Karlis Neretnieks:
Lärdomar för nästa krig
Samhälle Essä
På slagfälten i Ukraina är det innovativ användning av redan känd teknik som ställt vedertagna sanningar på huvudet – snarare än helt nya stridsmedel. Generalmajor Karlis Neretnieks reflekterar över lärdomarna från Ukraina och den ständiga frågan om hur nästa krig kommer att arta sig.
Det finns alltid lärdomar att hämta från ett pågående krig. Den svåra frågan är dock: hur kommer de att påverka nästa krig? Det som kan framstå som självklarheter vid ett första påseende behöver inte alltid vara det.
Vad är det vi ser i Ukraina? Striderna har i huvudsak varit stillastående där framryckningar på några kilometer basuneras ut som stora framgångar. Inga kraftsamlade anfall med mängder av stridsvagnar, utan mest enstaka fordon och små grupper av soldater som framrycker till fots. Ett krig som inte alls liknar det som de flesta förknippar med modern krigföring, där snabba framryckningar över stora avstånd och snabba avgöranden i mångas ögon är normen. Varför har det då blivit så? Som så många gånger tidigare är det innovativ användning av redan känd teknik som ställt vedertagna sanningar på huvudet – snarare än helt nya stridsmedel.
Drönare har en lång historia. Spaningsdrönare användes redan under Vietnamkriget på 1960-talet. Det är dock först nu som de har blivit ett massvapen som kan upptäcka och bekämpa mål såväl på marken, till sjöss och i luften. Verkan hos konventionellt artilleri har ökat drastiskt med möjligheterna att leda eld med stöd av spaningsdrönare. Målsökande stridsdelar, till exempel den svensk-amerikanska artillerigranaten Excalibur, har funnits i tio år. Minor, också ett sedan länge använt vapen, kan nu skjutas ut på långa avstånd eller läggas ut med drönare. En ökad täthet av olika typer av luftvärnssystem har nästan omöjliggjort frontnära flyginsatser. Civila mobiltelefoner används för att samla in och förmedla underrättelser eller varna för angrepp med kryssningsrobotar med mera. Inte mycket av detta är ny, tidigare okänd teknik. Snarare är det hur tekniken vidareutvecklats och används i Ukraina som givit kriget dess karaktär.
Borde inte detta kunnat förutses?
Det är sällan som existensen av ett vapensystem i sig avgör dess roll. Det avgörande är hur det används.
Det kan man tycka, men en historisk tillbakablick kanske kan leda till en viss ödmjukhet. Varför användes inte stridsgas under andra världskriget, något som många antog nästan som en självklarhet efter att den använts i stor skala under första världskriget? Bärbara pansarvärnsvapen som introducerades på stor bredd vid slutet av andra världskriget skulle göra stridsvagnen obsolet. Införandet av luftvärnsrobotar på 1950-talet skulle leda till att flygplan inte längre skulle kunna flyga över områden som var besatta av fienden. Det arabisk-israeliska kriget 1967, Oktoberkriget, vederlade båda dessa prognoser med emfas. Stridsvagnar och flyg var där avgörande för de snabba israeliska framgångarna. Men bara sex år senare, i Yom Kippur-kriget 1973, så hade båda dessa vapensystem – stridsvagnar och flygplan – påtagliga svårigheter att komma till verkan. I Kuwaitkriget 1991 så var de däremot på nytt slagfältets herrar. Det är med andra ord sällan som existensen av ett vapensystem i sig avgör dess roll. Det avgörande är hur det används, det vill säga den mänskliga fantasin, och hur balansen mellan medel och motmedel utvecklar sig.
***
Vad sker då i Ukraina? Jag kommer här se närmare på två faktorer, drönare och anpassningsförmåga. Därmed inte sagt att just dessa två exponenter för kriget i Ukraina kommer dominera nästa krig, men de kommer med stor sannolikhet vara viktiga faktorer som vi inte kan avstå att ta hänsyn till.
Även om drönare av olika slag funnits tämligen länge i flera försvarsmakter, mer än tjugo år i både Israel och USA, så har de fått en avgörande roll först nu i Ukraina. De finns i många varianter: spaningsdrönare, beväpnade drönare, transportdrönare, jaktdrönare för att jaga andra drönare med mera. Räckvidderna varierar från någon kilometer till flera hundra kilometer, i vissa fall ännu mer. De kan uppträda i svärmar eller enskilt. De kan användas i såväl dager som mörker. De kan vara mycket billiga från några tusen kronor till många miljoner. Vissa kostar som ett flygplan. En drönare av typen Global Hawk uppges exempelvis ha ett pris på omkring 100 miljoner dollar.
