle Krönika
Kultursidorna älskar bidragen mer än konsten
Det är fullt möjligt att vara konstnär och samtidigt försörja sig på ett annat arbete. I debatten om Norrköpings kulturpolitik döljer sig ett socialistiskt tankefel som vittnar om en märklig syn på konsten i samhället, skriver författaren Fredrik Segerfeldt.
698 kronor. Det är vad jag dragit in det senaste året på de av mina böcker som fortfarande finns till försäljning. Det räcker till mat för en vecka. Och då är skatten inte ens dragen.
Det är inte så underligt att jag säljer dåligt. Jag skriver smala böcker som knappast är ämnade att locka några stora läsarskaror. Mitt senaste alster handlade exempelvis om den franskspråkiga romanen från Nordafrika. Inte Läckberg, direkt.
Jag klagar inte heller. Jag har nämligen ett vanligt jobb som ger mig försörjning. Och det är inte så att jag sorterar post eller skyfflar sand, utan det är ett rätt krävande, stimulerande och välbetalt arbete.
Skriver gör jag således på fritiden. Och det har väl gått ok. Till våren kommer min femtonde bok. Jag vågar numera kalla mig författare, även om det inte är mitt yrke.
Jag skulle aldrig kräva att de som inte vill köpa mina böcker ska finansiera mitt författarskap.
Det enda sättet på vilket jag skulle kunna leva på mitt författarskap är att jag får något slags offentligt bidrag. Men jag skulle aldrig komma på tanken att kräva att människor som inte vill köpa mina böcker ska finansiera mitt författarskap. Eller att föreslå att vi ska använda statsmaktens våldsmonopol för att tvinga dem att göra det.
Det vore mig faktiskt alldeles främmande. Inte bara för att jag tycker att mellanmänskliga relationer ska präglas av frivillighet. Utan också för att det vore så pretentiöst att hävda att just mina böcker är så viktiga att andra måste betala för dem mot sin vilja.
Det behöver inte handla om marknad eller kommersialism. Exempelvis har jag crowdfundat ett antal böcker. På den tiden då jag var frilans bad jag – krävde inte – helt enkelt folk om pengar för att jag skulle få tid att skriva. Och det var många som bidrog med mer än vad boken skulle kosta, för att de ville att den skulle bli skriven. Frivillighet och civilsamhälle på riktigt.
***
Faktum är att jag har svårt att sätta mig in i föreställningsvärlden hos dem som tycker att deras skrivande är så viktigt att de inte bara är redo att acceptera tvångsinsamlade medel, utan också har självbild som är så grandios att de till och med högljutt kräver att så ska ske.
Lika svårt är det att förstå de som säger att utan omfattande skattemedel skulle det inte finnas någon kultur. Frågan har fått aktualitet efter att Stefan Jonsson, professor i etnicitet och vänsterintellektuell, i Dagens Nyheter gått till frontalattack mot Sophia Jarl, kommunstyrelsens ordförande i Norrköping (M). Det visar sig nämligen att stadens styre ska göra en administrativ omorganisation och på marginalen öka egenfinansieringen.
Landets kulturredaktioner reste sig och skrek som stuckna grisar. Det var fascism, nyliberalism (I wish) och kulturhat. Jag får ibland intrycket att skribenterna älskar subventionerna mer än kulturen. Vilket får dem att blanda ihop motstånd mot tvångsfinansiering med motstånd mot kultur. De gör då samma misstag som den franske 1800-talsförfattaren Frédéric Bastiat konstaterade att socialismen konstant gör sig skyldig till: ”Varje gång vi inte vill att något ska göras av staten, drar den slutsatsen att vi inte vill att detta ska göras över huvud taget.”
Jag får ibland intrycket att skribenterna älskar subventionerna mer än kulturen.
Missförstå mig rätt. Jag varken hatar eller föraktar kultur. Tvärtom. Jag skriver ju böcker, för bövelen. Bland annat om skönlitteratur. Men denna idé om att konstens förutsättning är skattemedel bygger på att man egentligen inte tror att kulturen fungerar utan tvång. Den måste få ett slut.
Detsamma gäller frågan om utbildning. Det är viktigt att människor bildar sig. Själv har jag en magisterexamen i franska med litterär inriktning. Det har berikat mitt liv något enormt, gett mig kunskaper och insikter som gjort mig till en större människa. Men jag har även en examen som ger jobb, och som gör att jag inte behöver bli försörjd av andra. Franskan är mitt fritidsintresse. Och det är orimligt att tvinga andra att arbeta extra för att jag ska kunna ha min hobby som försörjning.
Faktum är att även långt bättre författare än jag har haft andra jobb bredvid sitt skrivande. T.S. Eliot arbetade på en bank, James Joyce undervisade i språk och William Faulkner jobbade på ett kraftverk. Som Oscar Wilde en gång skrev:
The best work in literature is always done by those who do not depend on it for their daily bread.