Lägg inte skattepengar på symbolhandlingar
I Stockholm kommer ett ”kärleksträd” att planteras på Kärrtorps torg. Trädet är tänkt att vara ett ställningstagande för medmänsklighet och mot hat, men politiker bör vara mer sparsamma när det gäller symbolhandlingar som när det kommer till kritan främst gynnar lokalpolitikernas självbild.
15 december 2013 gick en grupp medlemmar i den nazistiska organisationen Nordiska motståndsrörelsen till attack mot en antirasistisk demonstration i Stockholmsområdet Kärrtorp. Bland annat hade de utrustat sig med knogjärn och bengaliska eldar. Medlemmar ur vänsterextrema AFA och Revolutionära fronten gick till motattack och demonstrationen urartade. En person knivskars och 28 greps av polisen.
Nästa vinter, sju år senare, har stadsdelsnämnden i Skarpnäck beslutat att plantera ett kärleksträd på Kärrtorps torg. Platsen är symbolisk, menar lokaltidningen, just eftersom det var där våldsamheterna ägde rum.
Ett kärleksträd är ett vanligt träd som vintertid dekoreras med ljusslingor och lysande röda hjärtan. Både Uppsala och Örebro har redan installerat varsitt till en kostnad av omkring 300 000 kronor vardera. Visserligen har Uppsala fortfarande enorma problem med otrygghet i centrum, och Örebro har enligt polisen blivit ett tillhåll för kriminella, men förhoppningsvis finns det inte heller någon som inbillar sig att kärleksträd har en dämpande effekt på våld eller inspirerar nazister att sluta förakta andra folkgrupper.
Ändå finns de som tycker att 300 000 skattekronor är värda att investera i ett kärleksträd. Däribland representanterna för samtliga partier i Skarpnäcks stadsdelsnämnd förutom Sverigedemokraterna. Idén är från början ett medborgarförslag från en individ som bland annat skriver: ”Jag önskar att nästa vinter lyser stadsdelen upp med ett kärleksträd för att visa på vår medmänsklighet i mörka tider. Glädje framför hat.”
Och vilken lokalpolitiker vill inte demonstrera medmänsklighet till det facila priset av 300 000 kronor? För en genomsnittlig skattebetalare är det förstås en ansenlig summa pengar, men för dem som hanterar offentliga budgetar är det en droppe i havet. Och jämfört med vad det skulle kosta det offentliga att göra meningsfulla insatser mot diverse problem i skattebetalarnas vardag – exempelvis det våld som kryper allt närmare den tidigare relativt trygga medelklass som exempelvis Skarpnäck till stora delar består av – är 300 000 kronor ingenting.
I bästa fall ser det naivt ut att lägga pengar som skulle kunna gå till meningsfulla insatser på ett träd fullt av hjärtan; i värsta fall verkar det direkt nonchalant.
När man tillskriver ett upplyst träd ett högre symboliskt syfte, att markera mot våld och hat, ställs dock trädet mot andra sätt att markera mot våld och hat. Där har kärleksträdet väldigt lite att komma med. I bästa fall ser det naivt ut att lägga pengar som skulle kunna gå till meningsfulla insatser på ett träd fullt av hjärtan; i värsta fall verkar det direkt nonchalant.
Fru Gårman är ett motsvarande exempel. När kommuner byter ut varannan Herr Gårman-skylt mot en kvinnlig motsvarighet (fast utan någon kul ordvits) är syftet ofta att visa hur jämställd man är eller bör vara. ”För mig är det en självklarhet att vi ska vara jämställda på alla områden som vi kan. När det gäller trafikskyltningen så är det en symbolfråga”, som Moa Rasmusson (L), ordförande i trafik- och fastighetsnämnden i Sollentuna, formulerade det i somras. För den som intresserar sig för verkliga jämställdhetsproblem är det svårt att komma på något mindre meningsfullt än Fru Gårman-skyltar.
På samma sätt kastar klimatångestterapin en förlöjligande skugga över dem som beslutat om den. När Studiefrämjandet i Luleå arrangerade kurser där deltagarna fick hjälp att ”klimatbanta med klimatångestterapi”, med saftiga summor från Klimatklivet, kommunen och Sida i bagaget, gav de inte direkt uttryck av att göra något bra för klimatet. De gav intryck av att ösa skattepengar över symbolfrågor.
De partier som röstar för ett symboliskt kärleksträd i Kärrtorp när våldsbrott i närliggande delar av Stockholm ger alltmer anledning till oro, ser i bästa fall naiva ut. I värsta fall ser de ut att prioritera sin egen självbild över invånarnas trygghet – och låta skattebetalarna stå för notan.