Det är dock i första hand de billigare drönarna, upp till några hundra tusen kronor, som haft störst inverkan på stridsfältet. Även det minsta militära förband kan i dag se vad som sker på ”andra sidan kullen”. Enskilda soldater som tidigare oftast bara kunde bekämpa ett mål på några hundra meters avstånd kan i dag styra drönare mot mål tiotals kilometer bort. Där det tidigare behövdes en soldat med kikare och radio för att leda artillerield så att granaterna hamnade rätt i målet är det nu en drönare som löser samma uppgift. En avsevärt billigare, pålitligare, effektivare och mindre riskfylld metod. Till del har drönare också ersatt artilleriets granater. En kamikazedrönare (en drönare som förstör sig själv när den angriper ett mål) med någon mils räckvidd, och som har avsevärt högre precision än en konventionell granat, kostar inte mer än en modern artillerigranat, omkring 30 000 kronor. Resultatet har blivit att drönare i den här prisklassen nu har blivit ett massvapen där tusentals förbrukas varje månad av såväl Ryssland som Ukraina.
Mer kvalificerade drönare har också blivit ett medel med vilket man kan slå mot en motståndares infrastruktur som exempelvis raffinaderier och knutpunkter i elnätet. Ukraina har genomfört drönarangrepp på upp till 1 000 kilometers djup in på ryskt territorium.
Uttrycket ”allt kan ses, allt som kan ses kan bekämpas” låter bestickande men bör nog användas med viss försiktighet – medel föder motmedel.
Genom att drönare blivit ett massvapen har det uppstått ett akut behov av att kunna möta hotet. Det går, men kräver tämligen sofistikerad teknik. Något som leder till frågan, hur mycket får det kosta att skjuta ned en drönare? En avancerad kamikazedrönare som till exempel kan användas mot ett raffinaderi på flera hundra kilometers avstånd kan kosta i storleksordningen en miljon kronor, en Patriotrobot med vilken drönaren skulle kunna bekämpas kostar cirka 40 miljoner. Räddas raffinaderiet kan det ha varit en god affär. Men hur många objekt finns det i ett land vilka borde skyddas mot presumtiva angrepp, hur många robotar behövs för det? Samma problem finns även på slagfältet. Ska drönare för tiotusen kronor styck, vilka dessutom kanske uppträder i svärmar, bekämpas med kvalificerade bärbara robotar som ofta kostar en dryg miljon kronor styck? Det är en ohållbar ekvation.
Ska drönare för tiotusen kronor styck bekämpas med robotar som ofta kostar en dryg miljon kronor styck?
Det är därför ingen tillfällighet att eldrörsluftvärn, det vill säga luftvärnskanoner, som de flesta länder skrotat på grund av deras korta räckvidd (några kilometer) och begränsade verkan mot flygplan, nu åter kommit till heders för att bekämpa drönare. Den stora fördelen är att ammunitionen är billig, några tusenlappar per granat.
Det går också att bekämpa flygfarkoster med laser. Fördelarna är enorma: ”skottet” färdas med ljusets hastighet, rikta – tryck av – du träffar; varje ”skott” kostar bara några få kronor; du hinner avlossa många ”skott” på mycket kort tid, en nödvändig egenskap mot drönarsvärmar. Dock, det krävs mycket energi vilket gör att sådana system hittills främst installerats på fartyg där man har tillgång till mycket energi. Verkan är dock, ännu så länge, osäker då det ofta krävs att laserstrålen belyser målet under en längre stund, några sekunder, för att få verkan. Laser kommer sannolikt att i framtiden vara en viktig teknologi för att bekämpa drönare, men även här utvecklas motmedel som till exempel högreflekterande ytor på drönarna.
Efterhand har även andra metoder utvecklats för att möta hotet från drönare. Viktigast är kanske elektronisk krigföring. Drönare är i stor utsträckning beroende av kommunikation med sina operatörer, till exempel vid artillerieldledning eller för att kunna lösa spaningsuppdrag genom att den styrs till olika intressanta platser. Det kräver någon typ av trådlös förbindelse mellan operatören och drönaren, och en sådan kan i princip alltid störas.
Den i början av kriget av ukrainarna med stor framgång insatta turkiska drönartypen Bayraktar TB2 har i dag stora begränsningar då Ryssland utvecklat metoder för att störa den. Självfallet vidtar båda parter efterhand olika åtgärder för att skydda sina drönare mot olika typer av elektronisk krigföring. Att införa frekvenshoppande radiosignaler kan vara en, men det gör drönarna dyrare och mer komplicerade och löser inte det grundläggande problemet, trådlös kommunikation är sårbar. För närvarande verkar det som att tiden mellan introduktion av ny kommunikationsteknik hos en drönare och att motståndaren utvecklat rimligt fungerande elektroniska motmedel rör sig kring ett par månader.
En mera våldsam variant för att störa kommunikationen mellan drönare och operatör är att bekämpa operatören. En tämligen enkel taktik i de fall operatören måste skicka signaler till drönaren, hans position kan då pejlas. Operatören bekämpas sedan, ofta inom tio till femton minuter, med artillerield eller en attackdrönare. Ett sätt att möta elektronisk störning, och undvika att röja operatören, är att ha trådstyrda drönare. Det vill säga använda samma tekniska princip som använts för pansarvärnsrobotar sedan 1950-talet. Dagens teknik, bland annat att använda optisk fiber i stället för koppartråd, tillåter dock att räckvidden kunnat förlängas till över tio kilometer och att roboten kan bära en kamera med vilken operatören identifierar mål som han sedan bekämpar.
