Tobias Samuelsson: Landsbygdspolitiken behöver storstädas

Dagen före jul aviserade regeringen mer pengar till landsbygdsprogrammet. Skälen är fullt begripliga: förhandlingarna kring EU-budgeten drog ut på tiden och nästa landsbygdsprogram kommer att träda i kraft först 2023, trots att det förra hade sitt slutdatum på nyårsafton.

Nu ska det förlängas och den som tar del av nyhetsrapporteringen kan lätt få uppfattningen att tillskottet främst handlar om satsningar på svensk livsmedelsproduktion.

”Programmet har stor betydelse för att vi ska nå målet om en ökad svensk livsmedelsproduktion”, sa landsbygdsminister Jennie Nilsson (S) när satsningen presenterades. Centerpartiets landsbygdspolitiska talesperson Kristina Yngwe talade om åtgärder som stärker ”jordbrukets konkurrenskraft” och lyfte särskilt fram 815 miljoner kronor i investeringsstöd till lantbruksföretag.

Till stora delar handlar dock landsbygdsprogrammet om landsbygdsutveckling i betydligt bredare bemärkelse än jordbrukssektorns konkurrenskraft.

Det är inte något pengaregn av euromynt det handlar om.

Under budgetposter som ”kompetensutveckling”, ”turism och rekreation” och ”lokalt ledd utveckling” ryms en rik flora av insatser som i den politiska kommunikationen är märkbart frånvarande. Detta trots att det i mångt och mycket är den svenska regeringens beslut att rymma en så stor bredd av åtgärder inom landsbygdsprogrammet. Riksrevisionen riktade i sin senaste granskning hård kritik mot komplexiteten, och påpekade att den gjort det svårt att nå programmets mål.

Smedjan har följt pengarna inom en av budgetposterna, lokalt ledd utveckling eller Leaderprogrammet, som det också kallas. Under åren 2014–2020 förväntas projekten inom Leader ha kostat skattebetalarna två miljarder kronor – och det är inte något pengaregn av euromynt det handlar om. 60 procent av pengarna inom landsbygdsprogrammet är svenska kronor i form av nationell medfinansiering.

Läs också: Landsbygdspolitikens guldgrävare

Sedan 2014 har över 1 100 av de obligatoriska EU-skyltarna spikats upp runt om i Sverige för att markera avslutade Leaderprojekt. I Krokom har skattemedel betalat ett nytt hunddagis som anställer personer som står långt från arbetsmarknaden. I Ragunda har en cowboybåt med dansbana byggts för att locka turister. I Hylte har padelbanor anlagts som ett led i ett integrationsprojekt. Ett stort antal företag och föreningar har fått pengar till nya hemsidor, för att utveckla appar och hålla ledarskapsutbildningar.

Den ansvariga myndigheten tycks dessutom ha en osedvanligt kreativ inställning till måluppfyllelse.

Leaderprogrammet ska skapa ”attraktiva områden”, ”nya företag, ”fler jobb” – det är i alla fall målsättningar som Jordbruksverket gärna lyfter fram. Om satsningarna gett valuta för pengarna visade sig däremot svårare att få svar på. Leader är nämligen helt unikt till sin utformning, och något av en djungel av motstridiga och vaga ambitioner. De som beviljar stöden behöver i själva verket inte ta hänsyn till de nationella målsättningar som Jordbruksverket gärna lyfter fram. Ute i landet finns det i stället 48 skilda Leaderkontor som efter helt eget tycke och egna urvalskriterier fördelar bidragen.

Jordbruksverket har beräknat antalet målsättningar, eller indikatorer som de också kallas, till hela 1 400, när de europeiska, nationella och regionala målen räknas samman. Leader ska skapa fler nätverk, öka gemenskap eller bidra till samverkan, för att bara nämna några vanligt förekommande målformuleringar som av förklarliga skäl blir närmast omöjliga att följa upp.

Den ansvariga myndigheten tycks dessutom ha en osedvanligt kreativ inställning till måluppfyllelse. Det jobbmål som faktiskt går att räkna på valde Jordbruksverket att ändra under 2019. Så få jobb hade skapats inom ramen för Leader att målsättningen justerades ned från 1 700 till 700 nya arbetstillfällen. Ute i landet gjordes (inte helt oväntat) andra prioriteringar än de nationella, gav Jordbruksverket som en förklaring.

Frågan är dock hur många av de arbetstillfällen som tillkommer som faktiskt lever vidare efter det att projekten avslutas. Något som återkommer är nämligen upplägg där den sökande anställt sig själv, och på så sätt fått den egna försörjningen säkrad.

I värsta fall döljs arbetslöshet i rena låtsasjobb, och det tycks inte vara någon effektiv arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Av de projekt som fick delar av sin finansiering från EU:s socialfond var det av 351 personer som fick jobb eller deltog i andra åtgärder inom ramen för Leaderprojekt, bara 11 personer som hade en ”förbättrad arbetsmarknadssituation efter avslutad åtgärd”.

Någon evighetsmaskin blev det inte.

Föga förvånande lockar Leader också entreprenörer som är bättre på att söka bidrag än på att driva företag, och i ansökningar utvecklas i det närmaste ett nyspråk av ”samverkan”, ”hållbarhet”, ”tillgänglighet” och ”socialt företagande”.

Som i ett av de närmast parodiska exemplen, projektet ”Perpetuum mobile, en modell för att skapa jobb”. Som namnet antyder var målet – med entreprenörens egna ord – att skapa ”ett slags evighetsmaskin”.

I hisspitchen talades det om ett ”socialt företag” som ständigt kunde växa med nya anställda genom vad som bäst kan beskrivas som en bidragskarusell. Projektet beviljades 4,7 miljoner kronor i bidrag, anställda skulle i sin tur finansieras med stöd från Arbetsförmedlingen och det som skulle levereras var rut-avdragsberättigade trädgårdstjänster.

Någon evighetsmaskin blev det inte. I början av december försattes företaget i konkurs, efter förskingring och skatteskulder hos Kronofogden, men 1 056 786 kronor hann Jordbruksverket betala ut till bidragsmaskinen, innan någon drog i nödbromsen. Snurrar än gör dock GIF-animationen föreställande en evighetsmaskin på Leaderkontorets webbplats.

Det finns givetvis projekt som lyckas, och många eldsjälar, föreningar och företag att imponeras av när det kommer landsbygdsutveckling, men det är ingen vild gissning att åtskilliga av dessa hade blivit av ändå. Däremot råder inga tvivel om att skattebetalarnas pengar hade kunna förvaltas betydligt mer effektivt, vilket också den första utvärderingsrapporten belyser.

Efter regeringens tillskott kommer ytterligare 600 miljoner kronor att satsas på Leaderprojekt under de närmaste två åren. Det är inte långt ifrån de 815 miljoner kronor i investeringsstöd för lantbruksproduktion som regeringen gjorde en stor sak av innan jul.

Till 2023 ska ett nytt landsbygdsprogram sjösättas och prioriteringarna får stor betydelse. Under den senaste sjuårsperioden har landsbygdsprogrammet kostat 37 miljarder kronor, och tonvikten kan knappast sägas ha legat på ”jordbrukets konkurrenskraft”. Om januaripartierna menar allvar med den prioriteringen är nu tiden att rensa upp i det lapptäcke av åtgärder som landsbygdsprogrammet har blivit.

Läs mer i Smedjans granskning: Landsbygdspolitikens guldgrävare