Nästa steg, som är under införande, är att drönarna förprogrammeras att flyga vissa banor och med stöd av AI identifiera olika mål som de sedan bekämpar, det utan att ha behov av någon kontakt med en operatör.
***
Sammantaget: drönare kommer att vara en viktig komponent, och användas i många roller, i framtida krig. Tillgång till egna drönare och förmåga att bekämpa en motståndares drönare kommer att vara ett måste. Samtidigt vet vi inte hur balansen mellan medel och motmedel kommer att se ut den dagen kriget utbryter.
Lika viktigt som att disponera olika tekniska system är därför förmågan att fort kunna anpassa systemen till den snabba utveckling som alltid sker under ett krig. I Ukraina har personer som sannolikt aldrig övervägt en karriär i det militära nu blivit nyckelaktörer både när det gäller att utveckla och modifiera drönare och utnyttja civil teknik som exempelvis mobiltelefoner som en del i krigföringen. Det såväl när det gäller att hitta nya applikationer, anpassa mjukvara som att modifiera hårdvara. Entreprenörer som tidigare aldrig haft kontakt med den ukrainska försvarsmakten har också under pågående krig startat företag för att bygga drönare, störutrustning med mera.
I Ukraina har personer som sannolikt aldrig övervägt en karriär i det militära nu blivit nyckelaktörer.
För att uppmuntra en fortsatt sådan utveckling har den ukrainska staten bland annat initierat ett program kallat Brave 1. Syftet är att förenkla processen från idé till användning på slagfältet, minska byråkratiskt krångel samt underlätta kontakterna mellan militära organisationer och privata entreprenörer och uppfinnare. Projektet disponerar speciellt avdelade medel och har till dags dato (februari 2025) sponsrat 135 projekt. Staten ställer också övningsområden till förfogande för försök med olika koncept. Även utländska företag är välkomna som partners.
Det är också vanligt att drönare eller annan utrustning modifieras direkt vid de stridande förbanden. Exempelvis har kommersiella drönare modifierats för att bära stridsdelar av olika slag och därmed förvandlats till vapen. Genom att medel och motmedel utvecklas så snabbt måste taktikanpassning och vad som skulle kunna kallas teknisk underrättelsetjänst bedrivas även på låga nivåer. I Ukraina har metoder för det utvecklats under de tre år som kriget pågått. Men det vore rimligtvis klokare att man redan i fred engagerade människor med intressanta kompetenser och underlättade för företag med innovativa idéer inom försvarsområdet att komma i kontakt med olika delar av försvarsetablissemanget.
Det svenska flygvapnet har startat ”Flygvapnets experimentkontor”. En åtgärd sannolikt inspirerad av de ukrainska erfarenheterna. Här ytterligare några förslag i linje med vad sker i Ukraina och som eventuellt skulle kunna introduceras i Sverige; uppmuntra och underlätta direktkontakt mellan brukare, det vill säga förbanden, och entreprenörer; upplåt militära övningsfält för civila firmors experiment utan komplicerade tillståndsprocesser; avdela ett antal miljoner till att sponsra mindre företags utveckling av militärt användbar teknik, och där pengarna fördelas utan långdragna byråkratiska processer; acceptera att investeringar i experiment och idéer inte alltid leder till produkter som införs.
Även i krigsorganisationen behövs i dag, på ett helt annat sätt än under det kalla kriget, kompetenser för att snabbt kunna anpassa olika vapensystem till det som sker på slagfältet. Informationsteknologins allt större, i vissa fall dominerande, roll som en del av striden, kommer kräva att modifieringar av olika system kan genomföras med mycket kort varsel och då ofta direkt hos de stridande förbanden. Det kan till exempel handla om ändringar av programvara i olika vapensystem eller modifieringar av sättet att använda egna medel för elektronisk krigföring. Teknisk kompetens för att hantera detta måste finnas på stor bredd i organisationen. Att målinriktat rekrytera reservofficerare och värnpliktiga med rätt sorts civila bakgrundskunskaper kan vara en väg att gå, förutom att även ge officerskåren en generellt sett ökad teknisk förståelse.
Avslutningsvis, det finns många konkreta erfarenheter från kriget i Ukraina som vi bör och kan ta till oss. Det utan att förledas till att tro att vi skådat ”sanningen” och vet hur nästa krig kommer att gestalta sig. Men i ljuset av värdet i de säkerhetsgarantier Ukraina fick av ledande europeiska stater samt USA och Ryssland 1994, flera europeiska staters villkorade stöd under det pågående kriget; och USA:s nu oklara syn på Ukrainas framtid, kanske den viktigaste erfarenheten är devisen som höggs in över Kungsporten på Sveaborg i slutet på 1700-talet ”Eftervard stå här på egen botn och lita icke på främmande hielp”.
Omslagsbilden föreställer en spaningsdrönare och operatör i Luhansk. Foto: Bram Janssen/AP